MN56
Mit Upāli
Upālisutta
So habe ich es gehört: Einmal hielt sich der Buddha bei Nāḷandā im Mangowäldchen des Wollwebers auf.
Zu dieser Zeit nun befand sich der Jaina-Asket aus dem Stamm Ñātika zusammen mit einer großen Gemeinschaft von Jaina-Asketen in Nāḷandā. Da zog der Jaina-Asket Dīgha Tapassī um Almosen durch Nāḷandā. Nach dem Essen, als er vom Almosengang zurückkam, ging er zum Mangowäldchen des Wollwebers. Dort begab er sich zum Buddha und tauschte Willkommensgrüße mit ihm aus.
Nach der Begrüßung und dem Austausch von Höflichkeiten stellte er sich zur Seite hin, und der Buddha sagte zu ihm: „Hier sind Sitze, Tapassī. Bitte setz dich, wenn du möchtest.“
Daraufhin nahm Dīgha Tapassī einen niedrigen Sitz und setzte sich zur Seite hin. Der Buddha sagte zu ihm: „Tapassī, wie viele Taten beschreibt der Jaina-Asket aus dem Stamm Ñātika, um schlechte Taten zu tun, um schlechte Taten zu begehen?“
„Geehrter Gotama, der Jaina Ñātika spricht gewöhnlich nicht in Begriffen von ‚Taten‘. Er spricht gewöhnlich in Begriffen von ‚Stöcken‘.“
„Wie viele Stöcke beschreibt dann der Jaina Ñātika, um schlechte Taten zu begehen?“
„Der Jaina Ñātika beschreibt drei Stöcke, um schlechte Taten zu begehen: den körperlichen Stock, den sprachlichen Stock und den geistigen Stock.“
„Aber sind diese Stöcke alle voneinander verschieden?“
„Ja, jeder ist etwas anderes.“
„Welchen von diesen drei Stöcken, die so aufgegliedert und unterschieden wurden, beschreibt der Jaina Ñātika als den tadelnswertesten, um schlechte Taten zu begehen: den körperlichen Stock, den sprachlichen Stock oder den geistigen Stock?“
„Der Jaina Ñātika beschreibt den körperlichen Stock als den tadelnswertesten, um schlechte Taten zu begehen, nicht so sehr den sprachlichen Stock oder den geistigen Stock.“
„Sagst du: den körperlichen Stock, Tapassī?“
„Ich sage: den körperlichen Stock, geehrter Gotama.“
„Sagst du: den körperlichen Stock, Tapassī?“
„Ich sage: den körperlichen Stock, geehrter Gotama.“
„Sagst du: den körperlichen Stock, Tapassī?“
„Ich sage: den körperlichen Stock, geehrter Gotama.“
So ließ der Buddha Dīgha Tapassī diesen Punkt bis zum dritten Mal bestätigen.
Daraufhin sagte Dīgha Tapassī zum Buddha: „Aber geehrter Gotama, wie viele Stöcke beschreibst du, um schlechte Taten zu begehen?“
„Tapassī, der Klargewordene spricht gewöhnlich nicht in Begriffen von ‚Stöcken‘. Er spricht gewöhnlich in Begriffen von ‚Taten‘.“
„Wie viele Taten beschreibst du dann, um schlechte Taten zu begehen?“
„Ich beschreibe drei Taten, um schlechte Taten zu begehen: die körperliche Tat, die sprachliche Tat und die geistige Tat.“
„Aber sind diese Taten alle voneinander verschieden?“
„Ja, jede ist etwas anderes.“
„Welche von diesen drei Taten, die so aufgegliedert und unterschieden wurden, beschreibst du als die tadelnswerteste, um schlechte Taten zu begehen: die körperliche Tat, die sprachliche Tat oder die geistige Tat?“
„Ich beschreibe die geistige Tat als die tadelnswerteste, um schlechte Taten zu begehen, nicht so sehr die körperliche Tat oder die sprachliche Tat.“
„Sagst du: die geistige Tat, geehrter Gotama?“
„Ich sage: die geistige Tat, Tapassī.“
„Sagst du: die geistige Tat, geehrter Gotama?“
„Ich sage: die geistige Tat, Tapassī.“
„Sagst du: die geistige Tat, geehrter Gotama?“
„Ich sage: die geistige Tat, Tapassī.“
So ließ der Jaina-Asket Dīgha Tapassī den Buddha diesen Punkt bis zum dritten Mal bestätigen, dann erhob er sich von seinem Sitz und ging zum Jaina Ñātika.
Zu dieser Zeit nun saß der Jaina Ñātika mit einer großen Gemeinschaft von Bālaki-Laien mit Upāli an der Spitze zusammen. Der Jaina Ñātika sah Dīgha Tapassī von Weitem kommen und sagte zu ihm: „Nun, Tapassī, woher kommst du mitten am Tag?“
„Gerade eben, Herr, komme ich direkt vom Asketen Gotama.“
„Und hattest du eine Unterhaltung mit ihm?“
„Das hatte ich.“
„Und welche Art von Unterhaltung hattest du mit ihm?“ Und Dīgha Tapassī berichtete dem Jaina Ñātika alles, was sie gesprochen hatten. Als er geendet hatte, sagte der Jaina Ñātika zu ihm: „Gut, gut, Tapassī! Wie ein gelehrter Schüler, der die Anleitung des Lehrers richtig versteht, so hat Dīgha Tapassī dem Asketen Gotama geantwortet. Denn was zählt schon der schäbige geistige Stock im Vergleich zum soliden körperlichen Stock? Vielmehr ist der körperliche Stock der tadelnswerteste, um schlechte Taten zu begehen, nicht so sehr der sprachliche Stock oder der geistige Stock.“
Als er geendet hatte, sagte der Hausbesitzer Upāli zu ihm: „Gut, gut, Herr Dīgha Tapassī! Wie ein gelehrter Schüler, der die Anleitung des Lehrers richtig versteht, so hat der ehrenwerte Tapassī dem Asketen Gotama geantwortet. Denn was zählt schon der schäbige geistige Stock im Vergleich zum soliden körperlichen Stock? Vielmehr ist der körperliche Stock der tadelnswerteste, um schlechte Taten zu begehen, nicht so sehr der sprachliche Stock oder der geistige Stock.
Ich sollte wohl gehen und die Doktrin des Asketen Gotama in diesem Punkt widerlegen. Wenn er zu der Position steht, die er Dīgha Tapassī gegenüber angegeben hat, werde ich ihn zu einer Debatte herausfordern, und ich werde ihn hin und her und rundherum ziehen, geradeso wie ein kräftiger Mann ein langhaariges Schaf bei der Wolle packen und hin und her und rundherum ziehen würde! Indem ich ihn zur Debatte herausfordere, werde ich ihn hin und her und rundherum ziehen, geradeso wie ein kräftiger Brauereiarbeiter ein großes Brauersieb in einen tiefen See werfen, es an den Ecken greifen und es hin und her und rundherum ziehen würde! Indem ich ihn zur Debatte herausfordere, werde ich ihn herabschütteln, herumschütteln und auf ihn einschlagen, geradeso wie ein kräftiger Maischemischer ein Filtertuch an den Ecken nehmen und es herabschütteln, herumschütteln und auf es einschlagen würde! Ich werde mit dem Asketen Gotama das Spiel des Hanfwaschens spielen wie ein sechzig Jahre alter Elefant, der in einen tiefen Lotusteich eintaucht und das Spiel des Hanfwaschens spielt! Herr, ich sollte wohl gehen und die Doktrin des Asketen Gotama in diesem Punkt widerlegen.“
„Geh, Hausbesitzer, und widerlege die Doktrin des Asketen Gotama in diesem Punkt. Denn entweder sollte ich gehen oder Dīgha Tapassī oder du.“
Daraufhin sagte Dīgha Tapassī zu dem Jaina Ñātika: „Herr, die Idee, dass der Hausbesitzer Upāli die Doktrin des Asketen Gotama widerlegen soll, gefällt mir nicht. Denn der Asket Gotama ist ein Zauberer. Er kennt einen Bekehrungszauber und benutzt ihn, um die Anhänger derer, die anderen Konfessionen anhängen, zu bekehren.“
„Es ist ganz unmöglich, Tapassī, es kann nicht sein, dass Upāli ein Schüler des Asketen Gotama werden kann. Aber es ist gut möglich, dass der Asket Gotama ein Schüler Upālis werden kann. Geh, Hausbesitzer, und widerlege die Doktrin des Asketen Gotama in diesem Punkt. Denn entweder sollte ich gehen oder Dīgha Tapassī oder du.“
Zum zweiten Mal … und zum dritten Mal sagte Dīgha Tapassī zu dem Jaina Ñātika: „Herr, die Idee, dass der Hausbesitzer Upāli die Doktrin des Asketen Gotama widerlegen soll, gefällt mir nicht. Denn der Asket Gotama ist ein Zauberer. Er kennt einen Bekehrungszauber und benutzt ihn, um die Anhänger derer, die anderen Konfessionen anhängen, zu bekehren.“
„Es ist ganz unmöglich, Tapassī, es kann nicht sein, dass Upāli ein Schüler des Asketen Gotama werden kann. Aber es ist gut möglich, dass der Asket Gotama ein Schüler Upālis werden kann. Geh, Hausbesitzer, und widerlege die Doktrin des Asketen Gotama in diesem Punkt. Denn entweder sollte ich gehen oder Dīgha Tapassī oder du.“
„Ja, Herr“, antwortete der Hausbesitzer Upāli dem Jaina Ñātika. Er erhob sich von seinem Sitz, verbeugte sich und umrundete den Jaina Ñātika respektvoll, die rechte Seite ihm zugewandt. Dann ging er zum Buddha, verbeugte sich, setzte sich zur Seite hin und sagte zu ihm: „Herr, ist der Jaina-Asket Dīgha Tapassī hierhergekommen?“
„Das tat er, Hausbesitzer.“
„Und hattest du eine Unterhaltung mit ihm?“
„Das hatte ich.“
„Und welche Art von Unterhaltung hattest du mit ihm?“
Und der Buddha berichtete Upāli alles, was sie gesprochen hatten.
Als er geendet hatte, sagte der Hausbesitzer Upāli zu ihm: „Gut, gut, Herr Tapassī! Wie ein gelehrter Schüler, der die Anleitung des Lehrers richtig versteht, so hat der Jaina-Asket Dīgha Tapassī dem Buddha geantwortet. Denn was zählt schon der schäbige geistige Stock im Vergleich zum soliden körperlichen Stock? Vielmehr ist der körperliche Stock der tadelnswerteste, um schlechte Taten zu begehen, nicht so sehr der sprachliche Stock oder der geistige Stock.“
„Hausbesitzer, solange du auf der Grundlage der Wahrheit debattierst, können wir uns darüber unterhalten.“
„Ich werde auf der Grundlage der Wahrheit debattieren, Herr. Lass uns uns darüber unterhalten.“
„Was denkst du, Hausbesitzer? Da ist ein Jaina-Asket mitgenommen, leidend, schwer krank. Er lehnt kaltes Wasser ab und benutzt nur heißes Wasser. Da er kein kaltes Wasser bekommt, könnte er sterben. Wo würde er nun, nach dem, was der Jaina Ñātika sagt, wiedergeboren?“
„Herr, es gibt die Götter mit Namen ‚Geistgebundene‘. Er würde dort wiedergeboren. Warum ist das so? Weil er mit einer geistigen Bindung starb.“
„Denk nach, Hausbesitzer! Du sollst nachdenken, bevor du antwortest. Deine erste Aussage passt nicht zu der letzten, und die letzte passt nicht zu der ersten. Doch du hast gesagt, du würdest auf der Grundlage der Wahrheit debattieren.“
„Obwohl der Buddha das sagt, ist doch der körperliche Stock der tadelnswerteste, um schlechte Taten zu begehen, nicht so sehr der sprachliche Stock oder der geistige Stock.“
„Was denkst du, Hausbesitzer? Da ist ein Jaina-Asket, der mit der vierfachen Beschränkung gezügelt ist, in allem, was zu zügeln ist, gezügelt, in allem, was zu zügeln ist, im Zaum gehalten, hat in allem, was zu zügeln ist, das Böse abgeschüttelt und und hat sich in allem, was zu zügeln ist, Einhalt geboten. Wenn er ausgeht und zurückkommt, verletzt er versehentlich viele kleine Geschöpfe. Welches Ergebnis würde er nun erwirken, nach dem, was der Jaina Ñātika sagt?“
„Herr, der Jaina Ñātika sagt, unbeabsichtigte Taten seien nicht sehr tadelnswert.“
„Aber wenn sie beabsichtigt sind?“
„Dann sind sie sehr tadelnswert.“
„Aber wo wird Absicht eingeordnet, nach dem, was der Jaina Ñātika sagt?“
„Unter dem geistigen Stock, Herr.“
„Denk nach, Hausbesitzer! Du sollst nachdenken, bevor du antwortest. Deine erste Aussage passt nicht zu der letzten, und die letzte passt nicht zu der ersten. Doch du hast gesagt, du würdest auf der Grundlage der Wahrheit debattieren.“
„Obwohl der Buddha das sagt, ist doch der körperliche Stock der tadelnswerteste, um schlechte Taten zu begehen, nicht so sehr der sprachliche Stock oder der geistige Stock.“
„Was denkst du, Hausbesitzer? Ist dieses Nāḷandā erfolgreich, blühend, dicht bevölkert und voller Menschen?“
„Ja, das ist es, Herr.“
„Was denkst du, Hausbesitzer? Da käme ein Mann mit gezogenem Schwert und würde sagen: ‚In einer Stunde werde ich alle lebenden Geschöpfe innerhalb der Grenzen von Nāḷandā in einen einzigen Fleischhaufen, eine einzige Fleischmasse verwandeln!‘ Was denkst du, Hausbesitzer? Könnte er das tun?“
„Herr, selbst zehn, zwanzig, dreißig, vierzig oder fünfzig Männer könnten das nicht tun. Was zählt da schon ein schäbiger Mann?“
„Was denkst du, Hausbesitzer? Da käme ein Asket oder Brahmane mit übersinnlicher Kraft, der Herrschaft über seinen Geist erlangt hat, und würde sagen: ‚Mit einem einzigen gehässigen Willensakt werde ich Nāḷandā in Asche verwandeln!‘ Was denkst du, Hausbesitzer? Könnte er das tun?“
„Herr, ein Asket oder Brahmane mit übersinnlicher Kraft, der Herrschaft über seinen Geist erlangt hat, könnte mit einem einzigen gehässigen Willensakt zehn, zwanzig, dreißig, vierzig oder fünfzig Nāḷandās in Asche verwandeln. Was zählt da schon ein schäbiges Nāḷandā?“
„Denk nach, Hausbesitzer! Du sollst nachdenken, bevor du antwortest. Deine erste Aussage passt nicht zu der letzten, und die letzte passt nicht zu der ersten. Doch du hast gesagt, du würdest auf der Grundlage der Wahrheit debattieren.“
„Obwohl der Buddha das sagt, ist doch der körperliche Stock der tadelnswerteste, um schlechte Taten zu begehen, nicht so sehr der sprachliche Stock oder der geistige Stock.“
„Was denkst du, Hausbesitzer? Hast du gehört, wie die Wildnisse von Daṇḍaka, Kaliṅga, Mejjha und Mātaṅga zu Wildnissen wurden?“
„Das habe ich, Herr.“
„Was hast du gehört?“
„Ich habe gehört, es geschah durch einen gehässigen Willensakt von Sehern, dass die Wildnisse von Daṇḍaka, Kaliṅga, Mejjha und Mātaṅga zu Wildnissen wurden.“
„Denk nach, Hausbesitzer! Du sollst nachdenken, bevor du antwortest. Deine erste Aussage passt nicht zu der letzten, und die letzte passt nicht zu der ersten. Doch du hast gesagt, du würdest auf der Grundlage der Wahrheit debattieren.“
„Herr, ich war bereits von deinem ersten Gleichnis erfreut und befriedigt! Dennoch wollte ich die verschiedenen Antworten des Buddha auf das Problem hören, daher dachte ich, ich widerspreche dir auf diese Weise.
Vortrefflich, Herr! Vortrefflich! Als würde er das Umgestürzte aufrichten oder das Verborgene enthüllen oder den Verirrten den Weg weisen oder im Dunkeln ein Licht anzünden, sodass Menschen mit klaren Augen sehen könnten, was da ist, so hat der Buddha die Lehre auf vielerlei Weise klargemacht. Ich nehme Zuflucht zum Buddha, zur Lehre und zum Saṅgha der Mönche und Nonnen. Von diesem Tag an soll der Buddha mich als Laienschüler in Erinnerung behalten, der für sein ganzes Leben Zuflucht genommen hat.“
„Hausbesitzer, du solltest sorgfältig abwägen, bevor du handelst. Es ist gut, wenn namhafte Persönlichkeiten wie du sorgfältig abwägen, bevor sie handeln.“
„Jetzt bin ich noch mehr über den Buddha erfreut und befriedigt, da er mir sagt, ich solle sorgfältig abwägen, bevor ich handele. Denn wenn die Anhänger anderer Konfessionen mich als Schüler gewännen, würden sie ein Banner durch ganz Nāḷandā tragen: ‚Der Hausbesitzer Upāli ist unser Schüler geworden!‘ Doch der Buddha sagt: ‚Hausbesitzer, du solltest sorgfältig abwägen, bevor du handelst. Es ist gut, wenn namhafte Persönlichkeiten wie du sorgfältig abwägen, bevor sie handeln.‘
Zum zweiten Mal nehme ich Zuflucht zum Buddha, zur Lehre und zum Saṅgha der Mönche und Nonnen. Von diesem Tag an soll der Buddha mich als Laienschüler in Erinnerung behalten, der für sein ganzes Leben Zuflucht genommen hat.“
„Seit langem schon, Hausbesitzer, war deine Familie ein Quell der Unterstützung für die Jaina-Asketen. Du solltest erwägen, ihnen etwas zu geben, wenn sie kommen.“
„Jetzt bin ich noch mehr über den Buddha erfreut und befriedigt, da er mir sagt, ich solle erwägen, den Jaina-Asketen etwas zu geben, wenn sie kommen. Herr, ich habe gehört, der Asket Gotama würde sagen: ‚Nur mir soll man Gaben geben, nicht anderen. Nur meinen Schülern soll man Gaben geben, nicht den Schülern anderer. Nur was mir gegeben wird, trägt reiche Frucht, nicht was anderen gegeben wird. Nur was meinen Schülern gegeben wird, trägt reiche Frucht, nicht was den Schülern anderer gegeben wird.‘ Doch der Buddha ermuntert mich, den Jaina-Asketen etwas zu geben. Nun, Herr, wir werden die rechte Zeit dafür kennen.
Zum dritten Mal nehme ich Zuflucht zum Buddha, zur Lehre und zum Saṅgha der Mönche und Nonnen. Von diesem Tag an soll der Buddha mich als Laienschüler in Erinnerung behalten, der für sein ganzes Leben Zuflucht genommen hat.“
Dann unterwies der Buddha den Hausbesitzer Upāli Schritt für Schritt mit einem Vortrag über Geben, Tugend und den Himmel. Er erklärte die Nachteile der Sinnenfreuden, die so schmutzig und unlauter sind, und die Vorteile der Entsagung. Und als der Buddha erkannte, dass Upālis Geist bereit war, geschmeidig, frei von Hindernissen, freudig bewegt und zuversichtlich, da legte er die besondere Lehre der Buddhas dar: das Leiden, seinen Ursprung, sein Aufhören und den Weg. Wie ein reines, fleckenloses Tuch die Farbe richtig annimmt, ebenso erschien da dem Hausbesitzer Upāli, wo er gerade saß, das unbefleckte, makellose Auge des Dhamma: „Alles, was einen Anfang hat, hat auch ein Ende.“ Und Upāli sah, erfasste, verstand und ergründete den Dhamma. Er ging über den Zweifel hinaus, machte sich von Unschlüssigkeit frei und gewann Selbstvertrauen, wurde in der Anleitung des Lehrers von anderen unabhängig. Er sagte zum Buddha:
„Nun, Herr, jetzt muss ich gehen. Ich habe viele Pflichten und Verantwortlichkeiten.“
„Bitte, Hausbesitzer, geh nach deinem Belieben.“
Da begrüßte der Hausbesitzer Upāli die Worte des Buddha und stimmte ihm zu. Er erhob sich von seinem Sitz, verbeugte sich und umrundete den Buddha respektvoll, die rechte Seite ihm zugewandt. Er ging zurück zu seinem eigenen Haus und wandte sich an den Torwächter: „Mein guter Torwächter, von diesem Tag an schließe das Tor für die Mönche und Nonnen der Jainas und öffne es für die Mönche, Nonnen, Laienmänner und Laienfrauen des Buddha. Wenn ein Jaina-Asket kommt, sage Folgendes zu ihm: ‚Warte, Herr, tritt nicht ein. Von nun an ist der Hausbesitzer Upāli ein Schüler des Asketen Gotama geworden. Sein Tor ist für die Mönche und Nonnen der Jainas geschlossen und für die Mönche, Nonnen, Laienmänner und Laienfrauen des Buddha geöffnet. Wenn du Almosen benötigst, warte hier, man wird es dir bringen.‘“
„Ja, Herr“, antwortete der Torwächter.
Dīgha Tapassī hörte, Upāli sei ein Schüler des Asketen Gotama geworden. Er ging zu dem Jaina Ñātika und sagte zu ihm: „Herr, ich habe gehört, der Hausbesitzer Upāli sei ein Schüler des Asketen Gotama geworden.“
„Es ist ganz unmöglich, Tapassī, es kann nicht sein, dass Upāli ein Schüler des Asketen Gotama werden kann. Aber es ist gut möglich, dass der Asket Gotama ein Schüler Upālis werden kann.“
Zum zweiten Mal … und zum dritten Mal sagte Dīgha Tapassī zu dem Jaina Ñātika: „Herr, ich habe gehört, der Hausbesitzer Upāli sei ein Schüler des Asketen Gotama geworden.“
„Es ist ganz unmöglich, Tapassī, es kann nicht sein, dass Upāli ein Schüler des Asketen Gotama werden kann. Aber es ist gut möglich, dass der Asket Gotama ein Schüler Upālis werden kann.“
„Nun, Herr, ich sollte gehen und herausfinden, ob Upāli ein Schüler des Asketen Gotama geworden ist oder nicht.“
„Geh, Tapassī, und finde heraus, ob Upāli ein Schüler des Asketen Gotama geworden ist oder nicht.“
Da ging Dīgha Tapassī zu Upālis Haus. Der Torwächter sah ihn von Weitem kommen und sagte zu ihm: „Warte, Herr, tritt nicht ein. Von nun an ist der Hausbesitzer Upāli ein Schüler des Asketen Gotama geworden. Sein Tor ist für die Mönche und Nonnen der Jainas geschlossen und für die Mönche, Nonnen, Laienmänner und Laienfrauen des Buddha geöffnet. Wenn du Almosen benötigst, warte hier, man wird es dir bringen.“
Mit den Worten: „Nein, Geehrter, ich benötige kein Almosen“, machte er kehrt, ging zu dem Jaina Ñātika und sagte zu ihm: „Herr, es ist wirklich wahr, dass der Hausbesitzer Upāli ein Schüler des Asketen Gotama geworden ist. Herr, es war mir nicht gelungen, dir zu vermitteln, dass es keine gute Idee war, dass der Hausbesitzer Upāli die Doktrin des Asketen Gotama widerlegen sollte. Denn der Asket Gotama ist ein Zauberer. Er kennt einen Bekehrungszauber und benutzt ihn, um die Anhänger derer, die anderen Konfessionen anhängen, zu bekehren. Der Hausbesitzer Upāli wurde vom Bekehrungszauber des Asketen Gotama bekehrt!“
„Es ist ganz unmöglich, Tapassī, es kann nicht sein, dass Upāli ein Schüler des Asketen Gotama werden kann. Aber es ist gut möglich, dass der Asket Gotama ein Schüler Upālis werden kann.“
Zum zweiten Mal … und zum dritten Mal sagte Dīgha Tapassī dem Jaina Ñātika, dass der Hausbesitzer Upāli wirklich ein Schüler des Asketen Gotama geworden war. Dieser entgegnete zum dritten Mal:
„Es ist unmöglich … Aber es ist gut möglich, dass der Asket Gotama ein Schüler Upālis werden kann.
Nun, Tapassī, ich sollte gehen und selbst herausfinden, ob Upāli ein Schüler des Asketen Gotama geworden ist oder nicht.“
Da ging der Jaina Ñātika zusammen mit einem großen Gefolge von Jaina-Asketen zu Upālis Haus. Der Torwächter sah ihn von Weitem kommen und sagte zu ihm: „Warte, Herr, tritt nicht ein. Von nun an ist der Hausbesitzer Upāli ein Schüler des Asketen Gotama geworden. Sein Tor ist für die Mönche und Nonnen der Jainas geschlossen und für die Mönche, Nonnen, Laienmänner und Laienfrauen des Buddha geöffnet. Wenn du Almosen benötigst, warte hier, man wird es dir bringen.“
„Nun, mein guter Torwächter, geh zu Upāli und sage: ‚Herr, der Jaina Ñātika wartet zusammen mit einem großen Gefolge von Jaina-Asketen vor den Toren. Er wünscht, dich zu sehen.‘“
„Ja, Herr“, antwortete der Torwächter. Er ging zu Upāli und überbrachte die Botschaft. Upāli sagte zu ihm: „Nun, mein guter Torwächter, dann bereite in der mittleren Torhalle Sitze vor.“
„Ja, Herr“, antwortete der Torwächter. Er tat wie geheißen, ging zu Upāli zurück und sagte: „Herr, in der mittleren Torhalle sind Sitze ausgelegt. Bitte geh nach deinem Belieben.“
Da ging Upāli in die mittlere Torhalle und setzte sich auf den höchsten und erlesensten Sitz. Er wandte sich an den Torwächter: „Nun, mein guter Torwächter, geh zu dem Jana Ñātika und sage zu ihm: ‚Herr, Upāli sagt, du kannst eintreten, wenn du magst.‘“
„Ja, Herr“, antwortete der Torwächter. Er ging zu dem Jaina Ñātika und überbrachte die Botschaft.
Da ging der Jaina Ñātika zusammen mit einem großen Gefolge von Jaina-Asketen in die mittlere Torhalle. Früher war Upāli dem Jaina Ñātika, wenn er ihn von Weitem kommen sah, zur Begrüßung entgegengegangen, hatte den höchsten und erlesensten Sitz mit seiner Oberrobe abgewischt und dann den Jaina Ñātika in die Arme genommen und hingesetzt. Aber heute hatte er sich selbst auf den höchsten und erlesensten Sitz gesetzt und sagte zu dem Jaina Ñātika: „Hier sind Sitze, Herr. Bitte setz dich, wenn du möchtest.“
Daraufhin sagte der Jaina Ñātika zu ihm: „Du bist verrückt, Hausbesitzer! Du bist schwachsinnig! Du sagtest: ‚Ich werde gehen und die Doktrin des Asketen Gotama widerlegen.‘ Aber du kommst zurück und bist in dem weiten Netz seiner Doktrin gefangen. Wie ein Mann, der losging, um ein Paar Hoden zu bringen, und kastriert zurückkommt; oder ein Mann, der losging, um Augen zu bringen, und geblendet zurückkommt: Ebenso sagtest du: ‚Ich werde gehen und die Doktrin des Asketen Gotama widerlegen.‘ Aber du kommst zurück und bist in dem weiten Netz seiner Doktrin gefangen. Du wurdest vom Bekehrungszauber des Asketen Gotama bekehrt!“
„Herr, dieser Bekehrungszauber ist vortrefflich. Dieser Bekehrungszauber ist wunderbar! Wenn meine Lieben – meine Verwandten und Sippenangehörigen – davon bekehrt würden, wäre das zu ihrem langanhaltenden Nutzen und Glück. Wenn alle Adligen, Brahmanen, Landarbeiter und Hilfsarbeiter davon bekehrt würden, wäre das zu ihrem langanhaltenden Nutzen und Glück. Wenn die ganze Welt mit ihren Göttern, Māras und Brahmās, mit dieser Bevölkerung mit ihren Asketen und Brahmanen, Göttern und Menschen davon bekehrt würde, wäre das zu ihrem langanhaltenden Nutzen und Glück. Nun, Herr, ich will dir ein Gleichnis geben. Denn mithilfe eines Gleichnisses verstehen manche vernünftigen Menschen die Bedeutung des Gesagten.
Es war einmal ein alter Brahmane, bejahrt und hochbetagt. Seine Frau war eine junge Brahmanin, die schwanger war und kurz vor der Niederkunft stand. Da sagte sie zu dem Brahmanen: ‚Geh, Brahmane, kaufe ein Affenbaby auf dem Markt und bring es her, damit es ein Spielgefährte für mein Kind sein kann.‘
Darauf sagte der Brahmane zu ihr: ‚Warte, werte Dame, bis dein Kind geboren ist. Wenn dein Kind ein Junge ist, werde ich ein Affenmännchen kaufen, und wenn es ein Mädchen ist, ein Affenweibchen.‘
Zum zweiten Mal … und zum dritten Mal sagte sie zu dem Brahmanen: ‚Geh, Brahmane, kaufe ein Affenbaby auf dem Markt und bring es her, damit es ein Spielgefährte für mein Kind sein kann.‘
Da ging dieser Brahmane aus Liebe zu der Brahmanin, kaufte ein männliches Affenbaby auf dem Markt, brachte es zu ihr und sagte: ‚Ich habe dieses männliche Affenbaby gekauft, damit es ein Spielgefährte für dein Kind sein kann.‘
Darauf sagte sie zu dem Brahmanen: ‚Geh, Brahmane, bringe diesen Affen zu dem Färber Rattapāṇi und sage: „Guter Rattapāṇi, ich will diesen Affen in der Farbe von gelber Fettschminke gefärbt haben, gestampft und wieder gestampft und von beiden Seiten gepresst.“‘
Da ging dieser Brahmane aus Liebe zu der Brahmanin, brachte den Affen zu dem Färber Rattapāṇi und sagte: ‚Guter Rattapāṇi, ich will diesen Affen in der Farbe von gelber Fettschminke gefärbt haben, gestampft und wieder gestampft und von beiden Seiten gepresst.‘
Darauf sagte Rattapāṇi zu ihm: ‚Herr, dieser Affe kann ein Färben überstehen, aber kein Stampfen oder Pressen.‘
Ebenso sieht die Doktrin der törichten Jainas anfangs gut aus – für Toren, nicht für Kluge –, aber sie kann kein Prüfen oder Pressen überstehen.
Dann brachte dieser Brahmane einige Zeit später ein neues Paar von Gewändern zu dem Färber Rattapāṇi und sagte: ‚Guter Rattapāṇi, ich will dieses neue Paar von Gewändern in der Farbe von gelber Fettschminke gefärbt haben, gestampft und wieder gestampft und von beiden Seiten gepresst.‘
Darauf sagte Rattapāṇi zu ihm: ‚Herr, dieses Paar von Gewändern kann ein Färben, ein Stampfen und ein Pressen überstehen.‘
Ebenso sieht die Doktrin des Buddha anfangs gut aus – für Kluge, nicht für Toren –, und sie kann ein Prüfen und ein Pressen überstehen.“
„Hausbesitzer, der König und sein Gefolge kennen dich als einen Schüler des Jaina Ñātika. Als wessen Schüler sollen wir dich in Erinnerung behalten?“
Auf diese Worte erhob sich der Hausbesitzer Upāli von seinem Sitz, ordnete seine Robe über einer Schulter, erhob seine zusammengelegten Hände in Richtung des Buddha und sagte zu dem Jaina Ñātika: „Nun, Herr, höre, wessen Schüler ich bin:
Der Bedächtige, frei von Täuschung, die Öde aufgebrochen, den Sieg errungen, unbeschwert und so ausgeglichen, mit reifer Tugend und der Weisheit eines Heiligen, unbefleckt inmitten von allem: Er ist der Buddha, und ich bin sein Schüler.
Er ist nicht unschlüssig, ist zufrieden, freudig, den Köder der Welt hat er ausgespien, die Arbeit des Asketen hat er als Mensch vollendet, ein Mann, der seinen letzten Körper trägt; unvergleichlich ist er, ohne Flecken: Er ist der Buddha, und ich bin sein Schüler.
Er ist frei von Zweifel, geschickt, ein Übungsleiter, erstklassiger Wagenlenker, unübertrefflich, mit glänzenden Eigenschaften, zuversichtlich, sein Licht leuchtet; er hat Einbildung abgeschnitten und ist ein Held: Er ist der Buddha, und ich bin sein Schüler.
Der Leitbulle, unermesslich, tiefgründig, abgeklärt, er ist der, der das Refugium schafft, reich an Wissen, standhaft in Grundsätzen und gezügelt; er ist seinen Ketten entschlüpft und ist befreit: Er ist der Buddha, und ich bin sein Schüler.
Er ist ein Riese, der abgeschieden lebt, die Fesseln hat er beendet und ist befreit, geschickt im Debattieren, geläutert, das Banner herabgelassen, frei von Gier; er ist gezähmt und wuchert nicht: Er ist der Buddha, und ich bin sein Schüler.
Er ist der siebte der Seher, frei von Betrug, mit dem dreifachen Wissen hat er Göttlichkeit erlangt, er ist gebadet, kennt die Sprachwissenschaft, er ist still, versteht das Bekannte; er ist Sakka der Fähige, Purindada der Erstspender: Er ist der Buddha, und ich bin sein Schüler.
Der Edle, der entwickelt ist, er hat das Ziel erreicht und erklärt es, er ist achtsam und sieht klar, ohne nach vorne zu neigen oder nach hinten zu ziehen; er ist unbewegt, hat Meisterschaft erlangt: Er ist der Buddha, und ich bin sein Schüler.
Er steht über den Dingen, übt Vertiefung, keine inneren Gedanken kommen auf, er ist rein, unabhängig und furchtlos, abgeschieden, hat den Gipfel erreicht; er ist hinübergelangt und hilft anderen hinüber: Er ist der Buddha, und ich bin sein Schüler.
Er ist friedvoll, seine Weisheit ist ausgedehnt, seine Weisheit ist groß, er ist frei von Gier, er ist der Klargewordene, der Heilige, unerreicht, unübertroffen, selbstbewusst, scharfsinnig: Er ist der Buddha, und ich bin sein Schüler.
Er hat das Verlangen abgeschnitten und ist erwacht, ist ohne Rauch, unbefleckt, ein machtvoller Geist, der Gaben würdig, der beste der Menschen, unschätzbar, gewaltig, hat den Gipfel des Ruhms erlangt: Er ist der Buddha, und ich bin sein Schüler.“
„Aber wann hast du dieses Lob auf die wunderbaren Eigenschaften des Asketen Gotama gedichtet, Hausbesitzer?“
„Herr, wie wenn da ein großer Haufen mit vielen verschiedenen Blumen wäre: Ein geschickter Kranzbinder oder Kranzbinderlehrling könnte sie zu einem bunten Kranz binden. Ebenso hat der Buddha viele verschiedene wunderbare Eigenschaften, die zu preisen sind, viele hundert solcher Eigenschaften. Wer, Herr, würde nicht das Preiswürdige preisen?“
Da konnte der Jaina Ñātika diese Ehrerbietung, die dem Buddha dargebracht wurde, nicht ertragen und spie eben da heißes Blut aus seinem Mund.
So I have heard. At one time the Buddha was staying near Nāḷandā in Pāvārika’s mango grove.
At that time the Jain ascetic of the Ñātika clan was residing at Nāḷandā together with a large assembly of Jain ascetics. Then the Jain ascetic Dīgha Tapassī wandered for alms in Nāḷandā. After the meal, on his return from almsround, he went to Pāvārika’s mango grove. There he approached the Buddha, and exchanged greetings with him.
When the greetings and polite conversation were over, he stood to one side. The Buddha said to him, “There are seats, Tapassī. Please sit if you wish.”
When he said this, Dīgha Tapassī took a low seat and sat to one side. The Buddha said to him, “Tapassī, how many kinds of deed does the Jain ascetic of the Ñātika clan describe for performing bad deeds?”
“Reverend Gotama, the Jain Ñātika doesn’t usually speak in terms of ‘deeds’. He usually speaks in terms of ‘rods’.”
“Then how many kinds of rod does the Jain Ñātika describe for performing bad deeds?”
“The Jain Ñātika describes three kinds of rod for performing bad deeds: the physical rod, the verbal rod, and the mental rod.”
“But are these kinds of rod all distinct from each other?”
“Yes, each is quite distinct.”
“Of the three rods thus analyzed and differentiated, which rod does the Jain Ñātika describe as being the most blameworthy for performing bad deeds: the physical rod, the verbal rod, or the mental rod?”
“The Jain Ñātika describes the physical rod as being the most blameworthy for performing bad deeds, not so much the verbal rod or the mental rod.”
“Do you say the physical rod, Tapassī?”
“I say the physical rod, Reverend Gotama.”
“Do you say the physical rod, Tapassī?”
“I say the physical rod, Reverend Gotama.”
“Do you say the physical rod, Tapassī?”
“I say the physical rod, Reverend Gotama.”
Thus the Buddha made Dīgha Tapassī stand by this point up to the third time.
When this was said, Dīgha Tapassī said to the Buddha, “But Reverend Gotama, how many kinds of rod do you describe for performing bad deeds?”
“Tapassī, the Realized One doesn’t usually speak in terms of ‘rods’. He usually speaks in terms of ‘deeds’.”
“Then how many kinds of deed do you describe for performing bad deeds?”
“I describe three kinds of deed for performing bad deeds: physical deeds, verbal deeds, and mental deeds.”
“But are these kinds of deed all distinct from each other?”
“Yes, each is quite distinct.”
“Of the three deeds thus analyzed and differentiated, which deed do you describe as being the most blameworthy for performing bad deeds: physical deeds, verbal deeds, or mental deeds?”
“I describe mental deeds as being the most blameworthy for performing bad deeds, not so much physical deeds or verbal deeds.”
“Do you say mental deeds, Reverend Gotama?”
“I say mental deeds, Tapassī.”
“Do you say mental deeds, Reverend Gotama?”
“I say mental deeds, Tapassī.”
“Do you say mental deeds, Reverend Gotama?”
“I say mental deeds, Tapassī.”
Thus the Jain ascetic Dīgha Tapassī made the Buddha stand by this point up to the third time, after which he got up from his seat and went to see the Jain Ñātika.
Now at that time the Jain Ñātika was sitting together with a large assembly of Bālaki laypeople headed by Upāli. The Jain Ñātika saw Dīgha Tapassī coming off in the distance and said to him, “So, Tapassī, where are you coming from in the middle of the day?”
“Just now, sir, I’ve come from the presence of the ascetic Gotama.”
“But did you have some discussion with him?”
“I did.”
“And what kind of discussion did you have with him?” Then Dīgha Tapassī informed the Jain Ñātika of all they had discussed. When he had spoken, the Jain Ñātika said to him, “Good, good, Tapassī! Dīgha Tapassī has answered the ascetic Gotama like a learned disciple who rightly understands their teacher’s instructions. For how impressive is the measly mental rod when compared with the solid physical rod? Rather, the physical rod is the most blameworthy for performing bad deeds, not so much the verbal rod or the mental rod.”
When he said this, the householder Upāli said to him, “Good, sir! Well done, Dīgha Tapassī! The Honorable Tapassī has answered the ascetic Gotama like a learned disciple who rightly understands their teacher’s instructions. For how significant is the measly mental rod when compared with the solid physical rod? Rather, the physical rod is the most blameworthy for performing bad deeds, not so much the verbal rod or the mental rod.
I’d better go and refute the ascetic Gotama’s doctrine regarding this point. If he stands by the position that he stated to Dīgha Tapassī, I’ll take him on in debate and drag him to and fro and round about, like a strong man would grab a fleecy sheep and drag it to and fro and round about! Taking him on in debate, I’ll drag him to and fro and round about, like a strong brewer’s worker would toss a large brewer’s sieve into a deep lake, grab it by the corners, and drag it to and fro and round about! Taking him on in debate, I’ll shake him down and about and give him a beating, like a strong brewer’s mixer would grab a strainer by the corners and shake it down and about, and give it a beating! I’ll play a game of hemp-washing with the ascetic Gotama, like a sixty-year-old elephant would plunge into a deep lotus pond and play a game of hemp-washing! Sir, I’d better go and refute the ascetic Gotama’s doctrine on this point.”
“Go, householder, refute the ascetic Gotama’s doctrine on this point. For either I should do so, or Dīgha Tapassī, or you.”
When he said this, Dīgha Tapassī said to the Jain Ñātika, “Sir, I don’t believe it’s a good idea for the householder Upāli to rebut the ascetic Gotama’s doctrine. For the ascetic Gotama is deceitful. He knows a conversion trick, and uses it to convert the disciples of other religions.”
“It is impossible, Tapassī, it cannot happen that Upāli could become Gotama’s disciple. But it is possible that Gotama could become Upāli’s disciple. Go, householder, refute the ascetic Gotama’s doctrine on this point. For either I should do so, or Dīgha Tapassī, or you.”
For a second time … and a third time, Dīgha Tapassī said to the Jain Ñātika, “Sir, I don’t believe it’s a good idea for the householder Upāli to rebut the ascetic Gotama’s doctrine. For the ascetic Gotama is deceitful. He knows a conversion trick, and uses it to convert the disciples of other religions.”
“It is impossible, Tapassī, it cannot happen that Upāli could become Gotama’s disciple. But it is possible that Gotama could become Upāli’s disciple. Go, householder, refute the ascetic Gotama’s doctrine on this point. For either I should do so, or Dīgha Tapassī, or you.”
“Yes, sir,” replied the householder Upāli to the Jain Ñātika. He got up from his seat, bowed, and respectfully circled him, keeping him on his right. Then he went to the Buddha, bowed, sat down to one side, and said to him, “Sir, did the Jain ascetic Dīgha Tapassī come here?”
“He did, householder.”
“But did you have some discussion with him?”
“I did.”
“And what kind of discussion did you have with him?”
Then the Buddha informed Upāli of all they had discussed.
When he said this, the householder Upāli said to him, “Good, sir, well done by Tapassī! The Jain ascetic Tapassī has answered the ascetic Gotama like a learned disciple who rightly understands their teacher’s instructions. For how significant is the measly mental rod when compared with the solid physical rod? Rather, the physical rod is the most blameworthy for performing bad deeds, not so much the verbal rod or the mental rod.”
“Householder, so long as you debate on the basis of truth, we can have some discussion about this.”
“I will debate on the basis of truth, sir. Let us have some discussion about this.”
“What do you think, householder? Take a Jain ascetic who is sick, suffering, gravely ill. They turn down cold water and use only hot water. Not getting cold water, they might die. Now, where does the Jain Ñātika say they would be reborn?”
“Sir, there are gods called ‘mind-bound’. They would be reborn there. Why is that? Because they died with mental attachment.”
“Think about it, householder! You should think before answering. What you said before and what you said after don’t match up. But you said that you would debate on the basis of truth.”
“Even though the Buddha says this, still the physical rod is the most blameworthy for performing bad deeds, not so much the verbal rod or the mental rod.”
“What do you think, householder? Take a Jain ascetic who is restrained in all that is to be restrained, is bridled in all that is to be restrained, has shaken off evil in all that is to be restrained, and is curbed in all that is to be restrained. When going out and coming back they injure many little creatures. Now, what result does the Jain Ñātika say they would incur?”
“Sir, the Jain Ñātika says that unintentional acts are not very blameworthy.”
“But if they are intentional?”
“Then they are very blameworthy.”
“But where does the Jain Ñātika say that intention is classified?”
“In the mental rod, sir.”
“Think about it, householder! You should think before answering. What you said before and what you said after don’t match up. But you said that you would debate on the basis of truth.”
“Even though the Buddha says this, still the physical rod is the most blameworthy for performing bad deeds, not so much the verbal rod or the mental rod.”
“What do you think, householder? Is this Nāḷandā successful and prosperous, populous, full of people?”
“Indeed it is, sir.”
“What do you think, householder? Suppose a man were to come along with a drawn sword and say: ‘In one hour I will reduce all the living creatures within the bounds of Nāḷandā to one heap and mass of flesh!’ What do you think, householder? Could he do that?”
“Sir, even ten, twenty, thirty, forty, or fifty men couldn’t do that. How significant is one measly man?”
“What do you think, householder? Suppose an ascetic or brahmin with psychic power, who has achieved mastery of the mind, were to come along and say: ‘I will reduce Nāḷandā to ashes with a single malevolent act of will!’ What do you think, householder? Could he do that?”
“Sir, an ascetic or brahmin with psychic power, who has achieved mastery of the mind, could reduce ten, twenty, thirty, forty, or fifty Nāḷandās to ashes with a single malevolent act of will. How significant is one measly Nāḷandā?”
“Think about it, householder! You should think before answering. What you said before and what you said after don’t match up. But you said that you would debate on the basis of truth.”
“Even though the Buddha says this, still the physical rod is the most blameworthy for performing bad deeds, not so much the verbal rod or the mental rod.”
“What do you think, householder? Have you heard how the wildernesses of Daṇḍaka, Kaliṅga, Mejjha, and Mātaṅga came to be that way?”
“I have, sir.”
“What have you heard?”
“I heard that it was because of a malevolent act of will by seers that the wildernesses of Daṇḍaka, Kaliṅga, Mejjha, and Mātaṅga came to be that way.”
“Think about it, householder! You should think before answering. What you said before and what you said after don’t match up. But you said that you would debate on the basis of truth.”
“Sir, I was already delighted and satisfied by the Buddha’s very first simile. Nevertheless, I wanted to hear the Buddha’s various solutions to the problem, so I thought I’d oppose you in this way.
Excellent, sir! Excellent! As if he were righting the overturned, or revealing the hidden, or pointing out the path to the lost, or lighting a lamp in the dark so people with clear eyes can see what’s there, the Buddha has made the teaching clear in many ways. I go for refuge to the Buddha, to the teaching, and to the mendicant Saṅgha. From this day forth, may the Buddha remember me as a lay follower who has gone for refuge for life.”
“Householder, you should act after careful consideration. It’s good for well-known people such as yourself to act after careful consideration.”
“Now I’m even more delighted and satisfied with the Buddha, since he tells me to act after careful consideration. For if the followers of other religions were to gain me as a disciple, they’d carry a banner all over Nāḷandā, saying: ‘The householder Upāli has become our disciple!’ And yet the Buddha says: ‘Householder, you should act after careful consideration. It’s good for well-known people such as yourself to act after careful consideration.’
For a second time, I go for refuge to the Buddha, to the teaching, and to the mendicant Saṅgha. From this day forth, may the Buddha remember me as a lay follower who has gone for refuge for life.”
“For a long time now, householder, your family has been a well-spring of support for the Jain ascetics. You should consider giving to them when they come.”
“Now I’m even more delighted and satisfied with the Buddha, since he tells me to consider giving to the Jain ascetics when they come. I have heard, sir, that the ascetic Gotama says this: ‘Gifts should only be given to me, not to others. Gifts should only be given to my disciples, not to the disciples of others. Only what is given to me is very fruitful, not what is given to others. Only what is given to my disciples is very fruitful, not what is given to the disciples of others.’ Yet the Buddha encourages me to give to the Jain ascetics. Well, sir, we’ll know the proper time for that.
For a third time, I go for refuge to the Buddha, to the teaching, and to the mendicant Saṅgha. From this day forth, may the Buddha remember me as a lay follower who has gone for refuge for life.”
Then the Buddha taught the householder Upāli step by step, with a talk on giving, ethical conduct, and heaven. He explained the drawbacks of sensual pleasures, so sordid and corrupt, and the benefit of renunciation. And when he knew that Upāli’s mind was ready, pliable, rid of hindrances, elated, and confident he explained the special teaching of the Buddhas: suffering, its origin, its cessation, and the path. Just as a clean cloth rid of stains would properly absorb dye, in that very seat the stainless, immaculate vision of the Dhamma arose in Upāli: “Everything that is liable to arise is liable to cease.” Then Upāli saw, attained, understood, and fathomed the Dhamma. He went beyond doubt, got rid of indecision, and became self-assured and independent of others regarding the Teacher’s instructions.
He said to the Buddha, “Well, now, sir, I must go. I have many duties, and much to do.”
“Please, householder, go at your convenience.”
And then the householder Upāli approved and agreed with what the Buddha said. He got up from his seat, bowed, and respectfully circled the Buddha, keeping him on his right. Then he went back to his own home, where he addressed the gatekeeper, “My good gatekeeper, from this day forth close the gate to Jain monks and nuns, and open it for the Buddha’s monks, nuns, laymen, and laywomen. If any Jain ascetics come, say this to them: ‘Wait, sir, do not enter. From now on the householder Upāli has become a disciple of the ascetic Gotama. His gate is closed to Jain monks and nuns, and opened for the Buddha’s monks, nuns, laymen, and laywomen. If you require almsfood, wait here, they will bring it to you.’”
“Yes, sir,” replied the gatekeeper.
Dīgha Tapassī heard that Upāli had become a disciple of the ascetic Gotama. He went to the Jain Ñātika and said to him, “Sir, they say that the householder Upāli has become a disciple of the ascetic Gotama.”
“It is impossible, Tapassī, it cannot happen that Upāli could become Gotama’s disciple. But it is possible that Gotama could become Upāli’s disciple.”
For a second time … and a third time, Dīgha Tapassī said to the Jain Ñātika, “Sir, they say that the householder Upāli has become a disciple of the ascetic Gotama.”
“It is impossible, Tapassī, it cannot happen that Upāli could become Gotama’s disciple. But it is possible that Gotama could become Upāli’s disciple.”
“Well, sir, I’d better go and find out whether or not Upāli has become Gotama’s disciple.”
“Go, Tapassī, and find out whether or not Upāli has become Gotama’s disciple.”
Then Dīgha Tapassī went to Upāli’s home. The gatekeeper saw him coming off in the distance and said to him, “Wait, sir, do not enter. From now on the householder Upāli has become a disciple of the ascetic Gotama. His gate is closed to Jain monks and nuns, and opened for the Buddha’s monks, nuns, laymen, and laywomen. If you require almsfood, wait here, they will bring it to you.”
Saying, “No, worthy man, I do not require almsfood,” he turned back and went to the Jain Ñātika and said to him, “Sir, it’s really true that Upāli has become Gotama’s disciple. Sir, I couldn’t get you to accept that it wasn’t a good idea for the householder Upāli to rebut the ascetic Gotama’s doctrine. For the ascetic Gotama is deceitful. He knows a conversion trick, and uses it to convert the disciples of other religions. The householder Upāli has been converted by the ascetic Gotama’s conversion trick!”
“It is impossible, Tapassī, it cannot happen that Upāli could become Gotama’s disciple. But it is possible that Gotama could become Upāli’s disciple.”
For a second time … and a third time, Dīgha Tapassī told the Jain Ñātika that it was really true.
“It is impossible …
Well, Tapassī, I’d better go and find out for myself whether or not Upāli has become Gotama’s disciple.”
Then the Jain Ñātika went to Upāli’s home together with a large following of Jain ascetics. The gatekeeper saw him coming off in the distance and said to him: “Wait, sir, do not enter. From now on the householder Upāli has become a disciple of the ascetic Gotama. His gate is closed to Jain monks and nuns, and opened for the Buddha’s monks, nuns, laymen, and laywomen. If you require almsfood, wait here, they will bring it to you.”
“Well then, my good gatekeeper, go to Upāli and say: ‘Sir, the Jain Ñātika is waiting outside the gates together with a large following of Jain ascetics. He wishes to see you.’”
“Yes, sir,” replied the gatekeeper. He went to Upāli and relayed what was said. Upāli said to him, “Well, then, my good gatekeeper, prepare seats in the hall of the middle gate.”
“Yes, sir,” replied the gatekeeper. He did as he was asked, then returned to Upāli and said, “Sir, seats have been prepared in the hall of the middle gate. Please go at your convenience.”
Then Upāli went to the hall of the middle gate, where he sat on the highest and finest seat. He addressed the gatekeeper, “Well then, my good gatekeeper, go to the Jain Ñātika and say to him: ‘Sir, Upāli says you may enter if you wish.’”
“Yes, sir,” replied the gatekeeper. He went to the Jain Ñātika and relayed what was said.
Then the Jain Ñātika went to the hall of the middle gate together with a large following of Jain ascetics. Previously, when Upāli saw the Jain Ñātika coming, he would go out to greet him and, having wiped off the highest and finest seat with his upper robe, he would embrace him and sit him down. But today, having seated himself on the highest and finest seat, he said to the Jain Ñātika, “There are seats, sir. Please sit if you wish.”
When he said this, the Jain Ñātika said to him: “You’re mad, householder! You’re a moron! You said: ‘I’ll go and refute the ascetic Gotama’s doctrine.’ But you come back caught in the vast net of his doctrine. Suppose a man went to deliver a pair of testicles, but came back castrated. Or they went to deliver eyes, but came back blinded. In the same way, you said: ‘I’ll go and refute the ascetic Gotama’s doctrine.’ But you come back caught in the vast net of his doctrine. You’ve been converted by the ascetic Gotama’s conversion trick!”
“Sir, this conversion trick is excellent. This conversion trick is lovely! If my loved ones—relatives and kin—were to be converted by this, it would be for their lasting welfare and happiness. If all the aristocrats, brahmins, peasants, and menials were to be converted by this, it would be for their lasting welfare and happiness. If the whole world—with its gods, Māras, and divinities, this population with its ascetics and brahmins, gods and humans—were to be converted by this, it would be for their lasting welfare and happiness. Well then, sir, I shall give you a simile. For by means of a simile some sensible people understand the meaning of what is said.
Once upon a time there was an old brahmin, elderly and senior. His wife was a young brahmin lady who was pregnant and about to give birth. Then she said to the brahmin, ‘Go, brahmin, buy a baby monkey from the market and bring it back so it can be a playmate for my child.’
When she said this, the brahmin said to her, ‘Wait, my dear, until you give birth. If your child is a boy, I’ll buy you a male monkey, but if it’s a girl, I’ll buy a female monkey.’
For a second time, and a third time she said to the brahmin, ‘Go, brahmin, buy a baby monkey from the market and bring it back so it can be a playmate for my child.’
Then that brahmin, because of his love for the brahmin lady, bought a male baby monkey at the market, brought it to her, and said, ‘I’ve bought this male baby monkey for you so it can be a playmate for your child.’
When he said this, she said to him, ‘Go, brahmin, take this monkey to Rattapāṇi the dyer and say, “Worthy Rattapāṇi, I wish to have this monkey dyed the color of yellow greasepaint, pounded and re-pounded, and pressed on both sides.”’
Then that brahmin, because of his love for the brahmin lady, took the monkey to Rattapāṇi the dyer and said, ‘Worthy Rattapāṇi, I wish to have this monkey dyed the color of yellow greasepaint, pounded and re-pounded, and pressed on both sides.’
When he said this, Rattapāṇi said to him, ‘Sir, this monkey can endure a dying, but not a pounding or a pressing.’
In the same way, the doctrine of the foolish Jains looks fine initially—for fools, not for the astute—but can’t endure being scrutinized or pressed.
Then some time later that brahmin took a new pair of garments to Rattapāṇi the dyer and said, ‘Worthy Rattapāṇi, I wish to have this new pair of garments dyed the color of yellow greasepaint, pounded and re-pounded, and pressed on both sides.’
When he said this, Rattapāṇi said to him, ‘Sir, this pair of garments can endure a dying, a pounding, and a pressing.’
In the same way, the doctrine of the Buddha looks fine initially—for the astute, not for fools—and it can endure being scrutinized and pressed.”
“Householder, the king and his retinue know you as a disciple of the Jain Ñātika. Whose disciple should we remember you as?”
When he had spoken, the householder Upāli got up from his seat, arranged his robe over one shoulder, raised his joined palms in the direction of the Buddha, and said to the Jain Ñātika, “Well then, sir, hear whose disciple I am:
The attentive one, free of delusion, with hard-heartedness dissolved, victor in battle; he’s untroubled and very even-minded, with the virtue of an elder and the wisdom of a saint, immaculate in the midst of it all: he is the Buddha, and I am his disciple.
He has no indecision, he’s content, joyful, he has spat out the world’s bait; he has completed the ascetic’s task as a man, a man who bears his final body; he’s beyond compare, he’s stainless: he is the Buddha, and I am his disciple.
He’s free of doubt, he’s skillful, he’s a trainer, an excellent charioteer; supreme, with brilliant qualities, confident, his light shines forth; he has cut off conceit, he’s a hero: he is the Buddha, and I am his disciple.
The boss bull, immeasurable, profound, sagacious; he is the maker of sanctuary, knowledgeable, firm in principle and restrained; he has slipped his chains and is liberated: he is the Buddha, and I am his disciple.
He’s a giant, living remotely, he’s ended the fetters and is liberated; he’s skilled in debate and cleansed, with banner lowered, desireless; he’s tamed, and doesn’t proliferate: he is the Buddha, and I am his disciple.
He is the seventh seer, free of deceit, with three knowledges, he has attained to divinity, he has bathed, he knows philology, he’s tranquil, he understands what is known; he is Sakka the Able, Purindada the Firstgiver: he is the Buddha, and I am his disciple.
The noble one, evolved, he has attained the goal and explains it; he is mindful, discerning, neither leaning forward nor pulling back, he’s unstirred, attained to mastery: he is the Buddha, and I am his disciple.
Transcendent, he practices absorption, no inner thoughts arising, he is pure, independent and fearless; secluded, he has reached the peak, crossed over, he helps others across: he is the Buddha, and I am his disciple.
He’s peaceful, his wisdom is vast, with great wisdom, he’s free of greed; he is the Realized One, the Holy One, unrivaled, unequaled, assured, and subtle: he is the Buddha, and I am his disciple.
He has cut off craving and is awakened, free of fuming, unsullied; a mighty spirit worthy of offerings, best of men, inestimable, grand, he has reached the peak of glory: he is the Buddha, and I am his disciple.”
“But when did you compose these praises of the ascetic Gotama’s beautiful qualities, householder?”
“Sir, suppose there was a large heap of many different flowers. A deft garland-maker or their apprentice could tie them into a colorful garland. In the same way, the Buddha has many beautiful qualities to praise, many hundreds of such qualities. Who, sir, would not praise the praiseworthy?”
Unable to bear this honor paid to the Buddha, the Jain Ñātika spewed hot blood from his mouth there and then.
Evaṁ me sutaṁ— ekaṁ samayaṁ bhagavā nāḷandāyaṁ viharati pāvārikambavane.
Tena kho pana samayena nigaṇṭho nāṭaputto nāḷandāyaṁ paṭivasati mahatiyā nigaṇṭhaparisāya saddhiṁ. Atha kho dīghatapassī nigaṇṭho nāḷandāyaṁ piṇḍāya caritvā pacchābhattaṁ piṇḍapātapaṭikkanto yena pāvārikambavanaṁ yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavatā saddhiṁ sammodi.
Sammodanīyaṁ kathaṁ sāraṇīyaṁ vītisāretvā ekamantaṁ aṭṭhāsi. Ekamantaṁ ṭhitaṁ kho dīghatapassiṁ nigaṇṭhaṁ bhagavā etadavoca: “saṁvijjanti kho, tapassi, āsanāni; sace ākaṅkhasi nisīdā”ti.
Evaṁ vutte, dīghatapassī nigaṇṭho aññataraṁ nīcaṁ āsanaṁ gahetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinnaṁ kho dīghatapassiṁ nigaṇṭhaṁ bhagavā etadavoca: “kati pana, tapassi, nigaṇṭho nāṭaputto kammāni paññapeti pāpassa kammassa kiriyāya pāpassa kammassa pavattiyā”ti?
“Na kho, āvuso gotama, āciṇṇaṁ nigaṇṭhassa nāṭaputtassa ‘kammaṁ, kamman’ti paññapetuṁ; ‘daṇḍaṁ, daṇḍan’ti kho, āvuso gotama, āciṇṇaṁ nigaṇṭhassa nāṭaputtassa paññapetun”ti.
“Kati pana, tapassi, nigaṇṭho nāṭaputto daṇḍāni paññapeti pāpassa kammassa kiriyāya pāpassa kammassa pavattiyā”ti?
“Tīṇi kho, āvuso gotama, nigaṇṭho nāṭaputto daṇḍāni paññapeti pāpassa kammassa kiriyāya pāpassa kammassa pavattiyāti, seyyathidaṁ— kāyadaṇḍaṁ, vacīdaṇḍaṁ, manodaṇḍan”ti.
“Kiṁ pana, tapassi, aññadeva kāyadaṇḍaṁ, aññaṁ vacīdaṇḍaṁ, aññaṁ manodaṇḍan”ti?
“Aññadeva, āvuso gotama, kāyadaṇḍaṁ, aññaṁ vacīdaṇḍaṁ, aññaṁ manodaṇḍan”ti.
“Imesaṁ pana, tapassi, tiṇṇaṁ daṇḍānaṁ evaṁ paṭivibhattānaṁ evaṁ paṭivisiṭṭhānaṁ katamaṁ daṇḍaṁ nigaṇṭho nāṭaputto mahāsāvajjataraṁ paññapeti pāpassa kammassa kiriyāya pāpassa kammassa pavattiyā, yadi vā kāyadaṇḍaṁ, yadi vā vacīdaṇḍaṁ, yadi vā manodaṇḍan”ti?
“Imesaṁ kho, āvuso gotama, tiṇṇaṁ daṇḍānaṁ evaṁ paṭivibhattānaṁ evaṁ paṭivisiṭṭhānaṁ kāyadaṇḍaṁ nigaṇṭho nāṭaputto mahāsāvajjataraṁ paññapeti pāpassa kammassa kiriyāya pāpassa kammassa pavattiyā, no tathā vacīdaṇḍaṁ, no tathā manodaṇḍan”ti.
“Kāyadaṇḍanti, tapassi, vadesi”?
“Kāyadaṇḍanti, āvuso gotama, vadāmi”.
“Kāyadaṇḍanti, tapassi, vadesi”?
“Kāyadaṇḍanti, āvuso gotama, vadāmi”.
“Kāyadaṇḍanti, tapassi, vadesi”?
“Kāyadaṇḍanti, āvuso gotama, vadāmī”ti.
Itiha bhagavā dīghatapassiṁ nigaṇṭhaṁ imasmiṁ kathāvatthusmiṁ yāvatatiyakaṁ patiṭṭhāpesi.
Evaṁ vutte, dīghatapassī nigaṇṭho bhagavantaṁ etadavoca: “tvaṁ panāvuso gotama, kati daṇḍāni paññapesi pāpassa kammassa kiriyāya pāpassa kammassa pavattiyā”ti?
“Na kho, tapassi, āciṇṇaṁ tathāgatassa ‘daṇḍaṁ, daṇḍan’ti paññapetuṁ; ‘kammaṁ, kamman’ti kho, tapassi, āciṇṇaṁ tathāgatassa paññapetun”ti?
“Tvaṁ panāvuso gotama, kati kammāni paññapesi pāpassa kammassa kiriyāya pāpassa kammassa pavattiyā”ti?
“Tīṇi kho ahaṁ, tapassi, kammāni paññapemi pāpassa kammassa kiriyāya pāpassa kammassa pavattiyā, seyyathidaṁ— kāyakammaṁ, vacīkammaṁ, manokamman”ti.
“Kiṁ panāvuso gotama, aññadeva kāyakammaṁ, aññaṁ vacīkammaṁ, aññaṁ manokamman”ti?
“Aññadeva, tapassi, kāyakammaṁ, aññaṁ vacīkammaṁ, aññaṁ manokamman”ti.
“Imesaṁ panāvuso gotama, tiṇṇaṁ kammānaṁ evaṁ paṭivibhattānaṁ evaṁ paṭivisiṭṭhānaṁ katamaṁ kammaṁ mahāsāvajjataraṁ paññapesi pāpassa kammassa kiriyāya pāpassa kammassa pavattiyā, yadi vā kāyakammaṁ, yadi vā vacīkammaṁ, yadi vā manokamman”ti?
“Imesaṁ kho ahaṁ, tapassi, tiṇṇaṁ kammānaṁ evaṁ paṭivibhattānaṁ evaṁ paṭivisiṭṭhānaṁ manokammaṁ mahāsāvajjataraṁ paññapemi pāpassa kammassa kiriyāya pāpassa kammassa pavattiyā, no tathā kāyakammaṁ, no tathā vacīkamman”ti.
“Manokammanti, āvuso gotama, vadesi”?
“Manokammanti, tapassi, vadāmi”.
“Manokammanti, āvuso gotama, vadesi”?
“Manokammanti, tapassi, vadāmi”.
“Manokammanti, āvuso gotama, vadesi”?
“Manokammanti, tapassi, vadāmī”ti.
Itiha dīghatapassī nigaṇṭho bhagavantaṁ imasmiṁ kathāvatthusmiṁ yāvatatiyakaṁ patiṭṭhāpetvā uṭṭhāyāsanā yena nigaṇṭho nāṭaputto tenupasaṅkami.
Tena kho pana samayena nigaṇṭho nāṭaputto mahatiyā gihiparisāya saddhiṁ nisinno hoti bālakiniyā parisāya upālipamukhāya. Addasā kho nigaṇṭho nāṭaputto dīghatapassiṁ nigaṇṭhaṁ dūratova āgacchantaṁ; disvāna dīghatapassiṁ nigaṇṭhaṁ etadavoca: “handa kuto nu tvaṁ, tapassi, āgacchasi divā divassā”ti?
“Ito hi kho ahaṁ, bhante, āgacchāmi samaṇassa gotamassa santikā”ti.
“Ahu pana te, tapassi, samaṇena gotamena saddhiṁ kocideva kathāsallāpo”ti?
“Ahu kho me, bhante, samaṇena gotamena saddhiṁ kocideva kathāsallāpo”ti.
“Yathā kathaṁ pana te, tapassi, ahu samaṇena gotamena saddhiṁ kocideva kathāsallāpo”ti? Atha kho dīghatapassī nigaṇṭho yāvatako ahosi bhagavatā saddhiṁ kathāsallāpo taṁ sabbaṁ nigaṇṭhassa nāṭaputtassa ārocesi. Evaṁ vutte, nigaṇṭho nāṭaputto dīghatapassiṁ nigaṇṭhaṁ etadavoca: “sādhu sādhu, tapassi. Yathā taṁ sutavatā sāvakena sammadeva satthusāsanaṁ ājānantena evameva dīghatapassinā nigaṇṭhena samaṇassa gotamassa byākataṁ. Kiñhi sobhati chavo manodaṇḍo imassa evaṁ oḷārikassa kāyadaṇḍassa upanidhāya. Atha kho kāyadaṇḍova mahāsāvajjataro pāpassa kammassa kiriyāya pāpassa kammassa pavattiyā, no tathā vacīdaṇḍo, no tathā manodaṇḍo”ti.
Evaṁ vutte, upāli gahapati nigaṇṭhaṁ nāṭaputtaṁ etadavoca: “sādhu sādhu, bhante dīghatapassī. Yathā taṁ sutavatā sāvakena sammadeva satthusāsanaṁ ājānantena evamevaṁ bhadantena tapassinā samaṇassa gotamassa byākataṁ. Kiñhi sobhati chavo manodaṇḍo imassa evaṁ oḷārikassa kāyadaṇḍassa upanidhāya. Atha kho kāyadaṇḍova mahāsāvajjataro pāpassa kammassa kiriyāya pāpassa kammassa pavattiyā, no tathā vacīdaṇḍo, no tathā manodaṇḍo.
Handa cāhaṁ, bhante, gacchāmi samaṇassa gotamassa imasmiṁ kathāvatthusmiṁ vādaṁ āropessāmi. Sace me samaṇo gotamo tathā patiṭṭhahissati yathā bhadantena tapassinā patiṭṭhāpitaṁ; seyyathāpi nāma balavā puriso dīghalomikaṁ eḷakaṁ lomesu gahetvā ākaḍḍheyya parikaḍḍheyya samparikaḍḍheyya; evamevāhaṁ samaṇaṁ gotamaṁ vādena vādaṁ ākaḍḍhissāmi parikaḍḍhissāmi samparikaḍḍhissāmi. Seyyathāpi nāma balavā soṇḍikākammakāro mahantaṁ soṇḍikākilañjaṁ gambhīre udakarahade pakkhipitvā kaṇṇe gahetvā ākaḍḍheyya parikaḍḍheyya samparikaḍḍheyya; evamevāhaṁ samaṇaṁ gotamaṁ vādena vādaṁ ākaḍḍhissāmi parikaḍḍhissāmi samparikaḍḍhissāmi. Seyyathāpi nāma balavā soṇḍikādhutto vālaṁ kaṇṇe gahetvā odhuneyya niddhuneyya nipphoṭeyya; evamevāhaṁ samaṇaṁ gotamaṁ vādena vādaṁ odhunissāmi niddhunissāmi nipphoṭessāmi. Seyyathāpi nāma kuñjaro saṭṭhihāyano gambhīraṁ pokkharaṇiṁ ogāhetvā sāṇadhovikaṁ nāma kīḷitajātaṁ kīḷati; evamevāhaṁ samaṇaṁ gotamaṁ sāṇadhovikaṁ maññe kīḷitajātaṁ kīḷissāmi. Handa cāhaṁ, bhante, gacchāmi samaṇassa gotamassa imasmiṁ kathāvatthusmiṁ vādaṁ āropessāmī”ti.
“Gaccha tvaṁ, gahapati, samaṇassa gotamassa imasmiṁ kathāvatthusmiṁ vādaṁ āropehi. Ahaṁ vā hi, gahapati, samaṇassa gotamassa vādaṁ āropeyyaṁ, dīghatapassī vā nigaṇṭho, tvaṁ vā”ti.
Evaṁ vutte, dīghatapassī nigaṇṭho nigaṇṭhaṁ nāṭaputtaṁ etadavoca: “na kho metaṁ, bhante, ruccati yaṁ upāli gahapati samaṇassa gotamassa vādaṁ āropeyya. Samaṇo hi, bhante, gotamo māyāvī āvaṭṭaniṁ māyaṁ jānāti yāya aññatitthiyānaṁ sāvake āvaṭṭetī”ti.
“Aṭṭhānaṁ kho etaṁ, tapassi, anavakāso yaṁ upāli gahapati samaṇassa gotamassa sāvakattaṁ upagaccheyya. Ṭhānañca kho etaṁ vijjati yaṁ samaṇo gotamo upālissa gahapatissa sāvakattaṁ upagaccheyya. Gaccha tvaṁ, gahapati, samaṇassa gotamassa imasmiṁ kathāvatthusmiṁ vādaṁ āropehi. Ahaṁ vā hi, gahapati, samaṇassa gotamassa vādaṁ āropeyyaṁ, dīghatapassī vā nigaṇṭho, tvaṁ vā”ti.
Dutiyampi kho dīghatapassī …pe… tatiyampi kho dīghatapassī nigaṇṭho nigaṇṭhaṁ nāṭaputtaṁ etadavoca: “na kho metaṁ, bhante, ruccati yaṁ upāli gahapati samaṇassa gotamassa vādaṁ āropeyya. Samaṇo hi, bhante, gotamo māyāvī āvaṭṭaniṁ māyaṁ jānāti yāya aññatitthiyānaṁ sāvake āvaṭṭetī”ti.
“Aṭṭhānaṁ kho etaṁ, tapassi, anavakāso yaṁ upāli gahapati samaṇassa gotamassa sāvakattaṁ upagaccheyya. Ṭhānañca kho etaṁ vijjati yaṁ samaṇo gotamo upālissa gahapatissa sāvakattaṁ upagaccheyya. Gaccha tvaṁ, gahapati, samaṇassa gotamassa imasmiṁ kathāvatthusmiṁ vādaṁ āropehi. Ahaṁ vā hi, gahapati, samaṇassa gotamassa vādaṁ āropeyyaṁ, dīghatapassī vā nigaṇṭho, tvaṁ vā”ti.
“Evaṁ, bhante”ti kho upāli gahapati nigaṇṭhassa nāṭaputtassa paṭissutvā uṭṭhāyāsanā nigaṇṭhaṁ nāṭaputtaṁ abhivādetvā padakkhiṇaṁ katvā yena pāvārikambavanaṁ yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinno kho upāli gahapati bhagavantaṁ etadavoca: “āgamā nu khvidha, bhante, dīghatapassī nigaṇṭho”ti?
“Āgamā khvidha, gahapati, dīghatapassī nigaṇṭho”ti.
“Ahu kho pana te, bhante, dīghatapassinā nigaṇṭhena saddhiṁ kocideva kathāsallāpo”ti?
“Ahu kho me, gahapati, dīghatapassinā nigaṇṭhena saddhiṁ kocideva kathāsallāpo”ti.
“Yathā kathaṁ pana te, bhante, ahu dīghatapassinā nigaṇṭhena saddhiṁ kocideva kathāsallāpo”ti?
Atha kho bhagavā yāvatako ahosi dīghatapassinā nigaṇṭhena saddhiṁ kathāsallāpo taṁ sabbaṁ upālissa gahapatissa ārocesi.
Evaṁ vutte, upāli gahapati bhagavantaṁ etadavoca: “sādhu sādhu, bhante tapassī. Yathā taṁ sutavatā sāvakena sammadeva satthusāsanaṁ ājānantena evamevaṁ dīghatapassinā nigaṇṭhena bhagavato byākataṁ. Kiñhi sobhati chavo manodaṇḍo imassa evaṁ oḷārikassa kāyadaṇḍassa upanidhāya? Atha kho kāyadaṇḍova mahāsāvajjataro pāpassa kammassa kiriyāya pāpassa kammassa pavattiyā, no tathā vacīdaṇḍo, no tathā manodaṇḍo”ti.
“Sace kho tvaṁ, gahapati, sacce patiṭṭhāya manteyyāsi siyā no ettha kathāsallāpo”ti.
“Sacce ahaṁ, bhante, patiṭṭhāya mantessāmi; hotu no ettha kathāsallāpo”ti.
“Taṁ kiṁ maññasi, gahapati, idhassa nigaṇṭho ābādhiko dukkhito bāḷhagilāno sītodakapaṭikkhitto uṇhodakapaṭisevī. So sītodakaṁ alabhamāno kālaṁ kareyya. Imassa pana, gahapati, nigaṇṭho nāṭaputto katthūpapattiṁ paññapetī”ti?
“Atthi, bhante, manosattā nāma devā tattha so upapajjati”. “Taṁ kissa hetu”? “Asu hi, bhante, manopaṭibaddho kālaṁ karotī”ti.
“Manasi karohi, gahapati, manasi karitvā kho, gahapati, byākarohi. Na kho te sandhiyati purimena vā pacchimaṁ, pacchimena vā purimaṁ. Bhāsitā kho pana te, gahapati, esā vācā:
“Kiñcāpi, bhante, bhagavā evamāha, atha kho kāyadaṇḍova mahāsāvajjataro pāpassa kammassa kiriyāya pāpassa kammassa pavattiyā, no tathā vacīdaṇḍo, no tathā manodaṇḍo”ti.
“Taṁ kiṁ maññasi, gahapati, idhassa nigaṇṭho nāṭaputto cātuyāmasaṁvarasaṁvuto sabbavārivārito sabbavāriyutto sabbavāridhuto sabbavāriphuṭo. So abhikkamanto paṭikkamanto bahū khuddake pāṇe saṅghātaṁ āpādeti. Imassa pana, gahapati, nigaṇṭho nāṭaputto kaṁ vipākaṁ paññapetī”ti?
“Asañcetanikaṁ, bhante, nigaṇṭho nāṭaputto no mahāsāvajjaṁ paññapetī”ti.
“Sace pana, gahapati, cetetī”ti?
“Mahāsāvajjaṁ, bhante, hotī”ti.
“Cetanaṁ pana, gahapati, nigaṇṭho nāṭaputto kismiṁ paññapetī”ti?
“Manodaṇḍasmiṁ, bhante”ti.
“Manasi karohi, gahapati, manasi karitvā kho, gahapati, byākarohi. Na kho te sandhiyati purimena vā pacchimaṁ, pacchimena vā purimaṁ. Bhāsitā kho pana te, gahapati, esā vācā:
“Kiñcāpi, bhante, bhagavā evamāha, atha kho kāyadaṇḍova mahāsāvajjataro pāpassa kammassa kiriyāya pāpassa kammassa pavattiyā, no tathā vacīdaṇḍo, no tathā manodaṇḍo”ti.
“Taṁ kiṁ maññasi, gahapati, ayaṁ nāḷandā iddhā ceva phītā ca bahujanā ākiṇṇamanussā”ti?
“Evaṁ, bhante, ayaṁ nāḷandā iddhā ceva phītā ca bahujanā ākiṇṇamanussā”ti.
“Taṁ kiṁ maññasi, gahapati, idha puriso āgaccheyya ukkhittāsiko. So evaṁ vadeyya: ‘ahaṁ yāvatikā imissā nāḷandāya pāṇā te ekena khaṇena ekena muhuttena ekaṁ maṁsakhalaṁ ekaṁ maṁsapuñjaṁ karissāmī’ti. Taṁ kiṁ maññasi, gahapati, pahoti nu kho so puriso yāvatikā imissā nāḷandāya pāṇā te ekena khaṇena ekena muhuttena ekaṁ maṁsakhalaṁ ekaṁ maṁsapuñjaṁ kātun”ti?
“Dasapi, bhante, purisā, vīsampi, bhante, purisā, tiṁsampi, bhante, purisā, cattārīsampi, bhante, purisā, paññāsampi, bhante, purisā nappahonti yāvatikā imissā nāḷandāya pāṇā te ekena khaṇena ekena muhuttena ekaṁ maṁsakhalaṁ ekaṁ maṁsapuñjaṁ kātuṁ. Kiñhi sobhati eko chavo puriso”ti.
“Taṁ kiṁ maññasi, gahapati, idha āgaccheyya samaṇo vā brāhmaṇo vā iddhimā cetovasippatto. So evaṁ vadeyya: ‘ahaṁ imaṁ nāḷandaṁ ekena manopadosena bhasmaṁ karissāmī’ti. Taṁ kiṁ maññasi, gahapati, pahoti nu kho so samaṇo vā brāhmaṇo vā iddhimā cetovasippatto imaṁ nāḷandaṁ ekena manopadosena bhasmaṁ kātun”ti?
“Dasapi, bhante, nāḷandā, vīsampi nāḷandā, tiṁsampi nāḷandā, cattārīsampi nāḷandā, paññāsampi nāḷandā pahoti so samaṇo vā brāhmaṇo vā iddhimā cetovasippatto ekena manopadosena bhasmaṁ kātuṁ. Kiñhi sobhati ekā chavā nāḷandā”ti.
“Manasi karohi, gahapati, manasi karitvā kho, gahapati, byākarohi. Na kho te sandhiyati purimena vā pacchimaṁ, pacchimena vā purimaṁ. Bhāsitā kho pana te, gahapati, esā vācā:
“Kiñcāpi, bhante, bhagavā evamāha, atha kho kāyadaṇḍova mahāsāvajjataro pāpassa kammassa kiriyāya pāpassa kammassa pavattiyā, no tathā vacīdaṇḍo, no tathā manodaṇḍo”ti.
“Taṁ kiṁ maññasi, gahapati, sutaṁ te daṇḍakīraññaṁ kāliṅgāraññaṁ majjhāraññaṁ mātaṅgāraññaṁ araññaṁ araññabhūtan”ti?
“Evaṁ, bhante, sutaṁ me daṇḍakīraññaṁ kāliṅgāraññaṁ majjhāraññaṁ mātaṅgāraññaṁ araññaṁ araññabhūtan”ti.
“Taṁ kiṁ maññasi, gahapati, kinti te sutaṁ kena taṁ daṇḍakīraññaṁ kāliṅgāraññaṁ majjhāraññaṁ mātaṅgāraññaṁ araññaṁ araññabhūtan”ti?
“Sutaṁ metaṁ, bhante, isīnaṁ manopadosena taṁ daṇḍakīraññaṁ kāliṅgāraññaṁ majjhāraññaṁ mātaṅgāraññaṁ araññaṁ araññabhūtan”ti.
“Manasi karohi, gahapati, manasi karitvā kho, gahapati, byākarohi. Na kho te sandhiyati purimena vā pacchimaṁ, pacchimena vā purimaṁ. Bhāsitā kho pana te, gahapati, esā vācā:
“Purimenevāhaṁ, bhante, opammena bhagavato attamano abhiraddho. Api cāhaṁ imāni bhagavato vicitrāni pañhapaṭibhānāni sotukāmo, evāhaṁ bhagavantaṁ paccanīkaṁ kātabbaṁ amaññissaṁ.
Abhikkantaṁ, bhante, abhikkantaṁ, bhante. Seyyathāpi, bhante, nikkujjitaṁ vā ukkujjeyya, paṭicchannaṁ vā vivareyya, mūḷhassa vā maggaṁ ācikkheyya, andhakāre vā telapajjotaṁ dhāreyya: ‘cakkhumanto rūpāni dakkhantī’ti; evamevaṁ bhagavatā anekapariyāyena dhammo pakāsito. Esāhaṁ, bhante, bhagavantaṁ saraṇaṁ gacchāmi dhammañca bhikkhusaṅghañca. Upāsakaṁ maṁ bhagavā dhāretu ajjatagge pāṇupetaṁ saraṇaṁ gatan”ti.
“Anuviccakāraṁ kho, gahapati, karohi, anuviccakāro tumhādisānaṁ ñātamanussānaṁ sādhu hotī”ti.
“Imināpāhaṁ, bhante, bhagavato bhiyyoso mattāya attamano abhiraddho yaṁ maṁ bhagavā evamāha: ‘anuviccakāraṁ kho, gahapati, karohi, anuviccakāro tumhādisānaṁ ñātamanussānaṁ sādhu hotī’ti. Mañhi, bhante, aññatitthiyā sāvakaṁ labhitvā kevalakappaṁ nāḷandaṁ paṭākaṁ parihareyyuṁ: ‘upāli amhākaṁ gahapati sāvakattaṁ upagato’ti. Atha ca pana maṁ bhagavā evamāha: ‘anuviccakāraṁ kho, gahapati, karohi, anuviccakāro tumhādisānaṁ ñātamanussānaṁ sādhu hotī’ti.
Esāhaṁ, bhante, dutiyampi bhagavantaṁ saraṇaṁ gacchāmi dhammañca bhikkhusaṅghañca. Upāsakaṁ maṁ bhagavā dhāretu ajjatagge pāṇupetaṁ saraṇaṁ gatan”ti.
“Dīgharattaṁ kho te, gahapati, nigaṇṭhānaṁ opānabhūtaṁ kulaṁ yena nesaṁ upagatānaṁ piṇḍakaṁ dātabbaṁ maññeyyāsī”ti.
“Imināpāhaṁ, bhante, bhagavato bhiyyoso mattāya attamano abhiraddho yaṁ maṁ bhagavā evamāha: ‘dīgharattaṁ kho te, gahapati, nigaṇṭhānaṁ opānabhūtaṁ kulaṁ yena nesaṁ upagatānaṁ piṇḍakaṁ dātabbaṁ maññeyyāsī’ti. Sutaṁ metaṁ, bhante, samaṇo gotamo evamāha: ‘mayhameva dānaṁ dātabbaṁ, nāññesaṁ dānaṁ dātabbaṁ; mayhameva sāvakānaṁ dānaṁ dātabbaṁ, nāññesaṁ sāvakānaṁ dānaṁ dātabbaṁ; mayhameva dinnaṁ mahapphalaṁ, nāññesaṁ dinnaṁ mahapphalaṁ; mayhameva sāvakānaṁ dinnaṁ mahapphalaṁ, nāññesaṁ sāvakānaṁ dinnaṁ mahapphalan’ti. Atha ca pana maṁ bhagavā nigaṇṭhesupi dāne samādapeti. Api ca, bhante, mayamettha kālaṁ jānissāma.
Esāhaṁ, bhante, tatiyampi bhagavantaṁ saraṇaṁ gacchāmi dhammañca bhikkhusaṅghañca. Upāsakaṁ maṁ bhagavā dhāretu ajjatagge pāṇupetaṁ saraṇaṁ gatan”ti.
Atha kho bhagavā upālissa gahapatissa anupubbiṁ kathaṁ kathesi, seyyathidaṁ— dānakathaṁ sīlakathaṁ saggakathaṁ, kāmānaṁ ādīnavaṁ okāraṁ saṅkilesaṁ, nekkhamme ānisaṁsaṁ pakāsesi. Yadā bhagavā aññāsi upāliṁ gahapatiṁ kallacittaṁ muducittaṁ vinīvaraṇacittaṁ udaggacittaṁ pasannacittaṁ, atha yā buddhānaṁ sāmukkaṁsikā dhammadesanā taṁ pakāsesi— dukkhaṁ, samudayaṁ, nirodhaṁ, maggaṁ. Seyyathāpi nāma suddhaṁ vatthaṁ apagatakāḷakaṁ sammadeva rajanaṁ paṭiggaṇheyya; evameva upālissa gahapatissa tasmiṁyeva āsane virajaṁ vītamalaṁ dhammacakkhuṁ udapādi: “yaṁ kiñci samudayadhammaṁ sabbaṁ taṁ nirodhadhamman”ti. Atha kho upāli gahapati diṭṭhadhammo pattadhammo viditadhammo pariyogāḷhadhammo tiṇṇavicikiccho vigatakathaṅkatho vesārajjappatto aparappaccayo satthusāsane bhagavantaṁ etadavoca:
“handa ca dāni mayaṁ, bhante, gacchāma, bahukiccā mayaṁ bahukaraṇīyā”ti.
“Yassadāni tvaṁ, gahapati, kālaṁ maññasī”ti.
Atha kho upāli gahapati bhagavato bhāsitaṁ abhinanditvā anumoditvā uṭṭhāyāsanā bhagavantaṁ abhivādetvā padakkhiṇaṁ katvā yena sakaṁ nivesanaṁ tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā dovārikaṁ āmantesi: “ajjatagge, samma dovārika, āvarāmi dvāraṁ nigaṇṭhānaṁ nigaṇṭhīnaṁ, anāvaṭaṁ dvāraṁ bhagavato bhikkhūnaṁ bhikkhunīnaṁ upāsakānaṁ upāsikānaṁ. Sace koci nigaṇṭho āgacchati tamenaṁ tvaṁ evaṁ vadeyyāsi: ‘tiṭṭha, bhante, mā pāvisi. Ajjatagge upāli gahapati samaṇassa gotamassa sāvakattaṁ upagato. Āvaṭaṁ dvāraṁ nigaṇṭhānaṁ nigaṇṭhīnaṁ, anāvaṭaṁ dvāraṁ bhagavato bhikkhūnaṁ bhikkhunīnaṁ upāsakānaṁ upāsikānaṁ. Sace te, bhante, piṇḍakena attho, ettheva tiṭṭha, ettheva te āharissantī’”ti.
“Evaṁ, bhante”ti kho dovāriko upālissa gahapatissa paccassosi.
Assosi kho dīghatapassī nigaṇṭho: “upāli kira gahapati samaṇassa gotamassa sāvakattaṁ upagato”ti. Atha kho dīghatapassī nigaṇṭho yena nigaṇṭho nāṭaputto tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā nigaṇṭhaṁ nāṭaputtaṁ etadavoca: “sutaṁ metaṁ, bhante, upāli kira gahapati samaṇassa gotamassa sāvakattaṁ upagato”ti.
“Aṭṭhānaṁ kho etaṁ, tapassi, anavakāso yaṁ upāli gahapati samaṇassa gotamassa sāvakattaṁ upagaccheyya. Ṭhānañca kho etaṁ vijjati yaṁ samaṇo gotamo upālissa gahapatissa sāvakattaṁ upagaccheyyā”ti.
Dutiyampi kho dīghatapassī nigaṇṭho …pe… tatiyampi kho dīghatapassī nigaṇṭho nigaṇṭhaṁ nāṭaputtaṁ etadavoca: “sutaṁ metaṁ, bhante …
pe… upālissa gahapatissa sāvakattaṁ upagaccheyyā”ti.
“Handāhaṁ, bhante, gacchāmi yāva jānāmi yadi vā upāli gahapati samaṇassa gotamassa sāvakattaṁ upagato yadi vā no”ti.
“Gaccha tvaṁ, tapassi, jānāhi yadi vā upāli gahapati samaṇassa gotamassa sāvakattaṁ upagato yadi vā no”ti.
Atha kho dīghatapassī nigaṇṭho yena upālissa gahapatissa nivesanaṁ tenupasaṅkami. Addasā kho dovāriko dīghatapassiṁ nigaṇṭhaṁ dūratova āgacchantaṁ. Disvāna dīghatapassiṁ nigaṇṭhaṁ etadavoca: “tiṭṭha, bhante, mā pāvisi. Ajjatagge upāli gahapati samaṇassa gotamassa sāvakattaṁ upagato. Āvaṭaṁ dvāraṁ nigaṇṭhānaṁ nigaṇṭhīnaṁ, anāvaṭaṁ dvāraṁ bhagavato bhikkhūnaṁ bhikkhunīnaṁ upāsakānaṁ upāsikānaṁ. Sace te, bhante, piṇḍakena attho, ettheva tiṭṭha, ettheva te āharissantī”ti.
“Na me, āvuso, piṇḍakena attho”ti vatvā tato paṭinivattitvā yena nigaṇṭho nāṭaputto tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā nigaṇṭhaṁ nāṭaputtaṁ etadavoca: “saccaṁyeva kho, bhante, yaṁ upāli gahapati samaṇassa gotamassa sāvakattaṁ upagato. Etaṁ kho te ahaṁ, bhante, nālatthaṁ, na kho me, bhante, ruccati yaṁ upāli gahapati samaṇassa gotamassa vādaṁ āropeyya. Samaṇo hi, bhante, gotamo māyāvī āvaṭṭaniṁ māyaṁ jānāti yāya aññatitthiyānaṁ sāvake āvaṭṭetīti. Āvaṭṭo kho te, bhante, upāli gahapati samaṇena gotamena āvaṭṭaniyā māyāyā”ti.
“Aṭṭhānaṁ kho etaṁ, tapassi, anavakāso yaṁ upāli gahapati samaṇassa gotamassa sāvakattaṁ upagaccheyya. Ṭhānañca kho etaṁ vijjati yaṁ samaṇo gotamo upālissa gahapatissa sāvakattaṁ upagaccheyyā”ti.
Dutiyampi kho dīghatapassī nigaṇṭho nigaṇṭhaṁ nāṭaputtaṁ etadavoca: Tatiyampi kho dīghatapassī nigaṇṭho nigaṇṭhaṁ nāṭaputtaṁ etadavoca: “saccaṁyeva kho, bhante …
pe… upālissa gahapatissa sāvakattaṁ upagaccheyyā”ti.
“Handa cāhaṁ, tapassi, gacchāmi yāva cāhaṁ sāmaṁyeva jānāmi yadi vā upāli gahapati samaṇassa gotamassa sāvakattaṁ upagato yadi vā no”ti.
Atha kho nigaṇṭho nāṭaputto mahatiyā nigaṇṭhaparisāya saddhiṁ yena upālissa gahapatissa nivesanaṁ tenupasaṅkami. Addasā kho dovāriko nigaṇṭhaṁ nāṭaputtaṁ dūratova āgacchantaṁ. Disvāna nigaṇṭhaṁ nāṭaputtaṁ etadavoca: “tiṭṭha, bhante, mā pāvisi. Ajjatagge upāli gahapati samaṇassa gotamassa sāvakattaṁ upagato. Āvaṭaṁ dvāraṁ nigaṇṭhānaṁ nigaṇṭhīnaṁ, anāvaṭaṁ dvāraṁ bhagavato bhikkhūnaṁ bhikkhunīnaṁ upāsakānaṁ upāsikānaṁ. Sace te, bhante, piṇḍakena attho, ettheva tiṭṭha, ettheva te āharissantī”ti.
“Tena hi, samma dovārika, yena upāli gahapati tenupasaṅkama; upasaṅkamitvā upāliṁ gahapatiṁ evaṁ vadehi: ‘nigaṇṭho, bhante, nāṭaputto mahatiyā nigaṇṭhaparisāya saddhiṁ bahidvārakoṭṭhake ṭhito; so te dassanakāmo’”ti.
“Evaṁ, bhante”ti kho dovāriko nigaṇṭhassa nāṭaputtassa paṭissutvā yena upāli gahapati tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā upāliṁ gahapatiṁ etadavoca: “Tena hi, samma dovārika, majjhimāya dvārasālāya āsanāni paññapehī”ti.
“Evaṁ, bhante”ti kho dovāriko upālissa gahapatissa paṭissutvā majjhimāya dvārasālāya āsanāni paññapetvā yena upāli gahapati tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā upāliṁ gahapatiṁ etadavoca: “paññattāni kho, bhante, majjhimāya dvārasālāya āsanāni. Yassadāni kālaṁ maññasī”ti.
Atha kho upāli gahapati yena majjhimā dvārasālā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā yaṁ tattha āsanaṁ aggañca seṭṭhañca uttamañca paṇītañca tattha sāmaṁ nisīditvā dovārikaṁ āmantesi: “tena hi, samma dovārika, yena nigaṇṭho nāṭaputto tenupasaṅkama; upasaṅkamitvā nigaṇṭhaṁ nāṭaputtaṁ evaṁ vadehi: ‘upāli, bhante, gahapati evamāha— pavisa kira, bhante, sace ākaṅkhasī’”ti.
“Evaṁ, bhante”ti kho dovāriko upālissa gahapatissa paṭissutvā yena nigaṇṭho nāṭaputto tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā nigaṇṭhaṁ nāṭaputtaṁ etadavoca:
Atha kho nigaṇṭho nāṭaputto mahatiyā nigaṇṭhaparisāya saddhiṁ yena majjhimā dvārasālā tenupasaṅkami. yaṁ sudaṁ pubbe yato passati nigaṇṭhaṁ nāṭaputtaṁ dūratova āgacchantaṁ disvāna tato paccuggantvā yaṁ tattha āsanaṁ aggañca seṭṭhañca uttamañca paṇītañca taṁ uttarāsaṅgena sammajjitvā pariggahetvā nisīdāpeti so— dāni yaṁ tattha āsanaṁ aggañca seṭṭhañca uttamañca paṇītañca tattha sāmaṁ nisīditvā nigaṇṭhaṁ nāṭaputtaṁ etadavoca: “saṁvijjanti kho, bhante, āsanāni; sace ākaṅkhasi, nisīdā”ti.
Evaṁ vutte, nigaṇṭho nāṭaputto upāliṁ gahapatiṁ etadavoca: “ummattosi tvaṁ, gahapati, dattosi tvaṁ, gahapati. ‘Gacchāmahaṁ, bhante, samaṇassa gotamassa vādaṁ āropessāmī’ti gantvā mahatāsi vādasaṅghāṭena paṭimukko āgato. Seyyathāpi, gahapati, puriso aṇḍahārako gantvā ubbhatehi aṇḍehi āgaccheyya, seyyathā vā pana gahapati puriso akkhikahārako gantvā ubbhatehi akkhīhi āgaccheyya; evameva kho tvaṁ, gahapati, ‘gacchāmahaṁ, bhante, samaṇassa gotamassa vādaṁ āropessāmī’ti gantvā mahatāsi vādasaṅghāṭena paṭimukko āgato. Āvaṭṭosi kho tvaṁ, gahapati, samaṇena gotamena āvaṭṭaniyā māyāyā”ti.
“Bhaddikā, bhante, āvaṭṭanī māyā; kalyāṇī, bhante, āvaṭṭanī māyā; piyā me, bhante, ñātisālohitā imāya āvaṭṭaniyā āvaṭṭeyyuṁ; piyānampi me assa ñātisālohitānaṁ dīgharattaṁ hitāya sukhāya; sabbe cepi, bhante, khattiyā imāya āvaṭṭaniyā āvaṭṭeyyuṁ; sabbesānampissa khattiyānaṁ dīgharattaṁ hitāya sukhāya; sabbe cepi, bhante, brāhmaṇā …pe… vessā …pe… suddā imāya āvaṭṭaniyā āvaṭṭeyyuṁ; sabbesānampissa suddānaṁ dīgharattaṁ hitāya sukhāya; sadevako cepi, bhante, loko samārako sabrahmako sassamaṇabrāhmaṇī pajā sadevamanussā imāya āvaṭṭaniyā āvaṭṭeyyuṁ; sadevakassapissa lokassa samārakassa sabrahmakassa sassamaṇabrāhmaṇiyā pajāya sadevamanussāya dīgharattaṁ hitāya sukhāyāti. Tena hi, bhante, upamaṁ te karissāmi. Upamāyapidhekacce viññū purisā bhāsitassa atthaṁ ājānanti.
Bhūtapubbaṁ, bhante, aññatarassa brāhmaṇassa jiṇṇassa vuḍḍhassa mahallakassa daharā māṇavikā pajāpatī ahosi gabbhinī upavijaññā. Atha kho, bhante, sā māṇavikā taṁ brāhmaṇaṁ etadavoca, ‘gaccha tvaṁ, brāhmaṇa, āpaṇā makkaṭacchāpakaṁ kiṇitvā ānehi, yo me kumārakassa kīḷāpanako bhavissatī’ti.
Evaṁ vutte, so brāhmaṇo taṁ māṇavikaṁ etadavoca: ‘āgamehi tāva, bhoti, yāva vijāyati. Sace tvaṁ, bhoti, kumārakaṁ vijāyissasi, tassā te ahaṁ āpaṇā makkaṭacchāpakaṁ kiṇitvā ānessāmi, yo te kumārakassa kīḷāpanako bhavissati. Sace pana tvaṁ, bhoti, kumārikaṁ vijāyissasi, tassā te ahaṁ āpaṇā makkaṭacchāpikaṁ kiṇitvā ānessāmi, yā te kumārikāya kīḷāpanikā bhavissatī’ti.
Dutiyampi kho, bhante, sā māṇavikā …pe… tatiyampi kho, bhante, sā māṇavikā taṁ brāhmaṇaṁ etadavoca: ‘gaccha tvaṁ, brāhmaṇa, āpaṇā makkaṭacchāpakaṁ kiṇitvā ānehi, yo me kumārakassa kīḷāpanako bhavissatī’ti.
Atha kho, bhante, so brāhmaṇo tassā māṇavikāya sāratto paṭibaddhacitto āpaṇā makkaṭacchāpakaṁ kiṇitvā ānetvā taṁ māṇavikaṁ etadavoca: ‘ayaṁ te, bhoti, āpaṇā makkaṭacchāpako kiṇitvā ānīto, yo te kumārakassa kīḷāpanako bhavissatī’ti.
Evaṁ vutte, bhante, sā māṇavikā taṁ brāhmaṇaṁ etadavoca: ‘gaccha tvaṁ, brāhmaṇa, imaṁ makkaṭacchāpakaṁ ādāya yena rattapāṇi rajakaputto tenupasaṅkama; upasaṅkamitvā rattapāṇiṁ rajakaputtaṁ evaṁ vadehi— icchāmahaṁ, samma rattapāṇi, imaṁ makkaṭacchāpakaṁ pītāvalepanaṁ nāma raṅgajātaṁ rajitaṁ ākoṭitapaccākoṭitaṁ ubhatobhāgavimaṭṭhan’ti.
Atha kho, bhante, so brāhmaṇo tassā māṇavikāya sāratto paṭibaddhacitto taṁ makkaṭacchāpakaṁ ādāya yena rattapāṇi rajakaputto tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā rattapāṇiṁ rajakaputtaṁ etadavoca: ‘icchāmahaṁ, samma rattapāṇi, imaṁ makkaṭacchāpakaṁ pītāvalepanaṁ nāma raṅgajātaṁ rajitaṁ ākoṭitapaccākoṭitaṁ ubhatobhāgavimaṭṭhan’ti.
Evaṁ vutte, bhante, rattapāṇi rajakaputto taṁ brāhmaṇaṁ etadavoca: ‘ayaṁ kho te, bhante, makkaṭacchāpako raṅgakkhamo hi kho, no ākoṭanakkhamo, no vimajjanakkhamo’ti.
Evameva kho, bhante, bālānaṁ nigaṇṭhānaṁ vādo raṅgakkhamo hi kho bālānaṁ no paṇḍitānaṁ, no anuyogakkhamo, no vimajjanakkhamo.
Atha kho, bhante, so brāhmaṇo aparena samayena navaṁ dussayugaṁ ādāya yena rattapāṇi rajakaputto tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā rattapāṇiṁ rajakaputtaṁ etadavoca: ‘icchāmahaṁ, samma rattapāṇi, imaṁ navaṁ dussayugaṁ pītāvalepanaṁ nāma raṅgajātaṁ rajitaṁ ākoṭitapaccākoṭitaṁ ubhatobhāgavimaṭṭhan’ti.
Evaṁ vutte, bhante, rattapāṇi rajakaputto taṁ brāhmaṇaṁ etadavoca: ‘idaṁ kho te, bhante, navaṁ dussayugaṁ raṅgakkhamañceva ākoṭanakkhamañca vimajjanakkhamañcā’ti.
Evameva kho, bhante, tassa bhagavato vādo arahato sammāsambuddhassa raṅgakkhamo ceva paṇḍitānaṁ no bālānaṁ, anuyogakkhamo ca vimajjanakkhamo cā”ti.
“Sarājikā kho, gahapati, parisā evaṁ jānāti: ‘upāli gahapati nigaṇṭhassa nāṭaputtassa sāvako’ti. Kassa taṁ, gahapati, sāvakaṁ dhāremā”ti?
Evaṁ vutte, upāli gahapati uṭṭhāyāsanā ekaṁsaṁ uttarāsaṅgaṁ karitvā yena bhagavā tenañjaliṁ paṇāmetvā nigaṇṭhaṁ nāṭaputtaṁ etadavoca: “tena hi, bhante, suṇohi yassāhaṁ sāvako”ti:
“Dhīrassa vigatamohassa, Pabhinnakhīlassa vijitavijayassa; Anīghassa susamacittassa, Vuddhasīlassa sādhupaññassa; Vesamantarassa vimalassa, Bhagavato tassa sāvakohamasmi.
Akathaṅkathissa tusitassa, Vantalokāmisassa muditassa; Katasamaṇassa manujassa, Antimasārīrassa narassa; Anopamassa virajassa, Bhagavato tassa sāvakohamasmi.
Asaṁsayassa kusalassa, Venayikassa sārathivarassa; Anuttarassa ruciradhammassa, Nikkaṅkhassa pabhāsakassa; Mānacchidassa vīrassa, Bhagavato tassa sāvakohamasmi.
Nisabhassa appameyyassa, Gambhīrassa monapattassa; Khemaṅkarassa vedassa, Dhammaṭṭhassa saṁvutattassa; Saṅgātigassa muttassa, Bhagavato tassa sāvakohamasmi.
Nāgassa pantasenassa, Khīṇasaṁyojanassa muttassa; Paṭimantakassa dhonassa, Pannadhajassa vītarāgassa; Dantassa nippapañcassa, Bhagavato tassa sāvakohamasmi.
Isisattamassa akuhassa, Tevijjassa brahmapattassa; Nhātakassa padakassa, Passaddhassa viditavedassa; Purindadassa sakkassa, Bhagavato tassa sāvakohamasmi.
Ariyassa bhāvitattassa, Pattipattassa veyyākaraṇassa; Satimato vipassissa, Anabhinatassa no apanatassa; Anejassa vasippattassa, Bhagavato tassa sāvakohamasmi.
Samuggatassa jhāyissa, Ananugatantarassa suddhassa; Asitassa hitassa, Pavivittassa aggappattassa; Tiṇṇassa tārayantassa, Bhagavato tassa sāvakohamasmi.
Santassa bhūripaññassa, Mahāpaññassa vītalobhassa; Tathāgatassa sugatassa, Appaṭipuggalassa asamassa; Visāradassa nipuṇassa, Bhagavato tassa sāvakohamasmi.
Taṇhacchidassa buddhassa, Vītadhūmassa anupalittassa; Āhuneyyassa yakkhassa, Uttamapuggalassa atulassa; Mahato yasaggapattassa, Bhagavato tassa sāvakohamasmī”ti.
“Kadā saññūḷhā pana te, gahapati, ime samaṇassa gotamassa vaṇṇā”ti?
“Seyyathāpi, bhante, nānāpupphānaṁ mahāpuppharāsi, tamenaṁ dakkho mālākāro vā mālākārantevāsī vā vicittaṁ mālaṁ gantheyya; evameva kho, bhante, so bhagavā anekavaṇṇo anekasatavaṇṇo. Ko hi, bhante, vaṇṇārahassa vaṇṇaṁ na karissatī”ti?
Atha kho nigaṇṭhassa nāṭaputtassa bhagavato sakkāraṁ asahamānassa tattheva uṇhaṁ lohitaṁ mukhato uggacchīti.