SN12.24
3. Das Kapitel über die zehn Kräfte
3. Dasabalavagga
Anhänger anderer Konfessionen
Bei Rājagaha, im Bambuswäldchen. Da kleidete sich der ehrwürdige Sāriputta am Morgen an, nahm Schale und Robe und betrat Rājagaha zum Almosengang. Da kam ihm in den Sinn: „Es ist zu früh für den Almosengang in Rājagaha. Warum besuche ich nicht das Kloster der Wanderer anderer Konfessionen?“
Und er ging zu dem Kloster der Wanderer anderer Konfessionen und tauschte dort mit den Wanderern Willkommensgrüße aus. Nach der Begrüßung und dem Austausch von Höflichkeiten setzte er sich zur Seite hin. Die Wanderer sagten zu ihm:
„Geehrter Sāriputta, es gibt manche Asketen und Brahmanen, die die Wirksamkeit von Taten lehren. Manche von ihnen behaupten, Leiden werde von einem selbst gemacht. Manche von ihnen behaupten, Leiden werde von jemand anderem gemacht. Manche von ihnen behaupten, Leiden werde sowohl von einem selbst als auch von jemand anderem gemacht. Manche von ihnen behaupten, Leiden entstehe durch eine Abweichung und werde weder von einem selbst noch von jemand anderem gemacht. Was sagt der Asket Gotama darüber? Wie erklärt er es? Wie sollen wir antworten, sodass wir die Worte des Asketen Gotama wiedergeben und ihn nicht mit einer Unwahrheit falsch darstellen? Wie wäre unsere Erklärung im Einklang mit der Lehre, und wie gäbe es keinen rechtmäßigen Grund für eine Gegendarstellung und Tadel?“
„Geehrte, der Buddha sagte, Leiden sei abhängig entstanden. Abhängig wovon? Abhängig von Kontakt. Wenn ihr das sagen würdet, würdet ihr die Worte des Buddha wiedergeben und ihn nicht mit einer Unwahrheit falsch darstellen. Eure Erklärung wäre im Einklang mit der Lehre, und es gäbe keinen rechtmäßigen Grund für eine Gegendarstellung und Tadel.
Es gibt Asketen und Brahmanen, die die Wirksamkeit von Taten lehren. Im Fall derer, die behaupten, Leiden werde von einem selbst gemacht: Dann ist es durch Kontakt bedingt. Im Fall derer, die behaupten, Leiden werde von jemand anderem gemacht: Auch dann ist es durch Kontakt bedingt. Im Fall derer, die behaupten, Leiden werde sowohl von einem selbst als auch von jemand anderem gemacht: Auch dann ist es durch Kontakt bedingt. Im Fall derer, die behaupten, Leiden entstehe durch eine Abweichung und werde weder von einem selbst noch von jemand anderem gemacht: Auch dann ist es durch Kontakt bedingt.
Es gibt Asketen und Brahmanen, die die Wirksamkeit von Taten lehren. Im Fall derer, die behaupten, Leiden werde von einem selbst gemacht: Es ist ganz unmöglich, dass sie es ohne Kontakt erfahren könnten. Im Fall derer, die behaupten, Leiden werde von jemand anderem gemacht: Es ist ganz unmöglich, dass sie es ohne Kontakt erfahren könnten. Im Fall derer, die behaupten, Leiden werde sowohl von einem selbst als auch von jemand anderem gemacht: Es ist ganz unmöglich, dass sie es ohne Kontakt erfahren könnten. Im Fall derer, die behaupten, Leiden entstehe durch eine Abweichung und werde weder von einem selbst noch von jemand anderem gemacht: Es ist ganz unmöglich, dass sie es ohne Kontakt erfahren könnten.“
Der Ehrwürdige Ānanda hörte dieses Gespräch zwischen dem Ehrwürdigen Sāriputta und jenen Wanderern anderer Konfessionen. Da zog Ānanda um Almosen durch Rājagaha. Nach dem Essen, als er vom Almosengang zurückkam, ging er zum Buddha, verbeugte sich, setzte sich zur Seite hin und berichtete dem Buddha, worüber sie gesprochen hatten.
„Gut, gut, Ānanda! Es ist genauso wie Sāriputta so richtig erklärt hat. Ich habe gesagt, Leiden sei abhängig entstanden. Abhängig wovon? Abhängig von Kontakt. Wenn du das sagen würdest, würdest du meine Worte wiedergeben und mich nicht mit einer Unwahrheit falsch darstellen. Deine Erklärung wäre im Einklang mit der Lehre, und es gäbe keinen rechtmäßigen Grund für eine Gegendarstellung und Tadel.
Es gibt Asketen und Brahmanen, die die Wirksamkeit von Taten lehren. Im Fall derer, die behaupten, Leiden werde von einem selbst gemacht: Dann ist es durch Kontakt bedingt. … Im Fall derer, die behaupten, Leiden entstehe durch eine Abweichung und werde weder von einem selbst noch von jemand anderem gemacht: Auch dann ist es durch Kontakt bedingt.
Im Fall derer, die behaupten, Leiden werde von einem selbst gemacht: Es ist ganz unmöglich, dass sie es ohne Kontakt erfahren könnten. … Im Fall derer, die behaupten, Leiden entstehe durch eine Abweichung und werde weder von einem selbst noch von jemand anderem gemacht: Es ist ganz unmöglich, dass sie es ohne Kontakt erfahren könnten.
Ānanda, dieses eine Mal hielt ich mich bei Rājagaha auf, im Bambuswäldchen, am Futterplatz der Eichhörnchen. Da kleidete ich mich am Morgen an, nahm Schale und Robe und betrat Rājagaha zum Almosengang. Da dachte ich: ‚Es ist zu früh für den Almosengang in Rājagaha. Warum besuche ich nicht das Kloster der Wanderer anderer Konfessionen?‘
Und ich ging zu dem Kloster der Wanderer anderer Konfessionen und tauschte dort mit den Wanderern Willkommensgrüße aus. Nach der Begrüßung und dem Austausch von Höflichkeiten setzte ich mich zur Seite hin. …“
(Die Wanderer stellten dem Buddha genau die gleichen Fragen, und der Buddha gab die gleichen Antworten.)
„Es ist unglaublich, Herr, es ist erstaunlich, wie die ganze Sache in einen Satz gefasst werden kann. Könnte man diese Sache, die tiefgründig ist und auch so erscheint, ausführlich erklären?“
„Nun, Ānanda, stelle diese Sache selbst klar.“
„Herr, angenommen, ich würde gefragt: ‚Geehrter Ānanda, was ist die Quelle, der Ursprung, die Wiege und die Herkunft von Alter und Tod?‘, dann würde ich so antworten: ‚Geehrte, Wiedergeburt ist die Quelle, der Ursprung, die Wiege und die Herkunft von Alter und Tod.‘ So würde ich eine solche Frage beantworten.
Angenommen, ich würde gefragt: ‚Was ist die Quelle, der Ursprung, die Wiege und die Herkunft von Wiedergeburt?‘, dann würde ich so antworten: ‚Fortgesetztes Dasein ist die Quelle, der Ursprung, die Wiege und die Herkunft von Wiedergeburt.‘ So würde ich eine solche Frage beantworten.
Angenommen, ich würde gefragt: ‚Was ist die Quelle, der Ursprung, die Wiege und die Herkunft von fortgesetztem Dasein?‘, dann würde ich so antworten: ‚Ergreifen ist die Quelle, der Ursprung, die Wiege und die Herkunft von fortgesetztem Dasein.‘ So würde ich eine solche Frage beantworten.
Angenommen, ich würde gefragt: ‚Was ist die Quelle, der Ursprung, die Wiege und die Herkunft von Ergreifen?‘, … von Verlangen … von Gefühl … Angenommen, ich würde gefragt: ‚Was ist die Quelle, der Ursprung, die Wiege und die Herkunft von Kontakt?‘, dann würde ich so antworten: ‚Die sechs Sinnesfelder sind die Quelle, der Ursprung, die Wiege und die Herkunft von Kontakt.‘ ‚Wenn die sechs Kontaktfelder schwinden und restlos aufhören, hört Kontakt auf. Wenn Kontakt aufhört, hört Gefühl auf. Wenn Gefühl aufhört, hört Verlangen auf. Wenn Verlangen aufhört, hört Ergreifen auf. Wenn Ergreifen aufhört, hört fortgesetztes Dasein auf. Wenn fortgesetztes Dasein aufhört, hört Wiedergeburt auf. Wenn Wiedergeburt aufhört, hören Alter und Tod, Kummer, Klage, Schmerz, Traurigkeit und Bedrängnis auf. So hört diese ganze Masse des Leidens auf.‘ So würde ich eine solche Frage beantworten.“
Followers of Other Religions
Near Rājagaha, in the Bamboo Grove. Then Venerable Sāriputta robed up in the morning and, taking his bowl and robe, entered Rājagaha for alms. Then it occurred to him, “It’s too early to wander for alms in Rājagaha. Why don’t I visit the monastery of the wanderers of other religions?”
Then he went to the monastery of the wanderers of other religions and exchanged greetings with the wanderers there. When the greetings and polite conversation were over, he sat down to one side. The wanderers said to him:
“Reverend Sāriputta, there are ascetics and brahmins who teach the efficacy of deeds. Some of them declare that suffering is made by oneself. Some of them declare that suffering is made by another. Some of them declare that suffering is made by both oneself and another. Some of them declare that suffering arises anomalously, not made by oneself or another. What does the ascetic Gotama say about this? How does he explain it? How should we answer so as to repeat what the ascetic Gotama has said, and not misrepresent him with an untruth? How should we explain in line with his teaching, with no legitimate grounds for rebuttal and criticism?”
“Reverends, the Buddha has said that suffering is dependently originated. Dependent on what? Dependent on contact. In speaking like this, you would repeat what the Buddha has said, and not misrepresent him with an untruth. You would explain in line with his teaching, and there would be no legitimate grounds for rebuttal and criticism.
Consider the ascetics and brahmins who teach the efficacy of deeds. In the case of those who declare that suffering is made by oneself, that’s dependent on contact. In the case of those who declare that suffering is made by another, that’s also dependent on contact. In the case of those who declare that suffering is made by oneself and another, that’s also dependent on contact. In the case of those who declare that suffering arises anomalously, not made by oneself or another, that’s also dependent on contact.
Consider the ascetics and brahmins who teach the efficacy of deeds. In the case of those who declare that suffering is made by oneself, it’s impossible that they will experience that without contact. In the case of those who declare that suffering is made by another, it’s impossible that they will experience that without contact. In the case of those who declare that suffering is made by oneself and another, it’s impossible that they will experience that without contact. In the case of those who declare that suffering arises anomalously, not made by oneself or another, it’s impossible that they will experience that without contact.”
Venerable Ānanda heard this discussion between Venerable Sāriputta and those wanderers of other religions. Then Ānanda wandered for alms in Rājagaha. After the meal, on his return from almsround, he went to the Buddha, bowed, sat down to one side, and informed the Buddha of all they had discussed.
“Good, good, Ānanda! It’s just as Sāriputta has so rightly explained. I have said that suffering is dependently originated. Dependent on what? Dependent on contact. Saying this you would repeat what I have said, and not misrepresent me with an untruth. You would explain in line with my teaching, and there would be no legitimate grounds for rebuttal and criticism.
Consider the ascetics and brahmins who teach the efficacy of deeds. In the case of those who declare that suffering is made by oneself, that’s dependent on contact. … In the case of those who declare that suffering arises anomalously, not made by oneself or another, that’s also dependent on contact.
In the case of those who declare that suffering is made by oneself, it’s impossible that they will experience that without contact. … In the case of those who declare that suffering arises anomalously, not made by oneself or another, it’s impossible that they will experience that without contact.
Ānanda, this one time I was staying near Rājagaha, in the Bamboo Grove, the squirrels’ feeding ground. Then I robed up in the morning and, taking my bowl and robe, entered Rājagaha for alms. Then I thought: ‘It’s too early to wander for alms in Rājagaha. Why don’t I visit the monastery of the wanderers of other religions?’
Then I went to the monastery of the wanderers of other religions and exchanged greetings with the wanderers there. When the greetings and polite conversation were over, I sat down to one side. …”
(The wanderers asked the Buddha the very same questions, and he gave the same answers.)
“It’s incredible, sir, it’s amazing, how the whole matter is stated with one phrase. Could there be a detailed explanation of this matter that is both deep and appears deep?”
“Well then, Ānanda, clarify this matter yourself.”
“Sir, suppose they were to ask me: ‘Reverend Ānanda, what is the source, origin, birthplace, and inception of old age and death?’ I’d answer like this: ‘Reverends, rebirth is the source, origin, birthplace, and inception of old age and death.’ That’s how I’d answer such a question.
Suppose they were to ask me: ‘What is the source of rebirth?’ I’d answer like this: ‘Continued existence is the source of rebirth.’ That’s how I’d answer such a question.
Suppose they were to ask me: ‘What is the source of continued existence?’ I’d answer like this: ‘Grasping is the source of continued existence.’ That’s how I’d answer such a question.
Suppose they were to ask me: ‘What is the source of grasping?’ … craving … feeling … Suppose they were to ask me: ‘What is the source of contact?’ I’d answer like this: ‘The six sense fields are the source, origin, birthplace, and inception of contact.’ ‘When the six fields of contact fade away and cease with nothing left over, contact ceases. When contact ceases, feeling ceases. When feeling ceases, craving ceases. When craving ceases, grasping ceases. When grasping ceases, continued existence ceases. When continued existence ceases, rebirth ceases. When rebirth ceases, old age and death, sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress cease. That is how this entire mass of suffering ceases.’ That’s how I’d answer such a question.”
Aññatitthiyasutta
Rājagahe viharati veḷuvane. Atha kho āyasmā sāriputto pubbaṇhasamayaṁ nivāsetvā pattacīvaramādāya rājagahaṁ piṇḍāya pāvisi. Atha kho āyasmato sāriputtassa etadahosi: “atippago kho tāva rājagahe piṇḍāya carituṁ. Yannūnāhaṁ yena aññatitthiyānaṁ paribbājakānaṁ ārāmo tenupasaṅkameyyan”ti.
Atha kho āyasmā sāriputto yena aññatitthiyānaṁ paribbājakānaṁ ārāmo tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā tehi aññatitthiyehi paribbājakehi saddhiṁ sammodi. Sammodanīyaṁ kathaṁ sāraṇīyaṁ vītisāretvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinnaṁ kho āyasmantaṁ sāriputtaṁ te aññatitthiyā paribbājakā etadavocuṁ:
“Santāvuso sāriputta, eke samaṇabrāhmaṇā kammavādā sayaṅkataṁ dukkhaṁ paññapenti. Santi panāvuso sāriputta, eke samaṇabrāhmaṇā kammavādā paraṅkataṁ dukkhaṁ paññapenti. Santāvuso sāriputta, eke samaṇabrāhmaṇā kammavādā sayaṅkatañca paraṅkatañca dukkhaṁ paññapenti. Santi panāvuso sāriputta, eke samaṇabrāhmaṇā kammavādā asayaṅkāraṁ aparaṅkāraṁ adhiccasamuppannaṁ dukkhaṁ paññapenti. Idha, panāvuso sāriputta, samaṇo gotamo kiṁvādī kimakkhāyī? Kathaṁ byākaramānā ca mayaṁ vuttavādino ceva samaṇassa gotamassa assāma, na ca samaṇaṁ gotamaṁ abhūtena abbhācikkheyyāma, dhammassa cānudhammaṁ byākareyyāma, na ca koci sahadhammiko vādānupāto gārayhaṁ ṭhānaṁ āgaccheyyā”ti?
“Paṭiccasamuppannaṁ kho, āvuso, dukkhaṁ vuttaṁ bhagavatā. Kiṁ paṭicca? Phassaṁ paṭicca. Iti vadaṁ vuttavādī ceva bhagavato assa, na ca bhagavantaṁ abhūtena abbhācikkheyya, dhammassa cānudhammaṁ byākareyya, na ca koci sahadhammiko vādānupāto gārayhaṁ ṭhānaṁ āgaccheyya.
Tatrāvuso, ye te samaṇabrāhmaṇā kammavādā sayaṅkataṁ dukkhaṁ paññapenti tadapi phassapaccayā. Yepi te samaṇabrāhmaṇā kammavādā paraṅkataṁ dukkhaṁ paññapenti tadapi phassapaccayā. Yepi te samaṇabrāhmaṇā kammavādā sayaṅkatañca paraṅkatañca dukkhaṁ paññapenti tadapi phassapaccayā. Yepi te samaṇabrāhmaṇā kammavādā asayaṅkāraṁ aparaṅkāraṁ adhiccasamuppannaṁ dukkhaṁ paññapenti tadapi phassapaccayā.
Tatrāvuso, ye te samaṇabrāhmaṇā kammavādā sayaṅkataṁ dukkhaṁ paññapenti, te vata aññatra phassā paṭisaṁvedissantīti netaṁ ṭhānaṁ vijjati. Yepi te samaṇabrāhmaṇā kammavādā paraṅkataṁ dukkhaṁ paññapenti, te vata aññatra phassā paṭisaṁvedissantīti netaṁ ṭhānaṁ vijjati. Yepi te samaṇabrāhmaṇā kammavādā sayaṅkatañca paraṅkatañca dukkhaṁ paññapenti, te vata aññatra phassā paṭisaṁvedissantīti netaṁ ṭhānaṁ vijjati. Yepi te samaṇabrāhmaṇā kammavādā asayaṅkāraṁ aparaṅkāraṁ adhiccasamuppannaṁ dukkhaṁ paññapenti, te vata aññatra phassā paṭisaṁvedissantīti netaṁ ṭhānaṁ vijjatī”ti.
Assosi kho āyasmā ānando āyasmato sāriputtassa tehi aññatitthiyehi paribbājakehi saddhiṁ imaṁ kathāsallāpaṁ. Atha kho āyasmā ānando rājagahe piṇḍāya caritvā pacchābhattaṁ piṇḍapātapaṭikkanto yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinno kho āyasmā ānando yāvatako āyasmato sāriputtassa tehi aññatitthiyehi paribbājakehi saddhiṁ ahosi kathāsallāpo taṁ sabbaṁ bhagavato ārocesi.
“Sādhu sādhu, ānanda, yathā taṁ sāriputto sammā byākaramāno byākareyya. Paṭiccasamuppannaṁ kho, ānanda, dukkhaṁ vuttaṁ mayā. Kiṁ paṭicca? Phassaṁ paṭicca. Iti vadaṁ vuttavādī ceva me assa, na ca maṁ abhūtena abbhācikkheyya, dhammassa cānudhammaṁ byākareyya, na ca koci sahadhammiko vādānupāto gārayhaṁ ṭhānaṁ āgaccheyya.
Tatrānanda, ye te samaṇabrāhmaṇā kammavādā sayaṅkataṁ dukkhaṁ paññapenti tadapi phassapaccayā. Yepi te …pe… yepi te …pe… yepi te samaṇabrāhmaṇā kammavādā asayaṅkāraṁ aparaṅkāraṁ adhiccasamuppannaṁ dukkhaṁ paññapenti tadapi phassapaccayā.
Tatrānanda, yepi te samaṇabrāhmaṇā kammavādā sayaṅkataṁ dukkhaṁ paññapenti, te vata aññatra phassā paṭisaṁvedissantīti netaṁ ṭhānaṁ vijjati. Yepi te …pe… yepi te …pe… yepi te samaṇabrāhmaṇā kammavādā asayaṅkāraṁ aparaṅkāraṁ adhiccasamuppannaṁ dukkhaṁ paññapenti, te vata aññatra phassā paṭisaṁvedissantīti netaṁ ṭhānaṁ vijjati.
Ekamidāhaṁ, ānanda, samayaṁ idheva rājagahe viharāmi veḷuvane kalandakanivāpe. Atha khvāhaṁ, ānanda, pubbaṇhasamayaṁ nivāsetvā pattacīvaramādāya rājagahaṁ piṇḍāya pāvisiṁ. Tassa mayhaṁ, ānanda, etadahosi: ‘atippago kho tāva rājagahe piṇḍāya carituṁ. Yannūnāhaṁ yena aññatitthiyānaṁ paribbājakānaṁ ārāmo tenupasaṅkameyyan’ti.
Atha khvāhaṁ, ānanda, yena aññatitthiyānaṁ paribbājakānaṁ ārāmo tenupasaṅkamiṁ; upasaṅkamitvā tehi aññatitthiyehi paribbājakehi saddhiṁ sammodiṁ. Sammodanīyaṁ kathaṁ sāraṇīyaṁ vītisāretvā ekamantaṁ nisīdiṁ. Ekamantaṁ nisinnaṁ kho maṁ, ānanda, te aññatitthiyā paribbājakā etadavocuṁ:
‘Santāvuso gotama, eke samaṇabrāhmaṇā kammavādā sayaṅkataṁ dukkhaṁ paññapenti. Santi panāvuso gotama, eke samaṇabrāhmaṇā kammavādā paraṅkataṁ dukkhaṁ paññapenti. Santāvuso gotama, eke samaṇabrāhmaṇā kammavādā sayaṅkatañca paraṅkatañca dukkhaṁ paññapenti. Santi panāvuso gotama, eke samaṇabrāhmaṇā kammavādā asayaṅkāraṁ aparaṅkāraṁ adhiccasamuppannaṁ dukkhaṁ paññapenti. Idha no āyasmā gotamo kiṁvādī kimakkhāyī? Kathaṁ byākaramānā ca mayaṁ vuttavādino ceva āyasmato gotamassa assāma, na ca āyasmantaṁ gotamaṁ abhūtena abbhācikkheyyāma, dhammassa cānudhammaṁ byākareyyāma, na ca koci sahadhammiko vādānupāto gārayhaṁ ṭhānaṁ āgaccheyyā’ti?
Evaṁ vuttāhaṁ, ānanda, te aññatitthiye paribbājake etadavocaṁ: ‘paṭiccasamuppannaṁ kho, āvuso, dukkhaṁ vuttaṁ mayā. Kiṁ paṭicca? Phassaṁ paṭicca. Iti vadaṁ vuttavādī ceva me assa, na ca maṁ abhūtena abbhācikkheyya, dhammassa cānudhammaṁ byākareyya, na ca koci sahadhammiko vādānupāto gārayhaṁ ṭhānaṁ āgaccheyyāti.
Tatrāvuso, ye te samaṇabrāhmaṇā kammavādā sayaṅkataṁ dukkhaṁ paññapenti tadapi phassapaccayā. Yepi te …pe… yepi te …pe… yepi te samaṇabrāhmaṇā kammavādā asayaṅkāraṁ aparaṅkāraṁ adhiccasamuppannaṁ dukkhaṁ paññapenti tadapi phassapaccayā.
Tatrāvuso, ye te samaṇabrāhmaṇā kammavādā sayaṅkataṁ dukkhaṁ paññapenti, te vata aññatra phassā paṭisaṁvedissantīti netaṁ ṭhānaṁ vijjati. Yepi te …pe… yepi te …pe… yepi te samaṇabrāhmaṇā kammavādā asayaṅkāraṁ aparaṅkāraṁ adhiccasamuppannaṁ dukkhaṁ paññapenti, te vata aññatra phassā paṭisaṁvedissantīti netaṁ ṭhānaṁ vijjatī’”ti.
“Acchariyaṁ bhante, abbhutaṁ bhante. Yatra hi nāma ekena padena sabbo attho vutto bhavissati. Siyā nu kho, bhante, esevattho vitthārena vuccamāno gambhīro ceva assa gambhīrāvabhāso cā”ti?
“Tena hānanda, taññevettha paṭibhātū”ti.
“Sace maṁ, bhante, evaṁ puccheyyuṁ: ‘jarāmaraṇaṁ, āvuso ānanda, kiṁnidānaṁ kiṁsamudayaṁ kiṁjātikaṁ kiṁpabhavan’ti? Evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyaṁ: ‘jarāmaraṇaṁ kho, āvuso, jātinidānaṁ jātisamudayaṁ jātijātikaṁ jātipabhavan’ti. Evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyaṁ.
Sace maṁ, bhante, evaṁ puccheyyuṁ: ‘jāti panāvuso ānanda, kiṁnidānā kiṁsamudayā kiṁjātikā kiṁpabhavā’ti? Evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyaṁ: ‘jāti kho, āvuso, bhavanidānā bhavasamudayā bhavajātikā bhavappabhavā’ti. Evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyaṁ.
Sace maṁ, bhante, evaṁ puccheyyuṁ: ‘bhavo panāvuso ānanda, kiṁnidāno kiṁsamudayo kiṁjātiko kiṁpabhavo’ti? Evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyaṁ: ‘bhavo kho, āvuso, upādānanidāno upādānasamudayo upādānajātiko upādānappabhavo’ti. Evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyaṁ.
Sace maṁ, bhante, evaṁ puccheyyuṁ— upādānaṁ panāvuso …pe… taṇhā panāvuso …pe… vedanā panāvuso …pe… sace maṁ, bhante, evaṁ puccheyyuṁ: ‘phasso panāvuso ānanda, kiṁnidāno kiṁsamudayo kiṁjātiko kiṁpabhavo’ti? Evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyaṁ: ‘phasso kho, āvuso, saḷāyatananidāno saḷāyatanasamudayo saḷāyatanajātiko saḷāyatanappabhavo’ti. ‘Channaṁ tveva, āvuso, phassāyatanānaṁ asesavirāganirodhā phassanirodho; phassanirodhā vedanānirodho; vedanānirodhā taṇhānirodho; taṇhānirodhā upādānanirodho; upādānanirodhā bhavanirodho; bhavanirodhā jātinirodho; jātinirodhā jarāmaraṇaṁ sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā nirujjhanti. Evametassa kevalassa dukkhakkhandhassa nirodho hotī’ti. Evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyan”ti.