MN32
Die längere Lehrrede bei Gosiṅga
Mahāgosiṅgasutta
So habe ich es gehört: Einmal hielt sich der Buddha im Salbaumpark bei Gosiṅga auf, in der Halle mit dem Giebeldach, zusammen mit einigen sehr namhaften altehrwürdigen Schülern wie den Ehrwürdigen Sāriputta, Mahāmoggallāna, Mahākassapa, Anuruddha, Revata, Ānanda und anderen.
Da kam der Ehrwürdige Mahāmoggallāna am späten Nachmittag aus seiner Klausur, ging zum Ehrwürdigen Mahākassapa und sagte: „Komm, geehrter Kassapa, wir wollen zum Ehrwürdigen Sāriputta gehen, um die Lehre zu hören.“
„Ja, Geehrter“, antwortete Mahākassapa. Dann gingen der Ehrwürdige Mahāmoggallāna und der Ehrwürdige Mahākassapa zusammen mit dem Ehrwürdigen Anuruddha zu Sāriputta, um die Lehre zu hören.
Als der Ehrwürdige Ānanda sie sah, ging er zum Ehrwürdigen Revata, berichtete ihm, was er gesehen hatte, und lud ihn ebenfalls ein.
Sāriputta sah sie von Weitem kommen und sagte zu Ānanda: „Komm, Ehrwürdiger Ānanda! Willkommen, Ehrwürdiger Ānanda, Aufwärter des Buddha, der dem Buddha so nahesteht! Geehrter Ānanda, dieser Salbaumpark bei Gosiṅga ist entzückend, die Nacht ist hell, die Salbäume stehen in voller Blüte und himmlische Düfte scheinen in der Luft zu schweben. Ein Mönch von welcher Art würde diesen Park zieren?“
„Geehrter Sāriputta, da ist ein Mönch sehr gelehrt, erinnert und behält, was er gehört hat: diese Lehren, die am Anfang gut, in der Mitte gut und am Ende gut sind, bedeutsam und gut ausgedrückt; die ein geistliches Leben beschreiben, das ganz vollständig und rein ist. Er ist sehr gelehrt in diesen Lehren, erinnert sie, übt sie ein, prüft sie mit dem Geist und durchdringt sie gedanklich. Und er unterweist die vier Versammlungen, um mit rundum reichenden und zusammenhängenden Worten und Ausdrücken die zugrunde liegenden Neigungen auszurotten. Ein Mönch von dieser Art würde diesen Park zieren.“
Darauf sagte Sāriputta zu Revata: „Geehrter Revata, Ānanda hat aus seinem Herzen gesprochen. Und nun stellen wir dir die gleiche Frage.“
„Geehrter Sāriputta, da genießt ein Mönch die Klausur und liebt die Klausur. Er weiht sich der inneren Sammlung des Herzens, vernachlässigt die Vertiefung nicht, besitzt Klarsicht und sucht leere Hütten auf. Ein Mönch von dieser Art würde diesen Park zieren.“
Darauf sagte Sāriputta zu Anuruddha: „Geehrter Anuruddha, Revata hat aus seinem Herzen gesprochen. Und nun stellen wir dir die gleiche Frage.“
„Geehrter Sāriputta, da mustert ein Mönch mit geläuterter und übermenschlicher Hellsichtigkeit eine tausendfache Galaxie. Wie ein Mensch mit klaren Augen, der vom Söller eines königlichen Pfahlbau-Langhauses aus tausend Umlaufbahnen am Himmel mustern könnte, ebenso mustert da ein Mönch mit geläuterter und übermenschlicher Hellsichtigkeit die tausendfache Galaxie. Ein Mönch von dieser Art würde diesen Park zieren.“
Darauf sagte Sāriputta zu Mahākassapa: „Geehrter Kassapa, Anuruddha hat aus seinem Herzen gesprochen. Und nun stellen wir dir die gleiche Frage.“
„Geehrter Sāriputta, da lebt ein Mönch in der Wildnis, isst nur Almosen, trägt Fetzenroben und besitzt nur drei Roben; und er preist diese Dinge. Er ist genügsam, zufrieden, lebt abgeschieden, hält sich fern und ist energisch; und er preist diese Dinge. Er hat die Tugend, die Versenkung, die Weisheit, die Freiheit und das Erkennen und Sehen der Freiheit vervollkommnet; und er preist diese Dinge. Ein Mönch von dieser Art würde diesen Park zieren.“
Darauf sagte Sāriputta zu Mahāmoggallāna: „Geehrter Moggallāna, Mahākassapa hat aus seinem Herzen gesprochen. Und nun stellen wir dir die gleiche Frage.“
„Geehrter Sāriputta, da unterhalten sich zwei Mönche über die Lehre. Sie stellen einander Fragen und beantworten die Fragen des anderen, ohne zu zögern, und ihre Unterhaltung über die Lehre fließt weiter. Ein Mönch von dieser Art würde diesen Park zieren.“
Dann sagte Mahāmoggallāna zu Sāriputta: „Jeder von uns hat aus seinem Herzen gesprochen. Und nun stellen wir dir die Frage: Geehrter Sāriputta, dieser Salbaumpark bei Gosiṅga ist entzückend, die Nacht ist hell, die Salbäume stehen in voller Blüte und himmlische Düfte scheinen in der Luft zu schweben. Ein Mönch von welcher Art würde diesen Park zieren?“
„Geehrter Moggallāna, da beherrscht ein Mönch seinen Geist und wird nicht von ihm beherrscht. Am Morgen verweilt er in dem erhabenen Meditationszustand, in dem er will, ganz gleich, in welchem. Am Mittag und am Abend verweilt er in dem erhabenen Meditationszustand, in dem er will, ganz gleich, in welchem. Wie ein König oder ein königlicher Oberminister, der eine Kiste voller Kleider in verschiedenen Farben hätte: Am Morgen würde er das Paar von Gewändern anlegen, das er wollte. Am Mittag und am Abend würde er das Paar von Gewändern anlegen, das er wollte.
Ebenso beherrscht da ein Mönch seinen Geist und wird nicht von ihm beherrscht. Am Morgen verweilt er in dem erhabenen Meditationszustand, in dem er will, ganz gleich, in welchem. Am Mittag und am Abend verweilt er in dem erhabenen Meditationszustand, in dem er will, ganz gleich, in welchem. Ein Mönch von dieser Art würde diesen Park zieren.“
Dann sagte Sāriputta zu diesen Ehrwürdigen: „Jeder von uns hat aus seinem Herzen gesprochen. Kommt, Geehrte, lasst uns zum Buddha gehen und ihm die Sache berichten. Wie er uns antwortet, so wollen wir es behalten.“
„Ja, Geehrter“, antworteten sie. Da gingen diese Ehrwürdigen zum Buddha, verbeugten sich und setzten sich zur Seite hin. Der Ehrwürdige Sāriputta berichtete dem Buddha, wie sie sich getroffen hatten und wie er Ānanda gefragt hatte: „‚Geehrter Ānanda, dieser Salbaumpark bei Gosiṅga ist entzückend, die Nacht ist hell, die Salbäume stehen in voller Blüte und himmlische Düfte scheinen in der Luft zu schweben. Ein Mönch von welcher Art würde diesen Park zieren?‘ Daraufhin sagte der Ehrwürdige Ānanda zu mir: ‚Geehrter Sāriputta, da ist ein Mönch sehr gelehrt, erinnert und behält, was er gehört hat … Ein Mönch von dieser Art würde diesen Park zieren.‘“
„Gut, gut, Sāriputta! Ānanda hat auf die für ihn richtige Art geantwortet. Denn Ānanda ist sehr gelehrt, erinnert und behält, was er gehört hat …“
„Als nächstes stellte ich Revata die gleiche Frage. Er sagte: ‚Da genießt ein Mönch die Klausur und liebt die Klausur … Ein Mönch von dieser Art würde diesen Park zieren.‘“
„Gut, gut, Sāriputta! Revata hat auf die für ihn richtige Art geantwortet. Denn Revata genießt die Klausur …“
„Als nächstes stellte ich Anuruddha die gleiche Frage. Er sagte: ‚Da mustert ein Mönch mit geläuterter und übermenschlicher Hellsichtigkeit die tausendfache Galaxie … Ein Mönch von dieser Art würde diesen Park zieren.‘“
„Gut, gut, Sāriputta! Anuruddha hat auf die für ihn richtige Art geantwortet. Denn Anuruddha mustert mit geläuterter und übermenschlicher Hellsichtigkeit die tausendfache Galaxie …“
„Als nächstes stellte ich Mahākassapa die gleiche Frage. Er sagte: ‚Da lebt ein Mönch in der Wildnis, isst nur Almosen, trägt Fetzenroben und besitzt nur drei Roben … Ein Mönch von dieser Art würde diesen Park zieren.‘“
„Gut, gut, Sāriputta! Kassapa hat auf die für ihn richtige Art geantwortet. Denn Kassapa lebt in der Wildnis, isst nur Almosen, trägt Fetzenroben und besitzt nur drei Roben …“
„Als nächstes stellte ich Mahāmoggallāna die gleiche Frage. Er sagte: ‚Da unterhalten sich zwei Mönche über die Lehre … Ein Mönch von dieser Art würde diesen Park zieren.‘“
„Gut, gut, Sāriputta! Moggallāna hat auf die für ihn richtige Art geantwortet. Denn Moggallāna ist ein Dhammalehrer.“
Als er geendet hatte, sagte der Ehrwürdige Mahāmoggallāna zum Buddha: „Als nächstes stellte ich Sāriputta die Frage: ‚Jeder von uns hat aus seinem Herzen gesprochen. Und nun stellen wir dir die Frage: Geehrter Sāriputta, dieser Salbaumpark bei Gosiṅga ist entzückend, die Nacht ist hell, die Salbäume stehen in voller Blüte und himmlische Düfte scheinen in der Luft zu schweben. Ein Mönch von welcher Art würde diesen Park zieren?‘ Darauf sagte Sāriputta zu mir: ‚Geehrter Moggallāna, da beherrscht ein Mönch seinen Geist und wird nicht von ihm beherrscht … Ein Mönch von dieser Art würde diesen Park zieren.‘“
„Gut, gut, Moggallāna! Sāriputta hat auf die für ihn richtige Art geantwortet. Denn Sāriputta beherrscht seinen Geist und wird nicht von ihm beherrscht …“
Als er geendet hatte, fragte der Ehrwürdige Sāriputta den Buddha: „Herr, wer hat gut gesprochen?“
„Ihr habt alle auf eure Art gut gesprochen. Doch nun hört auch mir zu, ein Mönch von welcher Art diesen Salbaumpark bei Gosiṅga zieren würde. Da setzt sich ein Mönch nach dem Essen, wenn er vom Almosengang zurückkommt, mit gekreuzten Beinen hin, richtet den Körper gerade auf und verankert die Achtsamkeit bei sich. ‚Ich will nicht eher von diesem Sitz aufstehen, bis mein Geist durch Nicht-Ergreifen von den Befleckungen befreit ist!‘ Ein Mönch von dieser Art würde diesen Park zieren.“
Das sagte der Buddha. Zufrieden begrüßten diese Ehrwürdigen die Worte des Buddha.
So I have heard. At one time the Buddha was staying in the sal forest park at Gosiṅga, together with several well-known senior disciples, such as the venerables Sāriputta, Mahāmoggallāna, Mahākassapa, Anuruddha, Revata, Ānanda, and others.
Then in the late afternoon, Venerable Mahāmoggallāna came out of retreat, went to Venerable Mahākassapa, and said, “Come, Reverend Kassapa, let’s go to Venerable Sāriputta to hear the teaching.”
“Yes, reverend,” Mahākassapa replied. Then, together with Venerable Anuruddha, they went to Sāriputta to hear the teaching.
Seeing them, Venerable Ānanda went to Venerable Revata, told him what was happening, and invited him also.
Sāriputta saw them coming off in the distance and said to Ānanda, “Come, Venerable Ānanda. Welcome to Ānanda, the Buddha’s attendant, who is so close to the Buddha. Ānanda, the sal forest park at Gosiṅga is lovely, the night is bright, the sal trees are in full blossom, and heavenly scents seem to float on the air. What kind of mendicant would grace this park?”
“Reverend Sāriputta, it’s a mendicant who is very learned, remembering and keeping what they’ve learned. These teachings are good in the beginning, good in the middle, and good in the end, meaningful and well-phrased, describing a spiritual practice that’s entirely full and pure. They are very learned in such teachings, remembering them, rehearsing them, mentally scrutinizing them, and penetrating them theoretically. And they teach the four assemblies in order to uproot the underlying tendencies with well-rounded and coherent words and phrases. That’s the kind of mendicant who would grace this park.”
When he had spoken, Sāriputta said to Revata, “Reverend Revata, Ānanda has answered by speaking from his heart. And now we ask you the same question.”
“Reverend Sāriputta, it’s a mendicant who enjoys retreat and loves retreat. They’re committed to inner serenity of the heart, they don’t neglect absorption, they’re endowed with discernment, and they frequent empty huts. That’s the kind of mendicant who would grace this park.”
When he had spoken, Sāriputta said to Anuruddha, “Reverend Anuruddha, Revata has answered by speaking from his heart. And now we ask you the same question.”
“Reverend Sāriputta, it’s a mendicant who surveys a thousandfold galaxy with clairvoyance that is purified and surpasses the human, just as a person with clear eyes could survey a thousand orbits from the upper floor of a royal longhouse. That’s the kind of mendicant who would grace this park.”
When he had spoken, Sāriputta said to Mahākassapa, “Reverend Kassapa, Anuruddha has answered by speaking from his heart. And now we ask you the same question.”
“Reverend Sāriputta, it’s a mendicant who lives in the wilderness, eats only almsfood, wears rag robes, and owns just three robes; and they praise these things. They are of few wishes, content, secluded, aloof, and energetic; and they praise these things. They are accomplished in ethics, immersion, wisdom, freedom, and the knowledge and vision of freedom; and they praise these things. That’s the kind of mendicant who would grace this park.”
When he had spoken, Sāriputta said to Mahāmoggallāna, “Reverend Moggallāna, Mahākassapa has answered by speaking from his heart. And now we ask you the same question.”
“Reverend Sāriputta, it’s when two mendicants engage in discussion about the teaching. They question each other and answer each other’s questions without faltering, and their discussion on the teaching flows on. That’s the kind of mendicant who would grace this park.”
Then Mahāmoggallāna said to Sāriputta, “Each of us has spoken from our heart. And now we ask you: Sāriputta, the sal forest park at Gosiṅga is lovely, the night is bright, the sal trees are in full blossom, and heavenly scents seem to float on the air. What kind of mendicant would grace this park?”
“Reverend Moggallāna, it’s when a mendicant masters their mind and is not mastered by it. In the morning, they abide in whatever meditation or attainment they want. At midday, and in the evening, they abide in whatever meditation or attainment they want. Suppose that a ruler or their chief minister had a chest full of garments of different colors. In the morning, they’d don whatever pair of garments they wanted. At midday, and in the evening, they’d don whatever pair of garments they wanted.
In the same way, a mendicant masters their mind and is not mastered by it. In the morning, they abide in whatever meditation or attainment they want. At midday, and in the evening, they abide in whatever meditation or attainment they want. That’s the kind of mendicant who would grace this park.”
Then Sāriputta said to those venerables, “Each of us has spoken from the heart. Come, reverends, let’s go to the Buddha, and inform him about this. As he answers, so we’ll remember it.”
“Yes, reverend,” they replied. Then those venerables went to the Buddha, bowed, and sat down to one side. Venerable Sāriputta told the Buddha of how the mendicants had come to see him, and how he had asked Ānanda: “‘Ānanda, the sal forest park at Gosiṅga is lovely, the night is bright, the sal trees are in full blossom, and heavenly scents seem to float on the air. What kind of mendicant would grace this park?’ When I had spoken, Ānanda said to me: ‘Reverend Sāriputta, it’s a mendicant who is very learned … That’s the kind of mendicant who would grace this park.’”
“Good, good, Sāriputta! Ānanda answered in the right way for him. For Ānanda is very learned …”
“Next I asked Revata the same question. He said: ‘It’s a mendicant who enjoys retreat … That’s the kind of mendicant who would grace this park.’”
“Good, good, Sāriputta! Revata answered in the right way for him. For Revata enjoys retreat …”
“Next I asked Anuruddha the same question. He said: ‘It’s a mendicant who surveys the thousandfold galaxy with clairvoyance that is purified and surpasses the human … That’s the kind of mendicant who would grace this park.’”
“Good, good, Sāriputta! Anuruddha answered in the right way for him. For Anuruddha surveys the thousandfold galaxy with clairvoyance that is purified and surpasses the human.”
“Next I asked Mahākassapa the same question. He said: ‘It’s a mendicant who lives in the wilderness … and is accomplished in the knowledge and vision of freedom; and they praise these things. That’s the kind of mendicant who would grace this park.’”
“Good, good, Sāriputta! Kassapa answered in the right way for him. For Kassapa lives in the wilderness … and is accomplished in the knowledge and vision of freedom; and he praises these things.”
“Next I asked Mahāmoggallāna the same question. He said: ‘It’s when two mendicants engage in discussion about the teaching … That’s the kind of mendicant who would grace this park.’”
“Good, good, Sāriputta! Moggallāna answered in the right way for him. For Moggallāna is a Dhamma speaker.”
When he had spoken, Moggallāna said to the Buddha, “Next, I asked Sāriputta: ‘Each of us has spoken from our heart. And now we ask you: Sāriputta, the sal forest park at Gosiṅga is lovely, the night is bright, the sal trees are in full blossom, and heavenly scents seem to float on the air. What kind of mendicant would grace this park?’ When I had spoken, Sāriputta said to me: ‘Reverend Moggallāna, it’s when a mendicant masters their mind and is not mastered by it … That’s the kind of mendicant who would grace this park.’”
“Good, good, Moggallāna! Sāriputta answered in the right way for him. For Sāriputta masters his mind and is not mastered by it …”
When he had spoken, Sāriputta asked the Buddha, “Sir, who has spoken well?”
“You’ve all spoken well in your own way. However, listen to me also as to what kind of mendicant would grace this sal forest park at Gosiṅga. It’s a mendicant who, after the meal, returns from almsround, sits down cross-legged, sets their body straight, and brings mindfulness to the present, thinking: ‘I will not break this sitting posture until my mind is freed from the defilements by not grasping!’ That’s the kind of mendicant who would grace this park.”
That is what the Buddha said. Satisfied, those venerables approved what the Buddha said.
Evaṁ me sutaṁ— ekaṁ samayaṁ bhagavā gosiṅgasālavanadāye viharati sambahulehi abhiññātehi abhiññātehi therehi sāvakehi saddhiṁ— āyasmatā ca sāriputtena āyasmatā ca mahāmoggallānena āyasmatā ca mahākassapena āyasmatā ca anuruddhena āyasmatā ca revatena āyasmatā ca ānandena, aññehi ca abhiññātehi abhiññātehi therehi sāvakehi saddhiṁ.
Atha kho āyasmā mahāmoggallāno sāyanhasamayaṁ paṭisallānā vuṭṭhito yenāyasmā mahākassapo tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā āyasmantaṁ mahākassapaṁ etadavoca: “āyāmāvuso, kassapa, yenāyasmā sāriputto tenupasaṅkamissāma dhammassavanāyā”ti.
“Evamāvuso”ti kho āyasmā mahākassapo āyasmato mahāmoggallānassa paccassosi. Atha kho āyasmā ca mahāmoggallāno āyasmā ca mahākassapo āyasmā ca anuruddho yenāyasmā sāriputto tenupasaṅkamiṁsu dhammassavanāya.
Addasā kho āyasmā ānando āyasmantañca mahāmoggallānaṁ āyasmantañca mahākassapaṁ āyasmantañca anuruddhaṁ yenāyasmā sāriputto tenupasaṅkamante dhammassavanāya. Disvāna yenāyasmā revato tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā āyasmantaṁ revataṁ etadavoca: “upasaṅkamantā kho amū, āvuso revata, sappurisā yenāyasmā sāriputto tena dhammassavanāya.
Addasā kho āyasmā sāriputto āyasmantañca revataṁ āyasmantañca ānandaṁ dūratova āgacchante. Disvāna āyasmantaṁ ānandaṁ etadavoca: “etu kho āyasmā ānando. Svāgataṁ āyasmato ānandassa bhagavato upaṭṭhākassa bhagavato santikāvacarassa. Ramaṇīyaṁ, āvuso ānanda, gosiṅgasālavanaṁ, dosinā ratti, sabbaphāliphullā sālā, dibbā, maññe, gandhā sampavanti; kathaṁrūpena, āvuso ānanda, bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyyā”ti?
“Idhāvuso sāriputta, bhikkhu bahussuto hoti sutadharo sutasannicayo. Ye te dhammā ādikalyāṇā majjhekalyāṇā pariyosānakalyāṇā sātthā sabyañjanā; kevalaparipuṇṇaṁ parisuddhaṁ brahmacariyaṁ abhivadanti, tathārūpāssa dhammā bahussutā honti, dhātā, vacasā paricitā, manasānupekkhitā, diṭṭhiyā suppaṭividdhā. So catassannaṁ parisānaṁ dhammaṁ deseti parimaṇḍalehi padabyañjanehi anuppabandhehi anusayasamugghātāya. Evarūpena kho, āvuso sāriputta, bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyyā”ti.
Evaṁ vutte, āyasmā sāriputto āyasmantaṁ revataṁ etadavoca: “byākataṁ kho, āvuso revata, āyasmatā ānandena yathāsakaṁ paṭibhānaṁ. Tattha dāni mayaṁ āyasmantaṁ revataṁ pucchāma:
“Idhāvuso sāriputta, bhikkhu paṭisallānārāmo hoti paṭisallānarato, ajjhattaṁ cetosamathamanuyutto anirākatajjhāno, vipassanāya samannāgato, brūhetā suññāgārānaṁ. Evarūpena kho, āvuso sāriputta, bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyyā”ti.
Evaṁ vutte, āyasmā sāriputto āyasmantaṁ anuruddhaṁ etadavoca: “byākataṁ kho, āvuso anuruddha, āyasmatā revatena yathāsakaṁ paṭibhānaṁ. Tattha dāni mayaṁ āyasmantaṁ anuruddhaṁ pucchāma:
“Idhāvuso sāriputta, bhikkhu dibbena cakkhunā visuddhena atikkantamānusakena sahassaṁ lokānaṁ voloketi. Seyyathāpi, āvuso sāriputta, cakkhumā puriso uparipāsādavaragato sahassaṁ nemimaṇḍalānaṁ volokeyya; evameva kho, āvuso sāriputta, bhikkhu dibbena cakkhunā visuddhena atikkantamānusakena sahassaṁ lokānaṁ voloketi. Evarūpena kho, āvuso sāriputta, bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyyā”ti.
Evaṁ vutte, āyasmā sāriputto āyasmantaṁ mahākassapaṁ etadavoca: “byākataṁ kho, āvuso kassapa, āyasmatā anuruddhena yathāsakaṁ paṭibhānaṁ. Tattha dāni mayaṁ āyasmantaṁ mahākassapaṁ pucchāma:
“Idhāvuso sāriputta, bhikkhu attanā ca āraññiko hoti āraññikattassa ca vaṇṇavādī, attanā ca piṇḍapātiko hoti piṇḍapātikattassa ca vaṇṇavādī, attanā ca paṁsukūliko hoti paṁsukūlikattassa ca vaṇṇavādī, attanā ca tecīvariko hoti tecīvarikattassa ca vaṇṇavādī, attanā ca appiccho hoti appicchatāya ca vaṇṇavādī, attanā ca santuṭṭho hoti santuṭṭhiyā ca vaṇṇavādī, attanā ca pavivitto hoti pavivekassa ca vaṇṇavādī, attanā ca asaṁsaṭṭho hoti asaṁsaggassa ca vaṇṇavādī, attanā ca āraddhavīriyo hoti vīriyārambhassa ca vaṇṇavādī, attanā ca sīlasampanno hoti sīlasampadāya ca vaṇṇavādī, attanā ca samādhisampanno hoti samādhisampadāya ca vaṇṇavādī, attanā ca paññāsampanno hoti paññāsampadāya ca vaṇṇavādī, attanā ca vimuttisampanno hoti vimuttisampadāya ca vaṇṇavādī, attanā ca vimuttiñāṇadassanasampanno hoti vimuttiñāṇadassanasampadāya ca vaṇṇavādī. Evarūpena kho, āvuso sāriputta, bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyyā”ti.
Evaṁ vutte, āyasmā sāriputto āyasmantaṁ mahāmoggallānaṁ etadavoca: “byākataṁ kho, āvuso moggallāna, āyasmatā mahākassapena yathāsakaṁ paṭibhānaṁ. Tattha dāni mayaṁ āyasmantaṁ mahāmoggallānaṁ pucchāma:
“Idhāvuso sāriputta, dve bhikkhū abhidhammakathaṁ kathenti, te aññamaññaṁ pañhaṁ pucchanti, aññamaññassa pañhaṁ puṭṭhā vissajjenti, no ca saṁsādenti, dhammī ca nesaṁ kathā pavattinī hoti. Evarūpena kho, āvuso sāriputta, bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyyā”ti.
Atha kho āyasmā mahāmoggallāno āyasmantaṁ sāriputtaṁ etadavoca: “byākataṁ kho, āvuso sāriputta, amhehi sabbeheva yathāsakaṁ paṭibhānaṁ. Tattha dāni mayaṁ āyasmantaṁ sāriputtaṁ pucchāma: ‘ramaṇīyaṁ, āvuso sāriputta, gosiṅgasālavanaṁ, dosinā ratti, sabbaphāliphullā sālā, dibbā, maññe, gandhā sampavanti; kathaṁrūpena, āvuso sāriputta, bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyyā’”ti?
“Idhāvuso moggallāna, bhikkhu cittaṁ vasaṁ vatteti, no ca bhikkhu cittassa vasena vattati. So yāya vihārasamāpattiyā ākaṅkhati pubbaṇhasamayaṁ viharituṁ, tāya vihārasamāpattiyā pubbaṇhasamayaṁ viharati; yāya vihārasamāpattiyā ākaṅkhati majjhanhikasamayaṁ viharituṁ, tāya vihārasamāpattiyā majjhanhikasamayaṁ viharati; yāya vihārasamāpattiyā ākaṅkhati sāyanhasamayaṁ viharituṁ, tāya vihārasamāpattiyā sāyanhasamayaṁ viharati. Seyyathāpi, āvuso moggallāna, rañño vā rājamahāmattassa vā nānārattānaṁ dussānaṁ dussakaraṇḍako pūro assa. So yaññadeva dussayugaṁ ākaṅkheyya pubbaṇhasamayaṁ pārupituṁ, taṁ tadeva dussayugaṁ pubbaṇhasamayaṁ pārupeyya; yaññadeva dussayugaṁ ākaṅkheyya majjhanhikasamayaṁ pārupituṁ, taṁ tadeva dussayugaṁ majjhanhikasamayaṁ pārupeyya; yaññadeva dussayugaṁ ākaṅkheyya sāyanhasamayaṁ pārupituṁ, taṁ tadeva dussayugaṁ sāyanhasamayaṁ pārupeyya.
Evameva kho, āvuso moggallāna, bhikkhu cittaṁ vasaṁ vatteti, no ca bhikkhu cittassa vasena vattati. So yāya vihārasamāpattiyā ākaṅkhati pubbaṇhasamayaṁ viharituṁ, tāya vihārasamāpattiyā pubbaṇhasamayaṁ viharati; yāya vihārasamāpattiyā ākaṅkhati majjhanhikasamayaṁ viharituṁ, tāya vihārasamāpattiyā majjhanhikasamayaṁ viharati; yāya vihārasamāpattiyā ākaṅkhati sāyanhasamayaṁ viharituṁ, tāya vihārasamāpattiyā sāyanhasamayaṁ viharati. Evarūpena kho, āvuso moggallāna, bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyyā”ti.
Atha kho āyasmā sāriputto te āyasmante etadavoca: “byākataṁ kho, āvuso, amhehi sabbeheva yathāsakaṁ paṭibhānaṁ. Āyāmāvuso, yena bhagavā tenupasaṅkamissāma; upasaṅkamitvā etamatthaṁ bhagavato ārocessāma. Yathā no bhagavā byākarissati tathā naṁ dhāressāmā”ti.
“Evamāvuso”ti kho te āyasmanto āyasmato sāriputtassa paccassosuṁ. Atha kho te āyasmanto yena bhagavā tenupasaṅkamiṁsu; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdiṁsu. Ekamantaṁ nisinno kho āyasmā sāriputto bhagavantaṁ etadavoca: Ramaṇīyaṁ, āvuso ānanda, gosiṅgasālavanaṁ, dosinā ratti, sabbaphāliphullā sālā, dibbā, maññe, gandhā sampavanti; kathaṁrūpena, āvuso ānanda, bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyyā’ti? Evaṁ vutte, bhante, āyasmā ānando maṁ etadavoca: ‘idhāvuso, sāriputta, bhikkhu bahussuto hoti sutadharo …pe… Evarūpena kho, āvuso sāriputta, bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyyā’”ti.
“Sādhu sādhu, sāriputta. Yathā taṁ ānandova sammā byākaramāno byākareyya. Ānando hi, sāriputta, bahussuto sutadharo sutasannicayo. Ye te dhammā ādikalyāṇā majjhekalyāṇā pariyosānakalyāṇā sātthā sabyañjanā; kevalaparipuṇṇaṁ parisuddhaṁ brahmacariyaṁ abhivadanti, tathārūpāssa dhammā bahussutā honti, dhātā, vacasā paricitā, manasānupekkhitā, diṭṭhiyā suppaṭividdhā.
“Evaṁ vutte, ahaṁ, bhante, āyasmantaṁ revataṁ etadavocaṁ: Evaṁ vutte, bhante, āyasmā revato maṁ etadavoca: ‘idhāvuso sāriputta, bhikkhu paṭisallānārāmo hoti paṭisallānarato, ajjhattaṁ cetosamathamanuyutto, anirākatajjhāno, vipassanāya samannāgato, brūhetā suññāgārānaṁ. Evarūpena kho, āvuso sāriputta, bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyyā’”ti.
“Sādhu sādhu, sāriputta. Yathā taṁ revatova sammā byākaramāno byākareyya. Revato hi, sāriputta, paṭisallānārāmo paṭisallānarato, ajjhattaṁ cetosamathamanuyutto anirākatajjhāno, vipassanāya samannāgato brūhetā suññāgārānan”ti.
“Evaṁ vutte, ahaṁ, bhante, āyasmantaṁ anuruddhaṁ etadavocaṁ: Evaṁ vutte, bhante, āyasmā anuruddho maṁ etadavoca: ‘idhāvuso sāriputta, bhikkhu dibbena cakkhunā visuddhena atikkantamānusakena sahassaṁ lokānaṁ voloketi. evarūpena kho, āvuso sāriputta, bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyyā’”ti.
“Sādhu sādhu, sāriputta, yathā taṁ anuruddhova sammā byākaramāno byākareyya. Anuruddho hi, sāriputta, dibbena cakkhunā visuddhena atikkantamānusakena sahassaṁ lokānaṁ voloketī”ti.
“Evaṁ vutte, ahaṁ, bhante, āyasmantaṁ mahākassapaṁ etadavocaṁ: Evaṁ vutte, bhante, āyasmā mahākassapo maṁ etadavoca: ‘idhāvuso sāriputta, bhikkhu attanā ca āraññiko hoti āraññikattassa ca vaṇṇavādī, attanā ca piṇḍapātiko hoti …pe… attanā ca paṁsukūliko hoti …pe… attanā ca tecīvariko hoti …pe… attanā ca appiccho hoti …pe… attanā ca santuṭṭho hoti …pe… attanā ca pavivitto hoti …pe… attanā ca asaṁsaṭṭho hoti …pe… attanā ca āraddhavīriyo hoti …pe… attanā ca sīlasampanno hoti …pe… attanā ca samādhisampanno hoti …pe… attanā ca paññāsampanno hoti … attanā ca vimuttisampanno hoti … attanā ca vimuttiñāṇadassanasampanno hoti vimuttiñāṇadassanasampadāya ca vaṇṇavādī. Evarūpena kho, āvuso sāriputta, bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyyā’”ti.
“Sādhu sādhu, sāriputta. Yathā taṁ kassapova sammā byākaramāno byākareyya. Kassapo hi, sāriputta, attanā ca āraññiko āraññikattassa ca vaṇṇavādī, attanā ca piṇḍapātiko piṇḍapātikattassa ca vaṇṇavādī, attanā ca paṁsukūliko paṁsukūlikattassa ca vaṇṇavādī, attanā ca tecīvariko tecīvarikattassa ca vaṇṇavādī, attanā ca appiccho appicchatāya ca vaṇṇavādī, attanā ca santuṭṭho santuṭṭhiyā ca vaṇṇavādī, attanā ca pavivitto pavivekassa ca vaṇṇavādī, attanā ca asaṁsaṭṭho asaṁsaggassa ca vaṇṇavādī, attanā ca āraddhavīriyo vīriyārambhassa ca vaṇṇavādī, attanā ca sīlasampanno sīlasampadāya ca vaṇṇavādī, attanā ca samādhisampanno samādhisampadāya ca vaṇṇavādī, attanā ca paññāsampanno paññāsampadāya ca vaṇṇavādī, attanā ca vimuttisampanno vimuttisampadāya ca vaṇṇavādī, attanā ca vimuttiñāṇadassanasampanno vimuttiñāṇadassanasampadāya ca vaṇṇavādī”ti.
“Evaṁ vutte, ahaṁ bhante āyasmantaṁ mahāmoggallānaṁ etadavocaṁ: Evaṁ vutte, bhante, āyasmā mahāmoggallāno maṁ etadavoca: ‘idhāvuso sāriputta, dve bhikkhū abhidhammakathaṁ kathenti. Te aññamaññaṁ pañhaṁ pucchanti, aññamaññassa pañhaṁ puṭṭhā vissajjenti, no ca saṁsādenti, dhammī ca nesaṁ kathā pavattinī hoti. Evarūpena kho, āvuso sāriputta, bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyyā’”ti.
“Sādhu sādhu, sāriputta, yathā taṁ moggallānova sammā byākaramāno byākareyya. Moggallāno hi, sāriputta, dhammakathiko”ti.
Evaṁ vutte, āyasmā mahāmoggallāno bhagavantaṁ etadavoca: “atha khvāhaṁ, bhante, āyasmantaṁ sāriputtaṁ etadavocaṁ: ‘byākataṁ kho, āvuso sāriputta, amhehi sabbeheva yathāsakaṁ paṭibhānaṁ. Tattha dāni mayaṁ āyasmantaṁ sāriputtaṁ pucchāma— ramaṇīyaṁ, āvuso sāriputta, gosiṅgasālavanaṁ, dosinā ratti, sabbaphāliphullā sālā, dibbā, maññe, gandhā sampavanti. Kathaṁrūpena, āvuso sāriputta, bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyyā’ti? Evaṁ vutte, bhante, āyasmā sāriputto maṁ etadavoca: ‘idhāvuso moggallāna, bhikkhu cittaṁ vasaṁ vatteti no ca bhikkhu cittassa vasena vattati. Evarūpena kho, āvuso moggallāna, bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyyā’”ti.
“Sādhu sādhu, moggallāna. Yathā taṁ sāriputtova sammā byākaramāno byākareyya. Sāriputto hi, moggallāna, cittaṁ vasaṁ vatteti no ca sāriputto cittassa vasena vattati.
Evaṁ vutte, āyasmā sāriputto bhagavantaṁ etadavoca: “kassa nu kho, bhante, subhāsitan”ti?
“Sabbesaṁ vo, sāriputta, subhāsitaṁ pariyāyena. Api ca mamapi suṇātha yathārūpena bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyya. Idha, sāriputta, bhikkhu pacchābhattaṁ piṇḍapātapaṭikkanto nisīdati pallaṅkaṁ ābhujitvā ujuṁ kāyaṁ paṇidhāya parimukhaṁ satiṁ upaṭṭhapetvā: ‘na tāvāhaṁ imaṁ pallaṅkaṁ bhindissāmi yāva me nānupādāya āsavehi cittaṁ vimuccissatī’ti. Evarūpena kho, sāriputta, bhikkhunā gosiṅgasālavanaṁ sobheyyā”ti.
Idamavoca bhagavā. Attamanā te āyasmanto bhagavato bhāsitaṁ abhinandunti.