SN12.32
4. Das Kapitel mit Kaḷāra dem Adligen
4. Kaḷārakhattiyavagga
Mit Kaḷāra dem Adligen
In Sāvatthī.
Da ging der Mönch Kaḷāra der Adlige zum Ehrwürdigen Sāriputta und tauschte Willkommensgrüße mit ihm aus. Nach der Begrüßung und dem Austausch von Höflichkeiten setzte er sich zur Seite hin und sagte zu ihm: „Geehrter Sāriputta, der Mönch Phagguna mit dem Scheitelknoten hat sich von der Schulung losgesagt und sich wieder einem geringeren Leben zugewandt.“
„Dieser Ehrwürdige kann in dieser Lehre und Schulung keine Befriedigung gefunden haben.“
„Nun, hat der Ehrwürdige Sāriputta in dieser Lehre und Schulung Befriedigung gefunden?“
„Geehrter, ich habe keine Ungewissheit.“
„Und in Zukunft?“
„Ich habe keinen Zweifel.“
Da ging Kaḷāra der Adlige zum Buddha, verbeugte sich, setzte sich zur Seite hin und sagte zu ihm: „Herr, der Ehrwürdige Sāriputta hat sich für erleuchtet erklärt: ‚Ich verstehe: „Wiedergeburt ist beendet; das geistliche Leben ist erfüllt; was zu tun war, ist getan; es gibt nichts weiter für diesen Ort.“‘“
Da wandte sich der Buddha an einen Mönch: „Bitte, Mönch, sag Sāriputta in meinem Namen, dass der Lehrer ihn rufen lässt.“
„Ja, Herr“, antwortete der Mönch. Er ging zu Sāriputta und sagte zu ihm: „Geehrter Sāriputta, der Lehrer lässt dich rufen.“
„Ja, Geehrter“, antwortete Sāriputta. Er ging zum Buddha, verbeugte sich und setzte sich zur Seite hin. Der Buddha sagte zu ihm: „Sāriputta, ist es wirklich wahr, dass du dich für erleuchtet erklärt hast: ‚Ich verstehe: „Wiedergeburt ist beendet; das geistliche Leben ist erfüllt; was zu tun war, ist getan; es gibt nichts weiter für diesen Ort“‘?“
„Herr, ich habe die Sache nicht in diese Worte und Ausdrücke gefasst.“
„Sāriputta, ganz gleich, auf welche Art ein ehrbarer Mensch seine Erleuchtung erklärt – was er erklärt hat, soll immer als solches betrachtet werden.“
„Herr, habe ich nicht auch gesagt, dass ich die Sache nicht in diese Worte und Ausdrücke gefasst habe?“
„Sāriputta, angenommen, du würdest gefragt: ‚Aber geehrter Sāriputta, auf welche Art hast du erkannt und gesehen, sodass du dich für erleuchtet erklären konntest: „Ich verstehe: ‚Wiedergeburt ist beendet; das geistliche Leben ist erfüllt; was zu tun war, ist getan; es gibt nichts weiter für diesen Ort.‘“‘ Wie würdest du antworten?“
„Herr, wenn ich so gefragt würde, würde ich antworten: ‚Geehrte, als die Quelle der Wiedergeburt versiegte, erkannte ich: „Sie ist versiegt“. Aufgrund dieses Wissens verstehe ich: „Wiedergeburt ist beendet; das geistliche Leben ist erfüllt; was zu tun war, ist getan; es gibt nichts weiter für diesen Ort.“‘ So würde ich eine solche Frage beantworten.“
„Und weiter, Sāriputta, angenommen, du würdest gefragt: ‚Aber was ist die Quelle, der Ursprung, die Wiege und die Herkunft der Wiedergeburt?‘ Wie würdest du antworten?“
„Herr, wenn ich so gefragt würde, würde ich antworten: ‚Fortgesetztes Dasein ist die Quelle, der Ursprung, die Wiege und die Herkunft der Wiedergeburt.‘ So würde ich eine solche Frage beantworten.“
„Und weiter, Sāriputta, angenommen, du würdest gefragt: ‚Was ist die Quelle des fortgesetzten Daseins?‘ Wie würdest du antworten?“
„Herr, wenn ich so gefragt würde, würde ich antworten: ‚Ergreifen ist die Quelle des fortgesetzten Daseins.‘ So würde ich eine solche Frage beantworten.“
„Und weiter, Sāriputta, angenommen, du würdest gefragt: ‚Was ist die Quelle des Ergreifens?‘ … Und weiter, Sāriputta, angenommen, du würdest gefragt: ‚Was ist die Quelle des Verlangens?‘ Wie würdest du antworten?“
„Herr, wenn ich so gefragt würde, würde ich antworten: ‚Gefühl ist die Quelle des Verlangens.‘ So würde ich eine solche Frage beantworten.“
„Und weiter, Sāriputta, angenommen, du würdest gefragt: ‚Aber auf welche Art hast du erkannt und gesehen, sodass da kein Genießen von Gefühlen mehr war?‘ Wie würdest du antworten?“
„Herr, wenn ich so gefragt würde, würde ich antworten: ‚Geehrte, es gibt drei Gefühle. Welche drei? Angenehmes, schmerzhaftes und neutrales Gefühl. Diese drei Gefühle sind unbeständig, und was unbeständig ist, ist Leiden. Als ich das verstand, war da kein Genießen von Gefühlen mehr.‘ So würde ich eine solche Frage beantworten.“
„Gut, gut, Sāriputta! Den gleichen Punkt kann man auch auf diese Art kurz erklären: ‚Leiden umfasst alles Gefühlte.‘
Aber Sāriputta, angenommen, du würdest gefragt: ‚Aber geehrter Sāriputta, wie bist du befreit, sodass du dich für erleuchtet erklären konntest: „Ich verstehe: ‚Wiedergeburt ist beendet; das geistliche Leben ist erfüllt; was zu tun war, ist getan; es gibt nichts weiter für diesen Ort‘“?‘ Wie würdest du antworten?“
„Herr, wenn ich so gefragt würde, würde ich antworten: ‚Weil ich innerlich befreit bin und alles Ergreifen aufgelöst ist, lebe ich achtsam, sodass Befleckungen mich nicht beflecken und ich nicht auf mich selbst herabschaue.‘ So würde ich eine solche Frage beantworten.“
„Gut, gut, Sāriputta! Den gleichen Punkt kann man auch auf diese Art kurz erklären: ‚Ich bin mir nicht unsicher bezüglich der Befleckungen, von denen der Asket gesprochen hat. Ich habe keinen Zweifel, dass ich sie aufgegeben habe.‘“
Das sagte der Buddha. Nachdem er geendet hatte, erhob sich der Heilige von seinem Sitz und ging zu seiner Hütte.
Kurz nachdem der Buddha gegangen war, sprach der Ehrwürdige Sāriputta zu den Mönchen und Nonnen: „Geehrte, die erste Frage, die der Buddha mir stellte, hatte ich vorher nie erwogen, daher zögerte ich. Aber als der Buddha meiner Antwort zustimmte, dachte ich: ‚Wenn der Buddha mich über diese Sache den ganzen Tag mit verschiedenen Worten und auf unterschiedliche Art befragen würde, könnte ich den ganzen Tag mit verschiedenen Worten und auf unterschiedliche Art antworten. Wenn er mich die ganze Nacht befragen würde, Tag und Nacht, zwei Tage und zwei Nächte, drei, vier, fünf, sechs oder sieben Tage und sieben Nächte, könnte ich sieben Tage und sieben Nächte mit verschiedenen Worten und auf unterschiedliche Art antworten.‘“
Da ging Kaḷāra der Adlige zum Buddha, verbeugte sich, setzte sich zur Seite hin und sagte zu ihm: „Herr, der Ehrwürdige Sāriputta hat sein Löwengebrüll gebrüllt!“ (Und er berichtete dem Buddha alles, was Sāriputta gesagt hatte.)
„Mönch, Sāriputta hat das Prinzip der Lehren klar durchdrungen, sodass er alle Fragen, die ich ihm mit verschiedenen Worten und auf unterschiedliche Art stellen würde, bis zum siebten Tag und zur siebten Nacht beantworten könnte.“
With Kaḷāra the Aristocrat
At Sāvatthī.
Then the mendicant Kaḷāra the Aristocrat went up to Venerable Sāriputta and exchanged greetings with him. When the greetings and polite conversation were over, he sat down to one side and said to him, “Reverend Sāriputta, the mendicant Phagguna of the Top-Knot has resigned the training and returned to a lesser life.”
“That venerable mustn’t have gained any solace in this teaching and training.”
“Well then, has Venerable Sāriputta found found in this teaching and training?”
“Reverend, I have no uncertainty.”
“But what of the future?”
“I have no doubt.”
Then Kaḷāra the Aristocrat went up to the Buddha, bowed, sat down to one side, and said to him, “Sir, Venerable Sāriputta has declared enlightenment: ‘I understand: “Rebirth is ended, the spiritual journey has been completed, what had to be done has been done, there is nothing further for this place.”’”
So the Buddha addressed one of the monks, “Please, monk, in my name tell Sāriputta that the teacher summons him.”
“Yes, sir,” that monk replied. He went to Sāriputta and said to him, “Reverend Sāriputta, the teacher summons you.”
“Yes, reverend,” replied Sāriputta. He went to the Buddha, bowed, and sat down to one side. The Buddha said to him, “Sāriputta, is it really true that you have declared enlightenment: ‘I understand: “Rebirth is ended, the spiritual journey has been completed, what had to be done has been done, there is nothing further for this place”’?”
“Sir, I did not state the matter in these words and phrases.”
“Sāriputta, no matter how a gentleman declares enlightenment, what he has declared should be regarded as such.”
“Sir, did I not also say that I did not state the matter in these words and phrases?”
“Sāriputta, suppose they were to ask you: ‘But Reverend Sāriputta, how have you known and seen so that you’ve declared enlightenment: “I understand: ‘Rebirth is ended, the spiritual journey has been completed, what had to be done has been done, there is nothing further for this place.’”’ How would you answer?”
“Sir, if they were to ask me this, I would answer: ‘Reverends, when the source of rebirth ended, I knew “it is ended”. Knowing it is ended, I understand: “Rebirth is ended, the spiritual journey has been completed, what had to be done has been done, there is nothing further for this place.”’ That’s how I’d answer such a question.”
“But Sāriputta, suppose they were to ask you: ‘But what is the source, origin, birthplace, and inception of rebirth?’ How would you answer?”
“Sir, if they were to ask me this, I would answer: ‘Continued existence is the source, origin, birthplace, and inception of rebirth.’ That’s how I’d answer such a question.”
“But Sāriputta, suppose they were to ask you: ‘What is the source of continued existence?’ How would you answer?”
“Sir, if they were to ask me this, I’d answer: ‘Grasping is the source of continued existence.’ That’s how I’d answer such a question.”
“But Sāriputta, suppose they were to ask you: ‘What is the source of grasping?’ … But Sāriputta, suppose they were to ask you: ‘What is the source of craving?’ How would you answer?”
“Sir, if they were to ask me this, I’d answer: ‘Feeling is the source of craving.’ That’s how I’d answer such a question.”
“But Sāriputta, suppose they were to ask you: ‘But how have you known and seen so that the relishing of feelings is no longer present?’ How would you answer?”
“Sir, if they were to ask me this, I’d answer: ‘Reverends, there are three feelings. What three? Pleasant, painful, and neutral feeling. These three feelings are impermanent, and what’s impermanent is suffering. When I understood this, the relishing of feelings was no longer present.’ That’s how I’d answer such a question.”
“Good, good, Sāriputta! The same point may also be briefly explained in this way: ‘Suffering includes whatever is felt.’
But Sāriputta, suppose they were to ask you: ‘But Reverend, how have you been liberated that you declare enlightenment: “I understand: ‘Rebirth is ended, the spiritual journey has been completed, what had to be done has been done, there is nothing further for this place.’”?’ How would you answer?”
“Sir, if they were to ask me this, I’d answer: ‘Because of an inner release with the ending of all grasping, I live mindfully so that defilements don’t defile me and I don’t look down on myself.’ That’s how I’d answer such a question.”
“Good, good, Sāriputta! The same point may also be briefly explained in this way: ‘I have no uncertainty regarding the defilements spoken of by the ascetic. I have no doubt that I’ve given them up.’”
That is what the Buddha said. When he had spoken, the Holy One got up from his seat and entered his dwelling.
Then soon after the Buddha left, Venerable Sāriputta said to the mendicants, “Reverends, the Buddha asked me the first question without letting me know beforehand, so I hesitated. But when the Buddha agreed with my answer, I thought: ‘If the Buddha were to question me all day on this matter in different words and ways, I could answer all day with different words and ways. If he were to question me all night, all day and night, for two days and nights, for three, four, five, six, or seven days and nights, I could answer in different words and ways for seven days and nights.’”
Then Kaḷāra the Aristocrat went up to the Buddha, bowed, sat down to one side, and said to him, “Sir, Venerable Sāriputta has roared his lion’s roar!” (And he told the Buddha all that Sāriputta had said.)
“Mendicant, Sāriputta has clearly penetrated the principle of the teachings, so that he could answer any questions I might ask him in different words and ways up to the seventh day and night.”
Kaḷārasutta
Sāvatthiyaṁ viharati.
Atha kho kaḷārakhattiyo bhikkhu yenāyasmā sāriputto tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā āyasmatā sāriputtena saddhiṁ sammodi. Sammodanīyaṁ kathaṁ sāraṇīyaṁ vītisāretvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinno kho kaḷārakhattiyo bhikkhu āyasmantaṁ sāriputtaṁ etadavoca: “moḷiyaphagguno, āvuso sāriputta, bhikkhu sikkhaṁ paccakkhāya hīnāyāvatto”ti.
“Na hi nūna so āyasmā imasmiṁ dhammavinaye assāsamalatthā”ti.
“Tena hāyasmā sāriputto imasmiṁ dhammavinaye assāsaṁ patto”ti?
“Na khvāhaṁ, āvuso, kaṅkhāmī”ti.
“Āyatiṁ, panāvuso”ti?
“Na khvāhaṁ, āvuso, vicikicchāmī”ti.
Atha kho kaḷārakhattiyo bhikkhu uṭṭhāyāsanā yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinno kho kaḷārakhattiyo bhikkhu bhagavantaṁ etadavoca: “āyasmatā, bhante, sāriputtena aññā byākatā: ‘khīṇā jāti, vusitaṁ brahmacariyaṁ, kataṁ karaṇīyaṁ, nāparaṁ itthattāyā’ti pajānāmī”ti.
Atha kho bhagavā aññataraṁ bhikkhuṁ āmantesi: “ehi tvaṁ, bhikkhu, mama vacanena sāriputtaṁ āmantehi: ‘satthā taṁ, āvuso sāriputta, āmantetī’”ti.
“Evaṁ, bhante”ti kho so bhikkhu bhagavato paṭissutvā yenāyasmā sāriputto tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā āyasmantaṁ sāriputtaṁ etadavoca: “satthā taṁ, āvuso sāriputta, āmantetī”ti.
“Evaṁ, āvuso”ti kho āyasmā sāriputto tassa bhikkhuno paṭissutvā yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinnaṁ kho āyasmantaṁ sāriputtaṁ bhagavā etadavoca: “saccaṁ kira tayā, sāriputta, aññā byākatā: ‘khīṇā jāti, vusitaṁ brahmacariyaṁ, kataṁ karaṇīyaṁ, nāparaṁ itthattāyā’ti pajānāmī”ti?
“Na kho, bhante, etehi padehi etehi byañjanehi attho vutto”ti.
“Yena kenacipi, sāriputta, pariyāyena kulaputto aññaṁ byākaroti, atha kho byākataṁ byākatato daṭṭhabban”ti.
“Nanu ahampi, bhante, evaṁ vadāmi: ‘na kho, bhante, etehi padehi etehi byañjanehi attho vutto’”ti.
“Sace taṁ, sāriputta, evaṁ puccheyyuṁ: ‘kathaṁ jānatā pana tayā, āvuso sāriputta, kathaṁ passatā aññā byākatā— khīṇā jāti, vusitaṁ brahmacariyaṁ, kataṁ karaṇīyaṁ, nāparaṁ itthattāyāti pajānāmī’ti. Evaṁ puṭṭho tvaṁ, sāriputta, kinti byākareyyāsī”ti?
“Sace maṁ, bhante, evaṁ puccheyyuṁ: ‘kathaṁ jānatā pana tayā, āvuso sāriputta, kathaṁ passatā aññā byākatā— khīṇā jāti, vusitaṁ brahmacariyaṁ, kataṁ karaṇīyaṁ, nāparaṁ itthattāyāti pajānāmī’ti; evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyaṁ: ‘yaṁnidānā, āvuso, jāti, tassa nidānassa khayā khīṇasmiṁ khīṇāmhīti viditaṁ. Khīṇāmhīti viditvā— khīṇā jāti, vusitaṁ brahmacariyaṁ, kataṁ karaṇīyaṁ, nāparaṁ itthattāyāti pajānāmī’ti. Evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyan”ti.
“Sace pana taṁ, sāriputta, evaṁ puccheyyuṁ: ‘jāti panāvuso sāriputta, kiṁnidānā kiṁsamudayā kiṁjātikā kiṁpabhavā’ti? Evaṁ puṭṭho taṁ, sāriputta, kinti byākareyyāsī”ti?
“Sace maṁ, bhante, evaṁ puccheyyuṁ: ‘jāti panāvuso sāriputta, kiṁnidānā kiṁsamudayā kiṁjātikā kiṁpabhavā’ti? Evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyaṁ: ‘jāti kho, āvuso, bhavanidānā bhavasamudayā bhavajātikā bhavappabhavā’ti. Evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyan”ti.
“Sace pana taṁ, sāriputta, evaṁ puccheyyuṁ: ‘bhavo panāvuso sāriputta, kiṁnidāno kiṁsamudayo kiṁjātiko kiṁpabhavo’ti? Evaṁ puṭṭho tvaṁ, sāriputta, kinti byākareyyāsī”ti?
“Sace maṁ, bhante, evaṁ puccheyyuṁ: ‘bhavo panāvuso sāriputta, kiṁnidāno kiṁsamudayo kiṁjātiko kiṁpabhavo’ti? Evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyaṁ: ‘bhavo kho, āvuso, upādānanidāno upādānasamudayo upādānajātiko upādānappabhavo’ti. Evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyan”ti.
“Sace pana taṁ, sāriputta, evaṁ puccheyyuṁ: ‘upādānaṁ panāvuso …pe… sace pana taṁ, sāriputta, evaṁ puccheyyuṁ— taṇhā panāvuso sāriputta, kiṁnidānā kiṁsamudayā kiṁjātikā kiṁpabhavā’ti? Evaṁ puṭṭho tvaṁ, sāriputta, kinti byākareyyāsī”ti?
“Sace maṁ, bhante, evaṁ puccheyyuṁ: ‘taṇhā panāvuso sāriputta, kiṁnidānā kiṁsamudayā kiṁjātikā kiṁpabhavā’ti? Evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyaṁ: ‘taṇhā kho, āvuso, vedanānidānā vedanāsamudayā vedanājātikā vedanāpabhavā’ti. Evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyan”ti.
“Sace pana taṁ, sāriputta, evaṁ puccheyyuṁ: ‘kathaṁ jānato pana te, āvuso sāriputta, kathaṁ passato yā vedanāsu nandī sā na upaṭṭhāsī’ti. Evaṁ puṭṭho tvaṁ, sāriputta, kinti byākareyyāsī”ti?
“Sace maṁ, bhante, evaṁ puccheyyuṁ: ‘kathaṁ jānato pana te, āvuso sāriputta, kathaṁ passato yā vedanāsu nandī sā na upaṭṭhāsī’ti evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyaṁ: ‘tisso kho imā, āvuso, vedanā. Katamā tisso? Sukhā vedanā, dukkhā vedanā, adukkhamasukhā vedanā. Imā kho, āvuso, tisso vedanā aniccā. Yadaniccaṁ taṁ dukkhanti viditaṁ, yā vedanāsu nandī sā na upaṭṭhāsī’ti. Evaṁ, puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyan”ti.
“Sādhu sādhu, sāriputta. Ayampi kho, sāriputta, pariyāyo, etasseva atthassa saṅkhittena veyyākaraṇāya: ‘yaṁ kiñci vedayitaṁ taṁ dukkhasmin’”ti.
“Sace pana taṁ, sāriputta, evaṁ puccheyyuṁ: ‘kathaṁ vimokkhā pana tayā, āvuso sāriputta, aññā byākatā— khīṇā jāti, vusitaṁ brahmacariyaṁ, kataṁ karaṇīyaṁ, nāparaṁ itthattāyāti pajānāmī’ti? Evaṁ puṭṭho tvaṁ, sāriputta, kinti byākareyyāsī”ti?
“Sace maṁ, bhante, evaṁ puccheyyuṁ: ‘kathaṁ vimokkhā pana tayā, āvuso sāriputta, aññā byākatā— khīṇā jāti, vusitaṁ brahmacariyaṁ, kataṁ karaṇīyaṁ, nāparaṁ itthattāyāti pajānāmī’ti. Evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyaṁ: ‘ajjhattaṁ vimokkhā khvāhaṁ, āvuso, sabbupādānakkhayā tathā sato viharāmi yathā sataṁ viharantaṁ āsavā nānussavanti, attānañca nāvajānāmī’ti. Evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyan”ti.
“Sādhu sādhu, sāriputta. Ayampi kho sāriputta, pariyāyo etasseva atthassa saṅkhittena veyyākaraṇāya— ye āsavā samaṇena vuttā tesvāhaṁ na kaṅkhāmi, te me pahīnāti na vicikicchāmī”ti.
Idamavoca bhagavā. Idaṁ vatvā sugato uṭṭhāyāsanā vihāraṁ pāvisi.
Tatra kho āyasmā sāriputto acirapakkantassa bhagavato bhikkhū āmantesi: “pubbe appaṭisaṁviditaṁ maṁ, āvuso, bhagavā paṭhamaṁ pañhaṁ apucchi, tassa me ahosi dandhāyitattaṁ. Yato ca kho me, āvuso, bhagavā paṭhamaṁ pañhaṁ anumodi, tassa mayhaṁ, āvuso, etadahosi— divasañcepi maṁ bhagavā etamatthaṁ puccheyya aññamaññehi padehi aññamaññehi pariyāyehi, divasampāhaṁ bhagavato etamatthaṁ byākareyyaṁ aññamaññehi padehi aññamaññehi pariyāyehi. Rattiñcepi maṁ bhagavā etamatthaṁ puccheyya aññamaññehi padehi aññamaññehi pariyāyehi, rattimpāhaṁ bhagavato etamatthaṁ byākareyyaṁ aññamaññehi padehi aññamaññehi pariyāyehi. Rattindivaṁ cepi maṁ bhagavā etamatthaṁ puccheyya aññamaññehi padehi aññamaññehi pariyāyehi, rattindivampāhaṁ bhagavato etamatthaṁ byākareyyaṁ aññamaññehi padehi aññamaññehi pariyāyehi. Dve rattindivāni cepi maṁ bhagavā etamatthaṁ puccheyya …pe… dve rattindivānipāhaṁ bhagavato etamatthaṁ byākareyyaṁ …pe… tīṇi rattindivāni cepi maṁ bhagavā etamatthaṁ puccheyya …pe… tīṇi rattindivānipāhaṁ bhagavato etamatthaṁ byākareyyaṁ …pe… cattāri rattindivāni cepi maṁ bhagavā etamatthaṁ puccheyya …pe… cattāri rattindivānipāhaṁ bhagavato etamatthaṁ byākareyyaṁ …pe… pañca rattindivāni cepi maṁ bhagavā etamatthaṁ puccheyya …pe… pañca rattindivānipāhaṁ bhagavato etamatthaṁ byākareyyaṁ …pe… cha rattindivāni cepi maṁ bhagavā etamatthaṁ puccheyya …pe… cha rattindivānipāhaṁ bhagavato etamatthaṁ byākareyyaṁ …pe… satta rattindivāni cepi maṁ bhagavā etamatthaṁ puccheyya aññamaññehi padehi aññamaññehi pariyāyehi, satta rattindivānipāhaṁ bhagavato etamatthaṁ byākareyyaṁ aññamaññehi padehi aññamaññehi pariyāyehī”ti.
Atha kho kaḷārakhattiyo bhikkhu uṭṭhāyāsanā yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinno kho kaḷārakhattiyo bhikkhu bhagavantaṁ etadavoca: “āyasmatā, bhante, sāriputtena sīhanādo nadito— pubbe appaṭisaṁviditaṁ maṁ, āvuso, bhagavā paṭhamaṁ pañhaṁ apucchi, tassa me ahosi dandhāyitattaṁ. Yato ca kho me, āvuso, bhagavā paṭhamaṁ pañhaṁ anumodi, tassa mayhaṁ, āvuso, etadahosi— divasañcepi maṁ bhagavā etamatthaṁ puccheyya aññamaññehi padehi aññamaññehi pariyāyehi, divasampāhaṁ bhagavato etamatthaṁ byākareyyaṁ aññamaññehi padehi aññamaññehi pariyāyehi; rattiñcepi …pe… rattindivañcepi maṁ bhagavā …pe… dve rattindivāni cepi maṁ bhagavā …pe… tīṇi … cattāri … pañca … cha … satta rattindivāni cepi maṁ bhagavā etamatthaṁ puccheyya aññamaññehi padehi aññamaññehi pariyāyehi, satta rattindivānipāhaṁ bhagavato etamatthaṁ byākareyyaṁ aññamaññehi padehi aññamaññehi pariyāyehī”ti.
“Sā hi, bhikkhu, sāriputtassa dhammadhātu suppaṭividdhā, yassā dhammadhātuyā suppaṭividdhattā divasaṁ cepāhaṁ sāriputtaṁ etamatthaṁ puccheyyaṁ aññamaññehi padehi aññamaññehi pariyāyehi, divasampi me sāriputto etamatthaṁ byākareyya aññamaññehi padehi aññamaññehi pariyāyehi. Rattiṁ cepāhaṁ sāriputtaṁ etamatthaṁ puccheyyaṁ aññamaññehi padehi aññamaññehi pariyāyehi, rattimpi me sāriputto etamatthaṁ byākareyya …pe… rattindivaṁ cepāhaṁ sāriputtaṁ etamatthaṁ puccheyyaṁ, rattindivampi me sāriputto etamatthaṁ byākareyya … dve rattindivāni cepāhaṁ sāriputtaṁ etamatthaṁ puccheyyaṁ, dve rattindivānipi me sāriputto etamatthaṁ byākareyya … tīṇi rattindivāni cepāhaṁ sāriputtaṁ etamatthaṁ puccheyyaṁ, tīṇi rattindivānipi me sāriputto etamatthaṁ byākareyya … cattāri rattindivāni cepāhaṁ sāriputtaṁ etamatthaṁ puccheyyaṁ, cattāri rattindivānipi me sāriputto etamatthaṁ byākareyya … pañca rattindivāni cepāhaṁ sāriputtaṁ etamatthaṁ puccheyyaṁ, pañca rattindivānipi me sāriputto etamatthaṁ byākareyya … cha rattindivāni cepāhaṁ sāriputtaṁ etamatthaṁ puccheyyaṁ, cha rattindivānipi me sāriputto etamatthaṁ byākareyya … satta rattindivāni cepāhaṁ sāriputtaṁ etamatthaṁ puccheyyaṁ aññamaññehi padehi aññamaññehi pariyāyehi, satta rattindivānipi me sāriputto etamatthaṁ byākareyya aññamaññehi padehi aññamaññehi pariyāyehī”ti.