MN90
Bei Kaṇṇakatthala
Kaṇṇakatthalasutta
So habe ich es gehört: Einmal hielt sich der Buddha bei Ujuññā auf, im Wildpark bei Kaṇṇakatthala.
Damals war der König Pasenadi von Kosala wegen einer Angelegenheit nach Ujuññā gekommen. Da wandte er sich an einen Mann: „He, Mann, bitte geh zum Buddha und beuge in meinem Namen deinen Kopf zu seinen Füßen. Frage ihn, ob er gesund und wohlauf ist, ob er wendig und kräftig ist und unbeschwert lebt: ‚Herr, der König Pasenadi von Kosala beugt seinen Kopf zu deinen Füßen. Er fragt, ob du gesund und wohlauf bist, ob du wendig und kräftig bist und unbeschwert lebst.‘ Und dann sage: ‚Herr, König Pasenadi wird herkommen, um den Buddha zu sehen, wenn er mit dem Frühstück fertig ist.‘“
„Ja, Majestät“, antwortete der Mann und tat wie geheißen.
Die Schwestern Somā und Sakulā hörten das und begaben sich zum König, während das Mahl serviert wurde. Sie sagten: „Großer König, da du zum Buddha gehst, beuge bitte in unserem Namen deinen Kopf zu seinen Füßen. Frage ihn, ob er gesund und wohlauf ist, ob er wendig und kräftig ist und unbeschwert lebt.“
Als er mit dem Frühstück fertig war, ging König Pasenadi zum Buddha, verbeugte sich, setzte sich zur Seite hin und sagte zu ihm: „Herr, die Schwestern Somā und Sakulā beugen ihren Kopf zu deinen Füßen. Sie fragen, ob du gesund und wohlauf bist, ob du wendig und kräftig bist und unbeschwert lebst.“
„Aber großer König, konnten sie keinen anderen Boten finden?“
Da erklärte der König, wie es sich zugetragen hatte. Der Buddha sagte: „Dass die Schwestern Somā und Sakulā glücklich seien, großer König!“
Dann sagte der König zum Buddha: „Herr, ich habe gehört, der Asket Gotama würde sagen: ‚Es gibt keinen Asketen oder Brahmanen, der je behaupten wird, allwissend und all-sehend zu sein und alles ohne Ausnahme zu erkennen und zu sehen: Das ist nicht möglich.‘ Geben die, die das sagen, die Worte des Buddha wieder und stellen ihn nicht mit einer Unwahrheit falsch dar? Ist ihre Erklärung im Einklang mit der Lehre, und gibt es keinen rechtmäßigen Grund für eine Gegendarstellung und Tadel?“
„Großer König, die das sagen, geben nicht meine Worte wieder. Sie stellen mich mit einer falschen und unwahren Behauptung falsch dar.“
Da wandte sich der König Pasenadi an den General Viḍūḍabha: „General, wer brachte dieses Gesprächsthema am königlichen Hof auf?“
„Es war Sañjaya, großer König, der Brahmane vom Stamm Ākāsa.“
Da wandte sich König Pasenadi an einen Mann: „He, Mann, bitte sag Sañjaya in meinem Namen, dass der König ihn rufen lässt.“
„Ja, Majestät“, antwortete der Mann und tat wie geheißen.
Dann sagte der König zum Buddha: „Herr, kann es sein, dass der Buddha sich auf ein Ding bezogen hat, aber dieser Mensch dachte, es sei etwas anderes? Wie hast du diese Aussage nach deiner Erinnerung gemacht?“
„Großer König, ich erinnere mich, diese Aussage gemacht zu haben: ‚Es gibt keinen Asketen oder Brahmanen, der je alles gleichzeitig erkennen und sehen kann: Das ist nicht möglich.‘“
„Was der Buddha sagt, erscheint vernünftig: ‚Es gibt keinen Asketen oder Brahmanen, der je alles gleichzeitig erkennen und sehen kann: Das ist nicht möglich.‘
Herr, es gibt diese vier Klassen: Adlige, Brahmanen, Landarbeiter und Hilfsarbeiter. Gibt es irgendeinen Unterschied zwischen ihnen?“ „Von diesen vier Klassen gelten zwei als die Vordersten: die Adligen und die Brahmanen. Das betrifft das Verbeugen, das Aufstehen, das Grüßen mit zusammengelegten Händen und das Zeigen respektvoller Umgangsformen.“
„Herr, ich frage nicht nach diesem Leben, sondern nach einem künftigen Leben.“
„Großer König, es gibt diese fünf Faktoren, die die Meditation unterstützen. Welche fünf? Da hat ein Mönch Vertrauen zum Erwachen des Klargewordenen: ‚Dieser Gesegnete ist vollendet, ein vollkommen erwachter Buddha, von vollendetem Wissen und Verhalten, heilig, Kenner der Welt, unübertrefflicher Anleiter für alle, die schulungsfähig sind, Lehrer von Göttern und Menschen, erwacht, gesegnet.‘ Er ist selten krank oder unwohl. Sein Magen verdaut gut, ist weder zu heiß noch zu kalt, sondern genau richtig und passend für die Meditation. Er ist nicht verschlagen oder hinterhältig. Er vertraut sich aufrichtig dem Lehrer oder vernünftigen geistlichen Gefährten an. Er lebt so, dass er seine Energie aufrüttelt, um untaugliche Eigenschaften aufzugeben und sich taugliche Eigenschaften zu eigen zu machen. Er ist stark, beharrlich fest, und lässt nicht nach beim Entwickeln tauglicher Eigenschaften. Er ist weise. Er besitzt die Weisheit des Entstehens und Vergehens, die edel und durchdringend ist und zur völligen Auflösung des Leidens führt. Das sind die fünf Faktoren, die die Meditation unterstützen. Es gibt diese vier Klassen: Adlige, Brahmanen, Landarbeiter und Hilfsarbeiter. Wenn sie diese fünf Faktoren besäßen, die die Meditation unterstützen, wäre das zu ihrem langanhaltenden Nutzen und Glück.“
„Herr, es gibt diese vier Klassen: Adlige, Brahmanen, Landarbeiter und Hilfsarbeiter. Wenn sie diese fünf Faktoren besäßen, gäbe es dann einen Unterschied zwischen ihnen?“
„In diesem Fall sage ich, es hängt von ihrem Bemühen in der Meditation ab. Wie ein Paar Elefanten oder Pferde oder Ochsen in Schulung, das gut gezähmt und gut geschult wäre, und ein Paar, das nicht gezähmt oder geschult wäre: Was denkst du, großer König? Würde nicht das Paar, das gut gezähmt und gut geschult wäre, die Aufgaben der Gezähmten erfüllen und die Stufe der Gezähmten erreichen?“
„Ja, Herr.“
„Aber würde das Paar, das nicht gezähmt und geschult wäre, die Aufgaben der Gezähmten erfüllen und die Stufe der Gezähmten erreichen wie das gezähmte Paar?“
„Nein, Herr.“
„Ebenso gibt es Dinge, die von einem mit Vertrauen, Gesundheit, Aufrichtigkeit, Energie und Weisheit erreicht werden können; es ist ganz unmöglich, dass sie von einem ohne diese Eigenschaften erreicht werden können.“
„Was der Buddha sagt, erscheint vernünftig. Herr, es gibt diese vier Klassen: Adlige, Brahmanen, Landarbeiter und Hilfsarbeiter. Wenn sie diese fünf Faktoren besäßen, die die Meditation unterstützen, und wenn sie richtig üben würden, gäbe es dann einen Unterschied zwischen ihnen?“
„In diesem Fall sage ich, dass es keinen Unterschied zwischen der Freiheit des einen und der Freiheit des anderen gibt. Wie ein Mensch, der ein trockenes Stück Teakholz nähme und ein Feuer entzünden und Hitze erzeugen würde, und ein anderer Mensch täte das Gleiche mit Salbaumholz, wieder ein anderer mit Mangoholz und wieder ein anderer mit Holz der Traubenfeige: Was denkst du, großer König? Wäre da irgendein Unterschied zwischen den Feuern, die mit diesen verschiedenen Holzarten entzündet würden, was die Flamme, die Farbe oder das Licht betrifft?“
„Nein, Herr.“
„Ebenso sage ich, wenn Feuer durch Energie gequirlt und durch Anstrengung entzündet wurde, dass es keinen Unterschied zwischen der Freiheit des einen und der Freiheit des anderen gibt.“
„Was der Buddha sagt, erscheint vernünftig. Aber Herr, bestehen Götter fort?“
„Aber was genau meinst du mit: ‚Bestehen Götter fort‘?“
„Ob diese Götter zu diesem Ort zurückkommen oder nicht.“
„Die Götter, die geplagt sind, kommen zu diesem Ort zurück, aber die, die nicht geplagt sind, kommen nicht zurück.“
Daraufhin sagte der General Viḍūḍabha zum Buddha: „Herr, werden die Götter, die geplagt sind, die Götter, die nicht geplagt sind, von ihrem Ort verstoßen oder vertreiben?“
Da dachte der Ehrwürdige Ānanda: „Dieser General Viḍūḍabha ist König Pasenadis Sohn, und ich bin der Sohn des Buddha. Jetzt ist die Zeit, dass ein Sohn sich mit dem anderen berät.“ Und Ānanda wandte sich an den General Viḍūḍabha: „Nun, General, ich werde dir dazu Gegenfragen stellen, und du kannst antworten, wie du möchtest. Was denkst du, General? Kann König Pasenadi, so weit sich seine Oberherrschaft erstreckt, wo er als unumschränkter Gebieter herrscht, jeden Asketen oder Brahmanen von seinem Ort verstoßen oder vertreiben, ob gut oder schlecht, ob er tatsächlich das geistliche Leben führt oder nicht?“
„Das kann er, werter Herr.“
„Was denkst du, General? Kann König Pasenadi, so weit sich seine Oberherrschaft nicht erstreckt, wo er nicht als unumschränkter Gebieter herrscht, jeden Asketen oder Brahmanen von seinem Ort verstoßen oder vertreiben, ob gut oder schlecht, ob er tatsächlich das geistliche Leben führt oder nicht?“
„Das kann er nicht, werter Herr.“
„Was denkst du, General? Hast du von den Göttern der Dreiunddreißig gehört?“
„Ja, werter Herr, ich habe von ihnen gehört, und auch der werte König Pasenadi hat von ihnen gehört.“
„Was denkst du, General? Kann König Pasenadi die Götter der Dreiunddreißig von ihrem Ort verstoßen oder vertreiben?“
„Der König Pasenadi kann die Götter der Dreiunddreißig nicht einmal sehen, wie könnte er sie da von ihrem Ort verstoßen oder vertreiben?“
„Ebenso, General, können die Götter, die geplagt sind, die Götter, die nicht geplagt sind, nicht einmal sehen, wie könnten sie sie da von ihrem Ort verstoßen oder vertreiben?“
Da sagte der König zum Buddha: „Herr, wie ist der Name dieses Mönchs?“
„Ānanda, großer König.“
„Eine Freude ist er, und eine Freude scheint er zu sein! Was der Ehrwürdige Ānanda sagt, erscheint vernünftig. Aber Herr, besteht ein Brahmā fort?“
„Aber was genau meinst du mit: ‚Besteht ein Brahmā fort‘?“
„Ob dieser Brahmā zu diesem Ort zurückkommt oder nicht.“
„Ein Brahmā, der geplagt ist, kommt zu diesem Ort zurück, aber einer, der nicht geplagt ist, kommt nicht zurück.“
Da sagte ein gewisser Mann zum König: „Großer König, Sañjaya, der Brahmane vom Stamm Ākāsa, ist gekommen.“
Da fragte König Pasenadi Sañjaya: „Brahmane, wer brachte dieses Gesprächsthema am königlichen Hof auf?“
„Es war der General Viḍūḍabha, großer König.“
Aber Viḍūḍabha sagte: „Es war Sañjaya, großer König, der Brahmane vom Stamm Ākāsa.“
Da sagte ein gewisser Mann zum König: „Es ist Zeit zum Aufbruch, großer König.“
Da sagte der König zum Buddha: „Herr, ich habe dich über Allwissenheit befragt, und du hast geantwortet. Ich billige das und nehme es an, und ich bin damit zufrieden. Ich habe dich über Läuterung in den vier Klassen befragt, und du hast geantwortet. ich billige das und nehme es an, und ich bin damit zufrieden. Ich habe dich über die Götter befragt, und du hast geantwortet. Ich billige das und nehme es an, und ich bin damit zufrieden. Ich habe dich über Brahmās befragt, und du hast geantwortet. Ich billige das und nehme es an, und ich bin damit zufrieden. Was ich den Buddha auch gefragt habe, er hat geantwortet. Ich billige das und nehme es an, und ich bin damit zufrieden. Nun, Herr, jetzt muss ich gehen. Ich habe viele Pflichten und Verantwortlichkeiten.“
„Bitte, großer König, geh nach deinem Belieben.“
Da begrüßte der König Pasenadi die Worte des Buddha und stimmte ihm zu. Dann erhob er sich von seinem Sitz, verbeugte sich, umrundete den Buddha respektvoll, die rechte Seite ihm zugewandt, und ging.
So I have heard. At one time the Buddha was staying near Ujuññā, in the deer park at Kaṇṇakatthala.
Now at that time King Pasenadi of Kosala had arrived at Ujuññā on some business. Then he addressed a man, “Please, my friend, go to the Buddha, and in my name bow with your head to his feet. Ask him if he is healthy and well, nimble, strong, and living comfortably. And then say: ‘Sir, King Pasenadi of Kosala will come to see you today when he has finished breakfast.’”
“Yes, Your Majesty,” that man replied. He did as the king asked.
The sisters Somā and Sakulā heard this. While the meal was being served, they approached the king and said, “Great king, since you are going to the Buddha, please bow in our name with your head to his feet. Ask him if he is healthy and well, nimble, strong, and living comfortably.”
When he had finished breakfast, King Pasenadi went to the Buddha, bowed, sat down to one side, and said to him, “Sir, the sisters Somā and Sakulā bow with their heads to your feet. They ask if you are healthy and well, nimble, strong, and living comfortably.”
“But, great king, couldn’t they get any other messenger?”
So Pasenadi explained the circumstances of the message. The Buddha said, “May the sisters Somā and Sakulā be happy, great king.”
Then the king said to the Buddha, “I have heard, sir, that the ascetic Gotama says this: ‘There is no ascetic or brahmin who will ever claim to be all-knowing and all-seeing, to know and see everything without exception: that is not possible.’ Do those who say this repeat what the Buddha has said, and not misrepresent him with an untruth? Is their explanation in line with the teaching? Are there any legitimate grounds for rebuttal and criticism?”
“Great king, those who say this do not repeat what I have said. They misrepresent me with what is false and untrue.”
Then King Pasenadi addressed General Viḍūḍabha, “General, who introduced this topic of discussion to the royal compound?”
“It was Sañjaya, great king, the brahmin of the Ākāsa clan.”
Then the king addressed a man, “Please, my friend, in my name tell Sañjaya that King Pasenadi summons him.”
“Yes, Your Majesty,” that man replied. He did as the king asked.
Then the king said to the Buddha, “Sir, might the Buddha have spoken in reference to one thing, but that person believed it was something else? How then do you recall making this statement?”
“Great king, I recall making this statement: ‘There is no ascetic or brahmin who will ever know all and see all simultaneously: that is not possible.’”
“What the Buddha says appears reasonable.
Sir, there are these four classes: aristocrats, brahmins, peasants, and menials. Is there any difference between them?” “Of the four classes, two are said to be preeminent— the aristocrats and the brahmins. That is, when it comes to bowing down, rising up, greeting with joined palms, and observing proper etiquette.”
“Sir, I am not asking you about this life, but about the life to come.”
“Great king, there are these five factors that support meditation. What five? It’s when a mendicant has faith in the Realized One’s awakening: ‘That Blessed One is perfected, a fully awakened Buddha, accomplished in knowledge and conduct, holy, knower of the world, supreme guide for those fit for training, teacher of gods and humans, awakened, blessed.’ They are rarely ill or unwell. Their stomach digests well, being neither too hot nor too cold, but just right, and fit for meditation. They’re not devious or deceitful. They reveal themselves honestly to the Teacher or sensible spiritual companions. They live with energy roused up for giving up unskillful qualities and embracing skillful qualities. They’re strong, staunchly vigorous, not slacking off when it comes to developing skillful qualities. They’re wise. They have the wisdom of arising and passing away which is noble, penetrative, and leads to the complete ending of suffering. These are the five factors that support meditation. There are these four classes: aristocrats, brahmins, peasants, and menials. If they had these five factors that support meditation, that would be for their lasting welfare and happiness.”
“Sir, there are these four classes: aristocrats, brahmins, peasants, and menials. If they had these five factors that support meditation, would there be any difference between them?”
“In that case, I say it is the disparity of their efforts in meditation. Suppose there was a pair of elephants or horses or oxen in training who were well tamed and well trained. And there was a pair who were not tamed or trained. What do you think, great king? Wouldn’t the pair that was well tamed and well trained perform the tasks of the tamed, and reach the level of the tamed?”
“Yes, sir.”
“But would the pair that was not tamed and trained perform the tasks of the tamed and reach the level of the tamed, just like the tamed pair?”
“No, sir.”
“In the same way, there are things that must be attained by someone with faith, health, integrity, energy, and wisdom. It’s not possible for a faithless, unhealthy, deceitful, lazy, witless person to attain them.”
“What the Buddha says appears reasonable. Sir, there are these four classes: aristocrats, brahmins, peasants, and workers. If they had these five factors that support meditation, and if they practiced rightly, would there be any difference between them?”
“In that case, I say that there is no difference between the freedom of one and the freedom of the other. Suppose a person took dry teak wood and lit a fire and produced heat. Then another person did the same using sāl wood, another used mango wood, while another used wood of the cluster fig. What do you think, great king? Would there be any difference between the fires produced by these different kinds of wood, that is, in the flame, color, or luminosity?”
“No, sir.”
“In the same way, when fire has been churned by energy and produced by effort, I say that there is no difference between the freedom of one and the freedom of the other.”
“What the Buddha says appears reasonable. But sir, do gods survive?”
“But what exactly are you asking?”
“Whether those gods come back to this place or not.”
“Those gods who are afflicted come back to this place, but those who are unafflicted do not come back.”
When he said this, General Viḍūḍabha said to the Buddha, “Sir, will the gods who are afflicted topple or expel from their place the gods who are unafflicted?”
Then Venerable Ānanda thought, “This General Viḍūḍabha is King Pasenadi’s son, and I am the Buddha’s son. Now is the time for one son to confer with another.” So Ānanda addressed General Viḍūḍabha, “Well then, general, I’ll ask you about this in return, and you can answer as you like. What do you think, general? As far as the dominion of King Pasenadi of Kosala extends, where he rules as sovereign lord, can he topple or expel from that place any ascetic or brahmin, regardless of whether they are good or bad, or whether or not they are genuine spiritual practitioners?”
“He can, worthy.”
“What do you think, general? As far as the dominion of King Pasenadi does not extend, where he does not rule as sovereign lord, can he topple or expel from that place any ascetic or brahmin, regardless of whether they are good or bad, or whether or not they are genuine spiritual practitioners?”
“He cannot, worthy.”
“What do you think, general? Have you heard of the gods of the thirty-three?”
“Yes, worthy, I’ve heard of them, and so has the worthy King Pasenadi.”
“What do you think, general? Can King Pasenadi topple or expel from their place the gods of the thirty-three?”
“King Pasenadi can’t even see the gods of the thirty-three, so how could he possibly topple or expel them from their place?”
“In the same way, general, the gods who are afflicted can’t even see the gods who are unafflicted, so how could they possibly topple or expel them from their place?”
Then the king said to the Buddha, “Sir, what is this mendicant’s name?”
“Ānanda, great king.”
“A joy he is, and a joy he seems! What Venerable Ānanda says seems reasonable. But sir, does a divinity survive?”
“But what exactly are you asking?”
“Whether that Divinity comes back to this place or not.”
“A divinity who is afflicted comes back to this place, but one who is unafflicted does not come back.”
Then a certain man said to the king, “Great king, Sañjaya, the brahmin of the Ākāsa clan, has come.”
Then King Pasenadi asked Sañjaya, “Brahmin, who introduced this topic of discussion to the royal compound?”
“It was General Viḍūḍabha, great king.”
But Viḍūḍabha said, “It was Sañjaya, great king, the brahmin of the Ākāsa clan.”
Then a certain man said to the king, “It’s time to go, great king.”
So the king said to the Buddha, “Sir, I asked you about omniscience, and you answered. I endorse and accept this, and am satisfied with it. I asked you about purification in the four classes, about the gods, and about divinities, and you answered in each case. Whatever I asked the Buddha about, he answered. I endorse and accept this, and am satisfied with it. Well, now, sir, I must go. I have many duties, and much to do.”
“Please, great king, go at your convenience.”
Then King Pasenadi approved and agreed with what the Buddha said. Then he got up from his seat, bowed, and respectfully circled the Buddha, keeping him on his right, before leaving.
Evaṁ me sutaṁ— ekaṁ samayaṁ bhagavā uruññāyaṁ viharati kaṇṇakatthale migadāye.
Tena kho pana samayena rājā pasenadi kosalo uruññaṁ anuppatto hoti kenacideva karaṇīyena. Atha kho rājā pasenadi kosalo aññataraṁ purisaṁ āmantesi: “ehi tvaṁ, ambho purisa, yena bhagavā tenupasaṅkama; upasaṅkamitvā mama vacanena bhagavato pāde sirasā vandāhi, appābādhaṁ appātaṅkaṁ lahuṭṭhānaṁ balaṁ phāsuvihāraṁ puccha: ‘rājā, bhante, pasenadi kosalo bhagavato pāde sirasā vandati, appābādhaṁ appātaṅkaṁ lahuṭṭhānaṁ balaṁ phāsuvihāraṁ pucchatī’ti; evañca vadehi: ‘ajja kira, bhante, rājā pasenadi kosalo pacchābhattaṁ bhuttapātarāso bhagavantaṁ dassanāya upasaṅkamissatī’”ti.
“Evaṁ, devā”ti kho so puriso rañño pasenadissa kosalassa paṭissutvā yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinno kho so puriso bhagavantaṁ etadavoca:
Assosuṁ kho somā ca bhaginī sakulā ca bhaginī: Atha kho somā ca bhaginī sakulā ca bhaginī rājānaṁ pasenadiṁ kosalaṁ bhattābhihāre upasaṅkamitvā etadavocuṁ: “tena hi, mahārāja, amhākampi vacanena bhagavato pāde sirasā vandāhi, appābādhaṁ appātaṅkaṁ lahuṭṭhānaṁ balaṁ phāsuvihāraṁ puccha:
Atha kho rājā pasenadi kosalo pacchābhattaṁ bhuttapātarāso yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinno kho rājā pasenadi kosalo bhagavantaṁ etadavoca: “somā ca, bhante, bhaginī sakulā ca bhaginī bhagavato pāde sirasā vandati, appābādhaṁ appātaṅkaṁ lahuṭṭhānaṁ balaṁ phāsuvihāraṁ pucchatī”ti.
“Kiṁ pana, mahārāja, somā ca bhaginī sakulā ca bhaginī aññaṁ dūtaṁ nālatthun”ti?
“Assosuṁ kho, bhante, somā ca bhaginī sakulā ca bhaginī: “Sukhiniyo hontu tā, mahārāja, somā ca bhaginī sakulā ca bhaginī”ti.
Atha kho rājā pasenadi kosalo bhagavantaṁ etadavoca: “sutaṁ metaṁ, bhante, samaṇo gotamo evamāha: ‘natthi so samaṇo vā brāhmaṇo vā yo sabbaññū sabbadassāvī aparisesaṁ ñāṇadassanaṁ paṭijānissati, netaṁ ṭhānaṁ vijjatī’ti. Ye te, bhante, evamāhaṁsu: ‘samaṇo gotamo evamāha—natthi so samaṇo vā brāhmaṇo vā yo sabbaññū sabbadassāvī aparisesaṁ ñāṇadassanaṁ paṭijānissati, netaṁ ṭhānaṁ vijjatī’ti; kacci te, bhante, bhagavato vuttavādino, na ca bhagavantaṁ abhūtena abbhācikkhanti, dhammassa cānudhammaṁ byākaronti, na ca koci sahadhammiko vādānuvādo gārayhaṁ ṭhānaṁ āgacchatī”ti?
“Ye te, mahārāja, evamāhaṁsu: ‘samaṇo gotamo evamāha—natthi so samaṇo vā brāhmaṇo vā yo sabbaññū sabbadassāvī aparisesaṁ ñāṇadassanaṁ paṭijānissati, netaṁ ṭhānaṁ vijjatī’ti; na me te vuttavādino, abbhācikkhanti ca pana maṁ te asatā abhūtenā”ti.
Atha kho rājā pasenadi kosalo viṭaṭūbhaṁ senāpatiṁ āmantesi: “ko nu kho, senāpati, imaṁ kathāvatthuṁ rājantepure abbhudāhāsī”ti?
“Sañjayo, mahārāja, brāhmaṇo ākāsagotto”ti.
Atha kho rājā pasenadi kosalo aññataraṁ purisaṁ āmantesi: “ehi tvaṁ, ambho purisa, mama vacanena sañjayaṁ brāhmaṇaṁ ākāsagottaṁ āmantehi: ‘rājā taṁ, bhante, pasenadi kosalo āmantetī’”ti.
“Evaṁ, devā”ti kho so puriso rañño pasenadissa kosalassa paṭissutvā yena sañjayo brāhmaṇo ākāsagotto tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā sañjayaṁ brāhmaṇaṁ ākāsagottaṁ etadavoca:
Atha kho rājā pasenadi kosalo bhagavantaṁ etadavoca: “siyā nu kho, bhante, bhagavatā aññadeva kiñci sandhāya bhāsitaṁ, tañca jano aññathāpi paccāgaccheyya. Yathā kathaṁ pana, bhante, bhagavā abhijānāti vācaṁ bhāsitā”ti?
“Evaṁ kho ahaṁ, mahārāja, abhijānāmi vācaṁ bhāsitā: ‘natthi so samaṇo vā brāhmaṇo vā yo sakideva sabbaṁ ñassati, sabbaṁ dakkhiti, netaṁ ṭhānaṁ vijjatī’”ti.
“Heturūpaṁ, bhante, bhagavā āha; saheturūpaṁ, bhante, bhagavā āha: ‘natthi so samaṇo vā brāhmaṇo vā yo sakideva sabbaṁ ñassati, sabbaṁ dakkhiti, netaṁ ṭhānaṁ vijjatī’ti.
Cattārome, bhante, vaṇṇā— khattiyā, brāhmaṇā, vessā, suddā. Imesaṁ nu kho, bhante, catunnaṁ vaṇṇānaṁ siyā viseso siyā nānākaraṇan”ti? Imesaṁ kho, mahārāja, catunnaṁ vaṇṇānaṁ dve vaṇṇā aggamakkhāyanti— khattiyā ca brāhmaṇā ca— yadidaṁ abhivādanapaccuṭṭhānaañjalikammasāmīcikammānī”ti.
“Nāhaṁ, bhante, bhagavantaṁ diṭṭhadhammikaṁ pucchāmi; samparāyikāhaṁ, bhante, bhagavantaṁ pucchāmi.
“Pañcimāni, mahārāja, padhāniyaṅgāni. Katamāni pañca? Idha, mahārāja, bhikkhu saddho hoti, saddahati tathāgatassa bodhiṁ: ‘itipi so bhagavā arahaṁ sammāsambuddho vijjācaraṇasampanno sugato lokavidū anuttaro purisadammasārathi satthā devamanussānaṁ buddho bhagavā’ti; appābādho hoti appātaṅko samavepākiniyā gahaṇiyā samannāgato nātisītāya nāccuṇhāya majjhimāya padhānakkhamāya; asaṭho hoti amāyāvī yathābhūtaṁ attānaṁ āvikattā satthari vā viññūsu vā sabrahmacārīsu; āraddhavīriyo viharati akusalānaṁ dhammānaṁ pahānāya, kusalānaṁ dhammānaṁ upasampadāya, thāmavā daḷhaparakkamo anikkhittadhuro kusalesu dhammesu; paññavā hoti udayatthagāminiyā paññāya samannāgato ariyāya nibbedhikāya sammādukkhakkhayagāminiyā— imāni kho, mahārāja, pañca padhāniyaṅgāni. Cattārome, mahārāja, vaṇṇā— khattiyā, brāhmaṇā, vessā, suddā. Te cassu imehi pañcahi padhāniyaṅgehi samannāgatā; ettha pana nesaṁ assa dīgharattaṁ hitāya sukhāyā”ti.
“Cattārome, bhante, vaṇṇā— khattiyā, brāhmaṇā, vessā, suddā. Te cassu imehi pañcahi padhāniyaṅgehi samannāgatā; ettha pana nesaṁ, bhante, siyā viseso siyā nānākaraṇan”ti?
“Ettha kho nesāhaṁ, mahārāja, padhānavemattataṁ vadāmi. Seyyathāpissu, mahārāja, dve hatthidammā vā assadammā vā godammā vā sudantā suvinītā, dve hatthidammā vā assadammā vā godammā vā adantā avinītā. Taṁ kiṁ maññasi, mahārāja, ye te dve hatthidammā vā assadammā vā godammā vā sudantā suvinītā, api nu te dantāva dantakāraṇaṁ gaccheyyuṁ, dantāva dantabhūmiṁ sampāpuṇeyyun”ti?
“Evaṁ, bhante”.
“Ye pana te dve hatthidammā vā assadammā vā godammā vā adantā avinītā, api nu te adantāva dantakāraṇaṁ gaccheyyuṁ, adantāva dantabhūmiṁ sampāpuṇeyyuṁ, seyyathāpi te dve hatthidammā vā assadammā vā godammā vā sudantā suvinītā”ti?
“No hetaṁ, bhante”.
“Evameva kho, mahārāja, yaṁ taṁ saddhena pattabbaṁ appābādhena asaṭhena amāyāvinā āraddhavīriyena paññavatā, taṁ vata assaddho bahvābādho saṭho māyāvī kusīto duppañño pāpuṇissatīti—netaṁ ṭhānaṁ vijjatī”ti.
“Heturūpaṁ, bhante, bhagavā āha; saheturūpaṁ, bhante, bhagavā āha. Cattārome, bhante, vaṇṇā— khattiyā, brāhmaṇā, vessā, suddā. Te cassu imehi pañcahi padhāniyaṅgehi samannāgatā te cassu sammappadhānā; ettha pana nesaṁ, bhante, siyā viseso siyā nānākaraṇan”ti?
“Ettha kho nesāhaṁ, mahārāja, na kiñci nānākaraṇaṁ vadāmi—yadidaṁ vimuttiyā vimuttiṁ. Seyyathāpi, mahārāja, puriso sukkhaṁ sākakaṭṭhaṁ ādāya aggiṁ abhinibbatteyya, tejo pātukareyya; athāparo puriso sukkhaṁ sālakaṭṭhaṁ ādāya aggiṁ abhinibbatteyya, tejo pātukareyya; athāparo puriso sukkhaṁ ambakaṭṭhaṁ ādāya aggiṁ abhinibbatteyya, tejo pātukareyya; athāparo puriso sukkhaṁ udumbarakaṭṭhaṁ ādāya aggiṁ abhinibbatteyya, tejo pātukareyya. Taṁ kiṁ maññasi, mahārāja, siyā nu kho tesaṁ aggīnaṁ nānādāruto abhinibbattānaṁ kiñci nānākaraṇaṁ acciyā vā acciṁ, vaṇṇena vā vaṇṇaṁ, ābhāya vā ābhan”ti?
“No hetaṁ, bhante”.
“Evameva kho, mahārāja, yaṁ taṁ tejaṁ vīriyā nimmathitaṁ padhānābhinibbattaṁ, nāhaṁ tattha kiñci nānākaraṇaṁ vadāmi—yadidaṁ vimuttiyā vimuttin”ti.
“Heturūpaṁ, bhante, bhagavā āha; saheturūpaṁ, bhante, bhagavā āha. Kiṁ pana, bhante, atthi devā”ti?
“Kiṁ pana tvaṁ, mahārāja, evaṁ vadesi: ‘kiṁ pana, bhante, atthi devā’”ti?
“Yadi vā te, bhante, devā āgantāro itthattaṁ yadi vā anāgantāro itthattaṁ”?
“Ye te, mahārāja, devā sabyābajjhā te devā āgantāro itthattaṁ, ye te devā abyābajjhā te devā anāgantāro itthattan”ti.
Evaṁ vutte, viṭaṭūbho senāpati bhagavantaṁ etadavoca: “ye te, bhante, devā sabyābajjhā āgantāro itthattaṁ te devā, ye te devā abyābajjhā anāgantāro itthattaṁ te deve tamhā ṭhānā cāvessanti vā pabbājessanti vā”ti?
Atha kho āyasmato ānandassa etadahosi: “ayaṁ kho viṭaṭūbho senāpati rañño pasenadissa kosalassa putto; ahaṁ bhagavato putto. Ayaṁ kho kālo yaṁ putto puttena manteyyā”ti. Atha kho āyasmā ānando viṭaṭūbhaṁ senāpatiṁ āmantesi: “tena hi, senāpati, taññevettha paṭipucchissāmi; yathā te khameyya tathā naṁ byākareyyāsi. Taṁ kiṁ maññasi, senāpati, yāvatā rañño pasenadissa kosalassa vijitaṁ yattha ca rājā pasenadi kosalo issariyādhipaccaṁ rajjaṁ kāreti, pahoti tattha rājā pasenadi kosalo samaṇaṁ vā brāhmaṇaṁ vā puññavantaṁ vā apuññavantaṁ vā brahmacariyavantaṁ vā abrahmacariyavantaṁ vā tamhā ṭhānā cāvetuṁ vā pabbājetuṁ vā”ti?
“Yāvatā, bho, rañño pasenadissa kosalassa vijitaṁ yattha ca rājā pasenadi kosalo issariyādhipaccaṁ rajjaṁ kāreti, pahoti tattha rājā pasenadi kosalo samaṇaṁ vā brāhmaṇaṁ vā puññavantaṁ vā apuññavantaṁ vā brahmacariyavantaṁ vā abrahmacariyavantaṁ vā tamhā ṭhānā cāvetuṁ vā pabbājetuṁ vā”ti.
“Taṁ kiṁ maññasi, senāpati, yāvatā rañño pasenadissa kosalassa avijitaṁ yattha ca rājā pasenadi kosalo na issariyādhipaccaṁ rajjaṁ kāreti, tattha pahoti rājā pasenadi kosalo samaṇaṁ vā brāhmaṇaṁ vā puññavantaṁ vā apuññavantaṁ vā brahmacariyavantaṁ vā abrahmacariyavantaṁ vā tamhā ṭhānā cāvetuṁ vā pabbājetuṁ vā”ti?
“Yāvatā, bho, rañño pasenadissa kosalassa avijitaṁ yattha ca rājā pasenadi kosalo na issariyādhipaccaṁ rajjaṁ kāreti, na tattha pahoti rājā pasenadi kosalo samaṇaṁ vā brāhmaṇaṁ vā puññavantaṁ vā apuññavantaṁ vā brahmacariyavantaṁ vā abrahmacariyavantaṁ vā tamhā ṭhānā cāvetuṁ vā pabbājetuṁ vā”ti.
“Taṁ kiṁ maññasi, senāpati, sutā te devā tāvatiṁsā”ti?
“Evaṁ, bho. Sutā me devā tāvatiṁsā. Idhāpi bhotā raññā pasenadinā kosalena sutā devā tāvatiṁsā”ti.
“Taṁ kiṁ maññasi, senāpati, pahoti rājā pasenadi kosalo deve tāvatiṁse tamhā ṭhānā cāvetuṁ vā pabbājetuṁ vā”ti?
“Dassanampi, bho, rājā pasenadi kosalo deve tāvatiṁse nappahoti, kuto pana tamhā ṭhānā cāvessati vā pabbājessati vā”ti?
“Evameva kho, senāpati, ye te devā sabyābajjhā āgantāro itthattaṁ te devā, ye te devā abyābajjhā anāgantāro itthattaṁ te deve dassanāyapi nappahonti; kuto pana tamhā ṭhānā cāvessanti vā pabbājessanti vā”ti?
Atha kho rājā pasenadi kosalo bhagavantaṁ etadavoca: “konāmo ayaṁ, bhante, bhikkhū”ti?
“Ānando nāma, mahārājā”ti.
“Ānando vata bho, ānandarūpo vata bho. Heturūpaṁ, bhante, āyasmā ānando āha; saheturūpaṁ, bhante, āyasmā ānando āha. Kiṁ pana, bhante, atthi brahmā”ti?
“Kiṁ pana tvaṁ, mahārāja, evaṁ vadesi: ‘kiṁ pana, bhante, atthi brahmā’”ti?
“Yadi vā so, bhante, brahmā āgantā itthattaṁ, yadi vā anāgantā itthattan”ti?
“Yo so, mahārāja, brahmā sabyābajjho so brahmā āgantā itthattaṁ, yo so brahmā abyābajjho so brahmā anāgantā itthattan”ti.
Atha kho aññataro puriso rājānaṁ pasenadiṁ kosalaṁ etadavoca: “sañjayo, mahārāja, brāhmaṇo ākāsagotto āgato”ti.
Atha kho rājā pasenadi kosalo sañjayaṁ brāhmaṇaṁ ākāsagottaṁ etadavoca: “ko nu kho, brāhmaṇa, imaṁ kathāvatthuṁ rājantepure abbhudāhāsī”ti?
“Viṭaṭūbho, mahārāja, senāpatī”ti.
Viṭaṭūbho senāpati evamāha: “sañjayo, mahārāja, brāhmaṇo ākāsagotto”ti.
Atha kho aññataro puriso rājānaṁ pasenadiṁ kosalaṁ etadavoca: “yānakālo, mahārājā”ti.
Atha kho rājā pasenadi kosalo bhagavantaṁ etadavoca: “sabbaññutaṁ mayaṁ, bhante, bhagavantaṁ apucchimhā, sabbaññutaṁ bhagavā byākāsi; tañca panamhākaṁ ruccati ceva khamati ca, tena camhā attamanā. Cātuvaṇṇisuddhiṁ mayaṁ, bhante, bhagavantaṁ apucchimhā, cātuvaṇṇisuddhiṁ bhagavā byākāsi; tañca panamhākaṁ ruccati ceva khamati ca, tena camhā attamanā. Adhideve mayaṁ, bhante, bhagavantaṁ apucchimhā, adhideve bhagavā byākāsi; tañca panamhākaṁ ruccati ceva khamati ca, tena camhā attamanā. Adhibrahmānaṁ mayaṁ, bhante, bhagavantaṁ apucchimhā, adhibrahmānaṁ bhagavā byākāsi; tañca panamhākaṁ ruccati ceva khamati ca, tena camhā attamanā. Yaṁ yadeva ca mayaṁ bhagavantaṁ apucchimhā taṁ tadeva bhagavā byākāsi; tañca panamhākaṁ ruccati ceva khamati ca, tena camhā attamanā. Handa ca dāni mayaṁ, bhante, gacchāma; bahukiccā mayaṁ bahukaraṇīyā”ti.
“Yassadāni tvaṁ, mahārāja, kālaṁ maññasī”ti.
Atha kho rājā pasenadi kosalo bhagavato bhāsitaṁ abhinanditvā anumoditvā uṭṭhāyāsanā bhagavantaṁ abhivādetvā padakkhiṇaṁ katvā pakkāmīti.