DN29
Eine beeindruckende Lehrrede
Pāsādikasutta
So habe ich es gehört: Einmal hielt sich der Buddha im Land der Sakyer in einem Pfahlbau-Langhaus in einem Mangowäldchen auf, das diesen Sakyern mit Namen Vedhaññā gehörte.
Nun war da gerade kürzlich der Jaina-Asket aus dem Stamm Ñātika in Pāvā verstorben. Nach seinem Tod gab es eine Spaltung unter den Jaina-Asketen, es bildeten sich zwei Splittergruppen, die uneins waren, zankten, stritten und einander fortwährend mit scharfen Worten verletzten:
„Du verstehst diese Lehre und Schulung nicht. Ich verstehe diese Lehre und Schulung. Was, du verstehst diese Lehre und Schulung? Du übst falsch. Ich übe richtig. Ich bleibe beim Thema, du nicht. Was zuerst gesagt werden soll, hast du zuletzt gesagt. Was zuletzt gesagt werden soll, hast du zuerst gesagt. Was du dir so gut ausgedacht hast, ist entkräftet. Deine Doktrin ist widerlegt. Auf, rette deine Doktrin! Du steckst in der Falle; befreie dich daraus – wenn du kannst!“
Man konnte glauben, unter den Jaina-Asketen gebe es nur Gemetzel. Und die weiß gekleideten Laienschüler des Jaina Ñātika waren ernüchtert, schockiert und enttäuscht von den Jaina-Asketen. Und ebenso waren sie von einer Lehre und Schulung enttäuscht, die so schlecht erklärt und vorgelegt war, die nicht mündig machte, nicht zum Frieden führte, nicht von einem vollkommen erwachten Buddha verkündet war; ihr Denkmal war zerbrochen, und sie hatten keine Zuflucht.
Und der Novize Cunda ging, nachdem er seinen Regenzeitaufenthalt in der Nähe von Pāvā abgeschlossen hatte, zum Ehrwürdigen Ānanda beim Dorf Sāma. Er verbeugte sich, setzte sich zur Seite hin und sagte zu Ānanda: „Herr, der Jaina-Asket aus dem Stamm Ñātika ist kürzlich in Pāvā verstorben. Nach seinem Tod gab es eine Spaltung unter den Jaina-Asketen …“
Ānanda antwortete ihm: „Geehrter Cunda, wir sollten wegen dieser Sache den Buddha sehen. Komm, lass uns zum Buddha gehen und ihm darüber berichten.“
„Ja, Herr“, antwortete Cunda.
Darauf gingen Ānanda und Cunda zum Buddha, verbeugten sich, setzten sich zur Seite hin, und der Ehrwürdige Ānanda berichtete ihm, was vorgefallen war.
1. Die Lehre und Schulung eines Nicht-Erwachten
„Das geschieht, Cunda, wenn eine Lehre und Schulung schlecht erklärt und vorgelegt ist, wenn sie nicht mündig macht, nicht zum Frieden führt, nicht von einem vollkommen erwachten Buddha verkündet ist.
Da ist ein Lehrer nicht erwacht, und die Lehre ist schlecht erklärt und vorgelegt, sie macht nicht mündig, führt nicht zum Frieden, ist nicht von einem vollkommen erwachten Buddha verkündet. Ein Schüler in dieser Lehre übt nicht im Einklang mit der Lehre, übt nicht, indem er diesem Vorgehen richtig folgt, lebt nicht im Einklang mit der Lehre. Er fährt fort, indem er sich von der Anleitung des Lehrers abwendet. Ihm sollt ihr sagen: ‚Du hast Glück, Geehrter, so großes Glück! Denn dein Lehrer ist nicht erwacht, und seine Lehre ist schlecht erklärt und vorgelegt, sie macht nicht mündig, führt nicht zum Frieden, ist nicht von einem vollkommen erwachten Buddha verkündet. Aber du übst nicht im Einklang mit der Lehre, übst nicht, indem du diesem Vorgehen richtig folgst, lebst nicht im Einklang mit der Lehre. Du fährst fort, indem du dich von der Anleitung des Lehrers abwendest.‘ In einem solchen Fall sind der Lehrer und die Lehre zu tadeln, aber der Schüler verdient Lob. Angenommen, jemand sagte zu einem solchen Schüler: ‚Komm, Ehrwürdiger, übe, wie es von deinem Lehrer gelehrt und gezeigt wurde.‘ Derjenige, der jemandem dazu rät, derjenige, dem dazu geraten wird, und derjenige, der danach übt, sie alle fließen über von viel Verderbnis. Warum ist das so? Weil diese Lehre und Schulung schlecht erklärt und vorgelegt ist, weil sie nicht mündig macht, nicht zum Frieden führt, nicht von einem vollkommen erwachten Buddha verkündet ist.
Dann ist da ein Lehrer nicht erwacht, und die Lehre ist schlecht erklärt und vorgelegt, sie macht nicht mündig, führt nicht zum Frieden, ist nicht von einem vollkommen erwachten Buddha verkündet. Ein Schüler in dieser Lehre übt im Einklang mit der Lehre, übt, indem er diesem Vorgehen richtig folgt, lebt im Einklang mit der Lehre. Er fährt fort, indem er diese Lehre aufnimmt. Ihm sollt ihr sagen: ‚Es ist dein Pech, Geehrter, dein Missgeschick! Denn dein Lehrer ist nicht erwacht, und seine Lehre ist schlecht erklärt und vorgelegt, sie macht nicht mündig, führt nicht zum Frieden, ist nicht von einem vollkommen erwachten Buddha verkündet. Und du übst im Einklang mit der Lehre, du übst, indem du diesem Vorgehen richtig folgst, du lebst im Einklang mit der Lehre. Du fährst fort, indem du diese Lehre aufnimmst.‘ In einem solchen Fall sind der Lehrer, die Lehre und der Schüler zu tadeln. Angenommen, jemand sagte zu einem solchen Schüler: ‚Der Ehrwürdige übt offensichtlich nach dem systematischen Weg und wird in diesem System Erfolg haben.‘ Derjenige, der jemanden dafür lobt, derjenige, der dafür gelobt wird, und derjenige, der durch das Lob noch mehr Energie aufrüttelt, sie alle fließen über von viel Verderbnis. Warum ist das so? Weil diese Lehre und Schulung schlecht erklärt und vorgelegt ist, weil sie nicht mündig macht, nicht zum Frieden führt, nicht von einem vollkommen erwachten Buddha verkündet ist.
2. Die Lehre und Schulung eines Erwachten
Dann ist da ein Lehrer erwacht, und die Lehre ist gut erklärt und vorgelegt, sie macht mündig, führt zum Frieden, ist von einem vollkommen erwachten Buddha verkündet. Ein Schüler in dieser Lehre übt nicht im Einklang mit der Lehre, übt nicht, indem er diesem Vorgehen richtig folgt, lebt nicht im Einklang mit der Lehre. Er fährt fort, indem er sich von der Anleitung des Lehrers abwendet. Ihm sollt ihr sagen: ‚Es ist dein Pech, Geehrter, dein Missgeschick! Denn dein Lehrer ist erwacht, und seine Lehre ist gut erklärt und vorgelegt, sie macht mündig, führt zum Frieden, ist von einem vollkommen erwachten Buddha verkündet. Aber du übst nicht im Einklang mit der Lehre, übst nicht, indem du diesem Vorgehen richtig folgst, lebst nicht im Einklang mit der Lehre. Du fährst fort, indem du dich von der Anleitung des Lehrers abwendest.‘ In einem solchen Fall sind der Lehrer und die Lehre zu loben, aber der Schüler verdient Tadel. Angenommen, jemand sagte zu einem solchen Schüler: ‚Komm, Ehrwürdiger, übe, wie es von deinem Lehrer gelehrt und gezeigt wurde.‘ Derjenige, der jemandem dazu rät, derjenige, dem dazu geraten wird, und derjenige, der danach übt, sie alle fließen über von viel Verdienst. Warum ist das so? Weil diese Lehre und Schulung gut erklärt und vorgelegt ist, weil sie mündig macht, zum Frieden führt, von einem vollkommen erwachten Buddha verkündet ist.
Dann ist da ein Lehrer erwacht, und die Lehre ist gut erklärt und vorgelegt, sie macht mündig, führt zum Frieden, ist von einem vollkommen erwachten Buddha verkündet. Ein Schüler in dieser Lehre übt im Einklang mit der Lehre, übt, indem er diesem Vorgehen richtig folgt, lebt im Einklang mit der Lehre. Er fährt fort, indem er diese Lehre aufnimmt. Ihm sollt ihr sagen: ‚Du hast Glück, Geehrter, so großes Glück! Denn dein Lehrer ist erwacht, und seine Lehre ist gut erklärt und vorgelegt, sie macht mündig, führt zum Frieden, ist von einem vollkommen erwachten Buddha verkündet. Und du übst im Einklang mit der Lehre, du übst, indem du diesem Vorgehen richtig folgst, du lebst im Einklang mit der Lehre. Du fährst fort, indem du diese Lehre aufnimmst.‘ In einem solchen Fall sind der Lehrer, die Lehre und der Schüler zu loben. Angenommen, jemand sagte zu einem solchen Schüler: ‚Der Ehrwürdige übt offensichtlich nach dem systematischen Weg und wird in diesem System Erfolg haben.‘ Derjenige, der jemanden dafür lobt, derjenige, der dafür gelobt wird, und derjenige, der durch das Lob noch mehr Energie aufrüttelt, sie alle fließen über von viel Verdienst. Warum ist das so? Weil diese Lehre und Schulung gut erklärt und vorgelegt ist, weil sie mündig macht, zum Frieden führt, von einem vollkommen erwachten Buddha verkündet ist.
3. Wann Schüler von Bedauern gequält werden
Da erscheint ein Lehrer in der Welt, vollendet, ein vollkommen erwachter Buddha. Die Lehre ist gut erklärt und vorgelegt, sie macht mündig, führt zum Frieden, ist von einem vollkommen erwachten Buddha verkündet. Doch die Schüler wurden nicht in der Bedeutung dieser guten Lehre ausgebildet. Und das geistliche Leben, das ganz vollständig und rein ist, wurde ihnen nicht enthüllt und offengelegt; es wurden nicht alle Sprüche dieser Lehre gesammelt; und sie wurde mit ihrer beweisbaren Grundlage nicht gut verkündet, wo immer es Götter und Menschen gibt. Und dann stirbt ihr Lehrer. Nach dem Tod eines solchen Lehrers werden die Schüler von Bedauern gequält. Warum ist das so? Weil sie denken: ‚Unser Lehrer war vollendet, ein vollkommen erwachter Buddha. Seine Lehre war gut erklärt, aber wir wurden nicht in ihrer Bedeutung ausgebildet. Und das geistliche Leben wurde uns nicht vollständig enthüllt; es wurden nicht alle Sprüche dieser Lehre gesammelt; und sie wurde mit ihrer beweisbaren Grundlage nicht gut verkündet, wo immer es Götter und Menschen gibt. Und dann ist unser Lehrer gestorben.‘ Nach dem Tod eines solchen Lehrers werden die Schüler von Bedauern gequält.
4. Wann Schüler nicht von Bedauern gequält werden
Dann erscheint da ein Lehrer in der Welt, vollendet, ein vollkommen erwachter Buddha. Die Lehre ist gut erklärt und vorgelegt, sie macht mündig, führt zum Frieden, ist von einem vollkommen erwachten Buddha verkündet. Die Schüler wurden in der Bedeutung dieser guten Lehre ausgebildet. Und das geistliche Leben, das ganz vollständig und rein ist, wurde ihnen enthüllt und offengelegt; es wurden alle Sprüche dieser Lehre gesammelt; und sie wurde mit ihrer beweisbaren Grundlage gut verkündet, wo immer es Götter und Menschen gibt. Und dann stirbt ihr Lehrer. Nach dem Tod eines solchen Lehrers sind die Schüler frei von Bedauern. Warum ist das so? Weil sie denken: ‚Unser Lehrer war vollendet, ein vollkommen erwachter Buddha. Seine Lehre war gut erklärt, wir wurden in ihrer Bedeutung ausgebildet und das geistliche Leben, das ganz vollständig und rein ist, wurde uns enthüllt und offengelegt. Und dann ist unser Lehrer gestorben.‘ Nach dem Tod eines solchen Lehrers sind die Schüler frei von Bedauern.
5. Über den unvollständigen geistlichen Pfad usw.
Nun angenommen, Cunda, ein geistlicher Pfad besitzt diese Faktoren. Doch der Lehrer ist kein Altehrwürdiger, lange erfahren, schon lange fortgezogen, in vorgerücktem Alter und im letzten Lebensabschnitt angekommen. Dann ist dieser geistliche Pfad in dieser Hinsicht unvollständig.
Aber wenn ein geistlicher Pfad diese Faktoren besitzt und der Lehrer ist ein Altehrwürdiger, lange erfahren, schon lange fortgezogen, dann ist dieser geistliche Pfad in dieser Hinsicht vollständig.
Nun angenommen, Cunda, ein geistlicher Pfad besitzt diese Faktoren und der Lehrer ist ein Altehrwürdiger. Doch es gibt keine älteren Mönchsschüler, die fähig, ausgebildet und selbstbewusst sind und das Refugium vor dem Joch erreicht haben, die die wahre Lehre richtig erklären können und die die Doktrinen anderer, die aufkommen, rechtmäßig und vollständig widerlegen und auf einer beweisbaren Grundlage lehren können. Dann ist dieser geistliche Pfad in dieser Hinsicht unvollständig.
Aber wenn ein geistlicher Pfad diese Faktoren besitzt und der Lehrer ist ein Altehrwürdiger und es gibt fähige ältere Mönche, dann ist dieser geistliche Pfad in dieser Hinsicht vollständig.
Nun angenommen, ein geistlicher Pfad besitzt diese Faktoren, der Lehrer ist ein Altehrwürdiger, und es gibt fähige ältere Mönche. Doch es gibt keine fähigen mittleren Mönche, jüngeren Mönche, älteren Nonnen, mittleren Nonnen, jüngeren Nonnen, keuschen weiß gekleideten Laienmänner, weiß gekleideten Laienmänner, die Sinnenfreuden genießen, keuschen weiß gekleideten Laienfrauen oder weiß gekleideten Laienfrauen, die Sinnenfreuden genießen. … Oder es gibt all das bis zu den weiß gekleideten Laienfrauen, die Sinnenfreuden genießen, doch der geistliche Pfad ist nicht erfolgreich und blühend, umfassend, beliebt, weit verbreitet und gut verkündet, wo immer es Götter und Menschen gibt … Der geistliche Pfad ist erfolgreich und blühend, umfassend, beliebt, weit verbreitet und gut verkündet, wo immer es Götter und Menschen gibt, doch er hat nicht den Gipfel an materiellem Besitz und Ruhm erlangt. Dann ist dieser geistliche Pfad in dieser Hinsicht unvollständig.
Aber wenn ein geistlicher Pfad diese Faktoren besitzt und der Lehrer ist ein Altehrwürdiger und es gibt fähige ältere Mönche, mittlere Mönche, jüngere Mönche, ältere Nonnen, mittlere Nonnen, jüngere Nonnen, keusche Laienmänner, Laienmänner, die Sinnenfreuden genießen, keusche Laienfrauen, Laienfrauen, die Sinnenfreuden genießen, und der geistliche Pfad ist erfolgreich und blühend, umfassend, beliebt, weit verbreitet und gut verkündet, wo immer es Götter und Menschen gibt, und er hat den Gipfel an materiellem Besitz und Ruhm erlangt, dann ist dieser geistliche Pfad in dieser Hinsicht vollständig.
Ich, Cunda, bin ein Lehrer, der heute in der Welt erschienen ist, vollendet, ein vollkommen erwachter Buddha. Die Lehre ist gut erklärt und vorgelegt, sie macht mündig, führt zum Frieden, ist von einem vollkommen erwachten Buddha verkündet. Meine Schüler wurden in der Bedeutung dieser guten Lehre ausgebildet. Und das geistliche Leben, das ganz vollständig und rein ist, wurde ihnen enthüllt und offengelegt, mit all seinen gesammelten Sprüchen, mit seiner beweisbaren Grundlage, gut verkündet, wo immer es Götter und Menschen gibt. Ich bin heute ein Lehrer, der ein Altehrwürdiger ist, lange erfahren, schon lange fortgezogen, in vorgerücktem Alter und im letzten Lebensabschnitt angekommen.
Ich habe heute Schüler, die fähige ältere Mönche sind, mittlere Mönche, jüngere Mönche, ältere Nonnen, mittlere Nonnen, jüngere Nonnen, keusche Laienmänner, Laienmänner, die Sinnenfreuden genießen, keusche Laienfrauen oder Laienfrauen, die Sinnenfreuden genießen. Mein geistlicher Pfad ist heute erfolgreich und blühend, umfassend, beliebt, weit verbreitet und gut verkündet, wo immer es Götter und Menschen gibt.
Unter allen Lehrern, die es heute in der Welt gibt, Cunda, sehe ich keinen einzigen, der so wie ich den Gipfel an materiellem Besitz und Ruhm erlangt hätte. Unter allen geistlichen Gemeinschaften und Gruppen, die es heute in der Welt gibt, sehe ich keine einzige, die so wie der Saṅgha der Mönche und Nonnen den Gipfel an materiellem Besitz und Ruhm erlangt hätte. Und wenn es einen geistlichen Pfad gibt, von dem man zu Recht sagen würde, dass er mit allen guten Eigenschaften versehen ist, in allen guten Eigenschaften vollständig, nicht zu viel und nicht zu wenig, gut erklärt, ganz, vollständig und gut vorgelegt, dann soll man das von diesem geistlichen Pfad sagen.
Uddaka der Sohn Rāmas pflegte zu sagen: ‚Während man sieht, sieht man nicht.‘ Aber während man was sieht, sieht man nicht? Man kann die Klinge eines gut geschärften Rasiermessers sehen, aber die Schneide sieht man nicht. Daher heißt es: ‚Während man sieht, sieht man nicht.‘ Doch dieser Spruch Uddakas ist nieder, derb, gewöhnlich, unedel und nutzlos, da er nur über ein Rasiermesser ist. Wenn es etwas gibt, von dem man zu Recht sagen kann: ‚Während man sieht, sieht man nicht‘, soll es von Folgendem gesagt werden: Während man was sieht, sieht man nicht? Man sieht: einen geistlichen Pfad, der mit allen guten Eigenschaften versehen ist, in allen guten Eigenschaften vollständig, nicht zu viel und nicht zu wenig, gut erklärt, ganz, vollständig und gut vorgelegt. Man sieht nicht: etwas, das man wegnehmen könnte, sodass er noch reiner würde. Man sieht nicht: etwas, das man hinzufügen könnte, sodass er noch vollständiger würde. Daher heißt es zu Recht: ‚Während man sieht, sieht man nicht.‘
6. Die Lehren sollen im Chor aufgesagt werden
Daher, Cunda, sollt ihr alle zusammenkommen und die Dinge, die ich euch aus meiner unmittelbaren Einsicht heraus gelehrt habe, im Chor aufsagen, ohne zu streiten, Bedeutung mit Bedeutung und Ausdruck mit Ausdruck vergleichen, sodass dieser geistliche Pfad lange Zeit bestehen bleibt – zum Nutzen und Glück vieler Menschen, aus Anteilnahme für die Welt, zum Segen, Nutzen und Glück von Göttern und Menschen. Und was sind die Dinge, die ich aus meiner unmittelbaren Einsicht heraus gelehrt habe? Es sind die vier Arten der Achtsamkeitsmeditation, die vier Arten rechten Bemühens, die vier Grundlagen übersinnlicher Kraft, die fünf Fähigkeiten, die fünf Kräfte, die sieben Faktoren des Erwachens und der edle achtfache Pfad. Das sind die Dinge, die ich aus meiner unmittelbaren Einsicht heraus gelehrt habe. Ihr sollt alle zusammenkommen und diese Dinge im Chor aufsagen, ohne zu streiten, Bedeutung mit Bedeutung und Ausdruck mit Ausdruck vergleichen, sodass dieser geistliche Pfad lange Zeit bestehen bleibt – zum Nutzen und Glück vieler Menschen, aus Anteilnahme für die Welt, zum Segen, Nutzen und Glück von Göttern und Menschen.
7. Übereinstimmung erreichen
Angenommen, einer dieser geistlichen Gefährten, die sich in Eintracht und gegenseitiger Wertschätzung schulen, ohne Streit, würde im Saṅgha die Lehre aufsagen. Da würdet ihr denken: ‚Dieser Ehrwürdige legt die Bedeutung falsch aus und verwechselt die Ausdrücke.‘ Ihr sollt seine Aussage weder begrüßen noch ablehnen, sondern sagen: ‚Geehrter, wenn das die Bedeutung ist, könnte der Ausdruck entweder dieses oder jenes sein: Welches passt besser? Und wenn das der Ausdruck ist, könnte die Bedeutung entweder dieses oder jenes sein: Welches passt besser?‘ Angenommen, er würde antworten: ‚Dieser Ausdruck passt besser zu der Bedeutung als jener. Und diese Bedeutung passt besser zu dem Ausdruck als jene.‘ Ohne ihm zu schmeicheln oder ihn zurechtzuweisen, sollt ihr ihn überzeugen, indem ihr dieser Bedeutung und diesem Ausdruck sorgfältig auf den Grund geht.
Angenommen, ein anderer geistlicher Gefährte würde im Saṅgha die Lehre aufsagen. Da würdet ihr denken: ‚Dieser Ehrwürdige legt die Bedeutung falsch aus, aber fasst die Ausdrücke richtig auf.‘ Ihr sollt seine Aussage weder begrüßen noch ablehnen, sondern sagen: ‚Geehrter, wenn das der Ausdruck ist, könnte die Bedeutung entweder dieses oder jenes sein: Welches passt besser?‘ Angenommen, er würde antworten: ‚Diese Bedeutung passt besser zu dem Ausdruck als jene.‘ Ohne ihm zu schmeicheln oder ihn zurechtzuweisen, sollt ihr ihn überzeugen, indem ihr dieser Bedeutung sorgfältig auf den Grund geht.
Angenommen, ein anderer geistlicher Gefährte würde im Saṅgha die Lehre aufsagen. Da würdet ihr denken: ‚Dieser Ehrwürdige legt die Bedeutung richtig aus, aber verwechselt die Ausdrücke.‘ Ihr sollt seine Aussage weder begrüßen noch ablehnen, sondern sagen: ‚Geehrter, wenn das die Bedeutung ist, könnte der Ausdruck entweder dieses oder jenes sein: Welches passt besser?‘ Angenommen, er würde antworten: ‚Dieser Ausdruck passt besser zu der Bedeutung als jener.‘ Ohne ihm zu schmeicheln oder ihn zurechtzuweisen, sollt ihr ihn überzeugen, indem ihr diesem Ausdruck sorgfältig auf den Grund geht.
Angenommen, ein anderer geistlicher Gefährte würde im Saṅgha die Lehre aufsagen. Da würdet ihr denken: ‚Dieser Ehrwürdige legt die Bedeutung richtig aus und fasst die Ausdrücke richtig auf.‘ Mit den Worten: ‚Gut!‘ sollt ihr die Aussage dieses Mönchs begrüßen und ihr zustimmen und dann zu ihm sagen: ‚Wir haben Glück, Geehrter, so großes Glück, einen Ehrwürdigen wie dich, der so gut mit der Bedeutung und der Ausdrucksweise vertraut ist, als einen unserer geistlichen Gefährten zu sehen!‘
8. Warum Bedarfsgegenstände erlaubt sind
Cunda, ich lehre euch nicht allein, um Befleckungen zu zügeln, die dieses Leben betreffen. Und ich lehre auch nicht allein, um Befleckungen abzuwehren, die künftige Leben betreffen. Ich lehre sowohl, um Befleckungen zu zügeln, die dieses Leben betreffen, als auch, um Befleckungen abzuwehren, die künftige Leben betreffen.
Und deshalb habe ich Roben erlaubt, die nur dazu genügen, Kälte und Hitze abzuwehren, die Berührung von Fliegen, Stechmücken, Wind, Sonne und Kriechtieren abzuwehren und die Schamteile zu bedecken. Ich habe Almosen erlaubt, das nur dazu genügt, diesen Körper zu erhalten, Schaden abzuwenden und das geistliche Leben zu fördern; damit man altes Unbehagen beendet und neues nicht entstehen lässt und ohne Tadel und unbeschwert lebt. Ich habe Unterkünfte erlaubt, die nur dazu genügen, Kälte und Hitze abzuwehren, die Berührung von Fliegen, Stechmücken, Wind, Sonne und Kriechtieren abzuwehren, vor schlechtem Wetter zu schützen und sich an der Klausur zu erfreuen. Ich habe Arznei und Krankenversorgung erlaubt, die nur dazu genügen, die Beschwerden der Krankheit abzuwehren und die Gesundheit zu fördern.
9. In Glück schwelgen
Es ist möglich, dass Wanderer anderer Konfessionen sagen: ‚Diese Asketen, die dem Sakyer folgen, leben, indem sie in Glück schwelgen.‘ Dann sollt ihr ihnen entgegnen: ‚Was ist das für ein Schwelgen in Glück? Denn es gibt viele verschiedene Arten, wie man in Glück schwelgen kann.‘
Vier Arten des Schwelgens in Glück, Cunda, sind nieder, derb, gewöhnlich, unedel und nutzlos. Sie führen nicht zu Ernüchterung, Schwinden der Leidenschaft, Aufhören, Frieden, Einsicht, Erwachen und Erlöschen. Welche vier?
Da macht sich ein Tor durch das Töten lebender Geschöpfe selbst glücklich und froh. Das ist die erste Art des Schwelgens in Glück.
Dann macht sich da jemand durch Diebstahl selbst glücklich und froh. Das ist die zweite Art des Schwelgens in Glück.
Dann macht sich da jemand durch Lügen selbst glücklich und froh. Das ist die dritte Art des Schwelgens in Glück.
Dann vergnügt sich da jemand, versorgt und ausgestattet mit den fünf Sinnesreizen. Das ist die vierte Art des Schwelgens in Glück.
Diese vier Arten des Schwelgens in Glück sind nieder, derb, gewöhnlich, unedel und nutzlos. Sie führen nicht zu Ernüchterung, Schwinden der Leidenschaft, Aufhören, Frieden, Einsicht, Erwachen und Erlöschen.
Es ist möglich, dass Wanderer anderer Konfessionen sagen: ‚Die Asketen, die dem Sakyer folgen, leben, indem sie auf diese vier Arten in Glück schwelgen.‘ Ihnen sollt ihr sagen: ‚So nicht!‘ Es ist nicht richtig, das über euch zu sagen; es stellt euch mit einer Unwahrheit falsch dar.
Cunda, vier Arten des Schwelgens in Glück führen einzig zu Ernüchterung, Schwinden der Leidenschaft, Aufhören, Frieden, Einsicht, Erwachen und Erlöschen. Welche vier?
Da tritt ein Mönch, ganz abgeschieden von den Sinnenfreuden, abgeschieden von untauglichen Eigenschaften, in die erste Vertiefung ein und verweilt darin; da gibt es aus Abgeschiedenheit geborene Ekstase und Seligkeit, während er den Geist ausrichtet und hält. Das ist die erste Art des Schwelgens in Glück.
Wenn dann das Ausrichten und Halten des Geistes sich beruhigt, tritt ein Mönch in die zweite Vertiefung ein und verweilt darin; da gibt es aus Versenkung geborene Ekstase und Seligkeit, mit innerer Klarheit und geeintem Geist, ohne Ausrichten und Halten. Das ist die zweite Art des Schwelgens in Glück.
Mit dem Schwinden der Ekstase tritt ein Mönch dann in die dritte Vertiefung ein und verweilt darin; da meditiert er mit Gleichmut, achtsam und bewusst, und erfährt persönlich die Seligkeit, von der die Edlen erklären: ‚Gleichmütig und achtsam meditiert man in Seligkeit.‘ Das ist die dritte Art des Schwelgens in Glück.
Indem er Glück und Schmerz aufgibt, und mit dem Vergehen früherer Fröhlichkeit und Traurigkeit, tritt ein Mönch dann in die vierte Vertiefung ein und verweilt darin, ohne Glück oder Schmerz, mit reinem Gleichmut und reiner Achtsamkeit. Das ist die vierte Art des Schwelgens in Glück.
Diese vier Arten des Schwelgens in Glück führen einzig zu Ernüchterung, Schwinden der Leidenschaft, Aufhören, Frieden, Einsicht, Erwachen und Erlöschen.
Es ist möglich, dass Wanderer anderer Konfessionen sagen: ‚Die Asketen, die dem Sakyer folgen, leben, indem sie auf diese vier Arten in Glück schwelgen.‘ Ihnen sollt ihr sagen: ‚Genau so!‘ Es ist richtig, das über euch zu sagen; es stellt euch nicht mit einer Unwahrheit falsch dar.
10. Die Vorteile des Schwelgens in Glück
Es ist möglich, dass Wanderer anderer Konfessionen sagen: ‚Wie viele Früchte und Vorteile kann man für die erwarten, die leben, indem sie auf diese vier Arten in Glück schwelgen?‘ Dann sollt ihr ihnen entgegnen: ‚Für die, die leben, indem sie auf diese vier Arten in Glück schwelgen, kann man vier Früchte und Vorteile erwarten. Welche vier?
Zunächst tritt da ein Mönch mit dem Auflösen von drei Fesseln in den Strom ein, muss nicht mehr in der Unterwelt wiedergeboren werden und ist für das Erwachen bestimmt. Das ist die erste Frucht und der erste Vorteil.
Dann wird da ein Mönch mit dem Auflösen von drei Fesseln und dem Abschwächen von Gier, Hass und Täuschung ein Einmalwiederkehrer. Nur einmal kehrt er in diese Welt zurück, um dann dem Leiden ein Ende zu machen. Das ist die zweite Frucht und der zweite Vorteil.
Dann wird da ein Mönch mit dem Auflösen der fünf niederen Fesseln durch unmittelbares Erscheinen wiedergeboren. Er erlischt dort und muss von jener Welt nicht zurückkehren. Das ist die dritte Frucht und der dritte Vorteil.
Dann erlangt da ein Mönch mit der Auflösung der Befleckungen in eben diesem Leben die fleckenlose Freiheit des Herzens, die fleckenlose Freiheit durch Weisheit, erkennt sie durch eigene Einsicht und lebt darin. Das ist die vierte Frucht und der vierte Vorteil.
Diese vier Früchte und Vorteile kann man für die erwarten, die leben, indem sie auf diese vier Arten in Glück schwelgen.‘
11. Was für Vollendete unmöglich ist
Es ist möglich, dass Wanderer anderer Konfessionen sagen: ‚Diese Asketen, die dem Sakyer folgen, sind launisch.‘ Dann sollt ihr ihnen entgegnen: ‚Geehrte, vom Gesegneten, der erkennt und sieht, dem Vollendeten, dem vollkommen erwachten Buddha, wurden diese Dinge für seine Schüler gelehrt und gezeigt, die zeitlebens nicht übertreten werden sollen. Wie Indras Säule oder eine Eisensäule: tief eingebettet und fest verankert, unerschütterlich und unverrückbar. Ebenso wurden vom Gesegneten, der erkennt und sieht, dem Vollendeten, dem vollkommen erwachten Buddha, diese Dinge für seine Schüler gelehrt und gezeigt, die zeitlebens nicht übertreten werden sollen.
Ein Mönch, der vollendet ist – dessen Befleckungen aufgelöst sind, der das geistliche Leben erfüllt hat, der getan hat, was zu tun war, die Bürde abgelegt, sein eigenes wahres Ziel erreicht, der die Fessel des fortgesetzten Daseins endgültig gelöst hat und durch Erleuchtung richtig befreit ist – ein solcher Mönch kann in neunfacher Hinsicht keine Übertretung begehen. Ein Mönch, dessen Befleckungen aufgelöst sind, kann nicht absichtlich einem lebenden Geschöpf das Leben nehmen, etwas wegnehmen in der Absicht, zu stehlen, Geschlechtsverkehr haben, eine bewusste Lüge sprechen oder zum eigenen Vergnügen Vorräte anlegen, wie er es als Laie getan hatte. Und er kann in seinem Handeln nicht voreingenommen sein durch Begünstigung, Feindseligkeit, Dummheit oder Feigheit. Ein Mönch, der vollendet ist, kann in dieser neunfachen Hinsicht keine Übertretung begehen.‘
12. Fragen und Antworten
Es ist möglich, dass Wanderer anderer Konfessionen sagen: ‚Der Asket Gotama erklärt grenzenloses Erkennen und Sehen in Bezug auf die Vergangenheit, aber nicht auf die Zukunft. Was hat es damit auf sich?‘ Diese Wanderer scheinen wie unfähige Toren zu denken, eine Art von Erkennen und Sehen könne durch eine andere Art von Erkennen und Sehen erklärt werden.
Was die Vergangenheit betrifft, so stammt das Erkennen des Klargewordenen aus der Erinnerung. Er erinnert sich zurück, soweit er will.
Was die Zukunft betrifft, so stammt das Erkennen des Klargewordenen vom Erwachen: ‚Dies ist meine letzte Wiedergeburt. Künftige Leben wird es jetzt nicht mehr geben.‘
Wenn eine Frage über die Vergangenheit unwahr, falsch und nutzlos ist, antwortet der Klargewordene nicht. Wenn eine Frage über die Vergangenheit wahr und richtig, aber nutzlos ist, antwortet er nicht. Wenn eine Frage über die Vergangenheit wahr, richtig und nützlich ist, kennt er die rechte Zeit, um zu antworten. Wenn eine Frage über die Zukunft unwahr, falsch und nutzlos ist … wahr und richtig, aber nutzlos … wahr, richtig und nützlich, verfährt er jeweils entsprechend. Wenn eine Frage über die Gegenwart unwahr, falsch und nutzlos ist, antwortet der Klargewordene nicht. Wenn eine Frage über die Gegenwart wahr und richtig, aber nutzlos ist, antwortet er nicht. Wenn eine Frage über die Gegenwart wahr, richtig und nützlich ist, kennt er die rechte Zeit, um zu antworten.
Und so kommt die Rede des Klargewordenen zur rechten Zeit, ist wahr, bedeutsam, im Einklang mit der Lehre und Schulung. Deshalb nennt man ihn den ‚Klargewordenen‘.
Alles, was man in dieser Welt mit ihren Göttern, Māras und Brahmās, unter dieser Bevölkerung mit ihren Asketen und Brahmanen, Göttern und Menschen – alles, was man darin sehen, hören, denken, erkennen, erreichen, suchen oder mit dem Geist erkunden kann, all das wurde vom Klargewordenen verstanden. Deshalb nennt man ihn den ‚Klargewordenen‘.
Von der Nacht an, in der der Klargewordene das unübertreffliche vollkommene Erwachen versteht, bis zu der Nacht, in der er durch das Element des Erlöschens ohne Rest vollkommen erlischt – während dieser Zeit ist alles, was er sagt, redet und ausdrückt, tatsächlich so und nicht anders. Deshalb nennt man ihn den ‚Klargewordenen‘.
Ein Klargewordener handelt wie er spricht und spricht wie er handelt. Weil das so ist, nennt man ihn den ‚Klargewordenen‘. In dieser Welt mit ihren Göttern, Māras und Brahmās, unter dieser Bevölkerung mit ihren Asketen und Brahmanen, Göttern und Menschen ist der Klargewordene der Bezwinger, der Unbezwungene, der allumfassende Seher, der, der die Macht hat.
13. Was nicht erklärt wurde
Es ist möglich, dass Wanderer anderer Konfessionen sagen: ‚Ist das eure Ansicht: „Ein Klargewordener besteht nach dem Tod fort. Das allein ist die Wahrheit, alles andere ist unnütz“?‘ Dann sollt ihr ihnen entgegnen: ‚Geehrter, das wurde vom Buddha nicht erklärt.‘
Die Wanderer könnten sagen: ‚Dann ist das eure Ansicht: „Ein Klargewordener besteht nach dem Tod nicht fort. Das allein ist die Wahrheit, alles andere ist unnütz“?‘ Dann sollt ihr ihnen entgegnen: ‚Auch das wurde vom Buddha nicht erklärt.‘
Die Wanderer könnten sagen: ‚Dann ist das eure Ansicht: „Ein Klargewordener besteht nach dem Tod fort und besteht auch nicht fort. Das allein ist die Wahrheit, alles andere ist unnütz“?‘ Dann sollt ihr ihnen entgegnen: ‚Auch das wurde vom Buddha nicht erklärt.‘
Die Wanderer könnten sagen: ‚Dann ist das eure Ansicht: „Ein Klargewordener besteht nach dem Tod weder fort, noch besteht er nicht fort. Das allein ist die Wahrheit, alles andere ist unnütz“?‘ Dann sollt ihr ihnen entgegnen: ‚Auch das wurde vom Buddha nicht erklärt.‘
Die Wanderer könnten sagen: ‚Aber warum wurden diese Dinge vom Asketen Gotama nicht erklärt?‘ Dann sollt ihr ihnen entgegnen: ‚Weil sie für die Grundlagen des geistlichen Lebens nutzlos und ohne Bedeutung sind. Sie führen nicht zu Ernüchterung, Schwinden der Leidenschaft, Aufhören, Frieden, Einsicht, Erwachen und Erlöschen. Darum wurden sie vom Buddha nicht erklärt.‘
14. Was erklärt wurde
Es ist möglich, dass Wanderer anderer Konfessionen sagen: ‚Aber was wurde vom Asketen Gotama erklärt?‘ Dann sollt ihr ihnen entgegnen: ‚Das Folgende wurde vom Buddha erklärt: „Das ist das Leiden.“ … „Das ist der Ursprung des Leidens.“ … „Das ist das Aufhören des Leidens.“ … „Das ist die Übung, die zum Aufhören des Leidens führt.“‘
Die Wanderer könnten sagen: ‚Aber warum wurden diese Dinge vom Asketen Gotama erklärt?‘ Dann sollt ihr ihnen entgegnen: ‚Weil sie für die Grundlagen des geistlichen Lebens nützlich und von Bedeutung sind sind. Sie führen zu Ernüchterung, Schwinden der Leidenschaft, Aufhören, Frieden, Einsicht, Erwachen und Erlöschen. Darum wurden sie vom Buddha erklärt.‘
15. Ansichten über den ersten Anfang
Cunda, ich habe euch die Ansichten über den ersten Anfang erklärt, auf die sich manche stützen, so, wie sie erklärt werden sollen. Soll ich sie dir auf falsche Art erklären? Ich habe euch die Ansichten über den letzten Schluss erklärt, auf die sich manche stützen, so, wie sie erklärt werden sollen. Soll ich sie dir auf falsche Art erklären?
Welches sind die Ansichten über den ersten Anfang, auf die sich manche stützen? Es gibt manche Asketen und Brahmanen, die diese Doktrin, diese Ansicht haben: ‚Das Selbst und das Weltall sind ewig. Das allein ist die Wahrheit, alles andere ist unnütz.‘ Es gibt manche Asketen und Brahmanen, die diese Doktrin, diese Ansicht haben: ‚Das Selbst und das Weltall sind zeitlich; oder sie sind sowohl ewig als auch zeitlich; oder sie sind weder ewig noch zeitlich. Das Selbst und das Weltall wurden von einem selbst geschaffen; sie wurden von jemand anderem geschaffen; sie wurden sowohl von einem selbst als auch von jemand anderem geschaffen; oder sie sind durch eine Abweichung entstanden und wurden weder von einem selbst noch von jemand anderem geschaffen. Glück und Schmerz sind ewig; oder sie sind zeitlich; oder sie sind sowohl ewig als auch zeitlich; oder sie sind weder ewig noch zeitlich. Glück und Schmerz wurden von einem selbst geschaffen; oder sie wurden von jemand anderem geschaffen; oder sie wurden sowohl von einem selbst als auch von jemand anderem geschaffen; oder sie sind durch eine Abweichung entstanden und wurden weder von einem selbst noch von jemand anderem geschaffen. Das allein ist die Wahrheit, alles andere ist unnütz.‘
Im Hinblick darauf gehe ich zu den Asketen und Brahmanen, die die Ansicht haben, dass das Selbst und das Weltall ewig sind, und sage: ‚Geehrte, ist es das, was ihr sagt: „Das Selbst und das Weltall sind ewig“?‘ Und wenn sie sagen: ‚Ja! Das allein ist die Wahrheit, alles andere ist unnütz‘, dann erkenne ich das nicht an. Warum ist das so? Weil es Wesen gibt, die über diesen Punkt verschiedene Meinungen haben. Ich sehe keine solche Darlegung, die meiner eigenen gleichkäme, und erst recht keine, die höher stünde. Vielmehr bin ich der Höherstehende, wenn es um die höhere Darlegung geht.
Im Hinblick darauf gehe ich zu den Asketen und Brahmanen, die die Ansicht haben, dass das Selbst und das Weltall zeitlich sind … dass sie sowohl ewig als auch zeitlich sind … dass sie weder ewig noch zeitlich sind … dass das Selbst und das Weltall von einem selbst geschaffen wurden … dass sie von jemand anderem geschaffen wurden … dass sie sowohl von einem selbst als auch von jemand anderem geschaffen wurden … dass sie durch eine Abweichung entstanden sind und weder von einem selbst noch von jemand anderem geschaffen wurden … dass Glück und Schmerz ewig sind … dass sie zeitlich sind … dass sie sowohl ewig als auch zeitlich sind … dass sie weder ewig noch zeitlich sind … dass Glück und Schmerz von einem selbst geschaffen wurden … dass sie von jemand anderem geschaffen wurden … dass sie sowohl von einem selbst als auch von jemand anderem geschaffen wurden … dass sie durch eine Abweichung entstanden sind und weder von einem selbst noch von jemand anderem geschaffen wurden; dass das allein die Wahrheit ist und alles andere unnütz. Ich gehe zu ihnen und sage: ‚Geehrte, ist es das, was ihr sagt: „Glück und Schmerz entstehen durch eine Abweichung, sie sind weder von einem selbst noch von jemand anderem gemacht“?‘ Und wenn sie sagen: ‚Ja! Das allein ist die Wahrheit, alles andere ist unnütz‘, dann erkenne ich das nicht an. Warum ist das so? Weil es Wesen gibt, die über diesen Punkt verschiedene Meinungen haben. Ich sehe keine solche Darlegung, die meiner eigenen gleichkäme, und erst recht keine, die höher stünde. Vielmehr bin ich der Höherstehende, wenn es um die höhere Darlegung geht.
Das sind die Ansichten über den ersten Anfang, auf die sich manche stützen, so, wie sie erklärt werden sollen. Soll ich sie dir auf falsche Art erklären?
16. Ansichten über den letzten Schluss
Welches sind die Ansichten über den letzten Schluss, auf die sich manche stützen? Es gibt manche Asketen und Brahmanen, die diese Doktrin, diese Ansicht haben: ‚Das Selbst besitzt nach dem Tod Form und ist heil. Das allein ist die Wahrheit, alles andere ist unnütz.‘ Es gibt manche Asketen und Brahmanen, die diese Doktrin, diese Ansicht haben: ‚Das Selbst ist nach dem Tod formlos; oder es besitzt sowohl Form und ist auch formlos; oder es besitzt weder Form noch ist es formlos; es besitzt Wahrnehmung; oder es ist ohne Wahrnehmung; oder es besitzt weder Wahrnehmung noch ist es ohne Wahrnehmung; oder das Selbst wird vernichtet und zerstört, wenn der Körper auseinanderbricht, und besteht nach dem Tod nicht fort. Das allein ist die Wahrheit, alles andere ist unnütz.‘
Im Hinblick darauf gehe ich zu den Asketen und Brahmanen, die die Ansicht haben, dass das Selbst nach dem Tod Form besitzt und heil ist, und sage: ‚Geehrte, ist es das, was ihr sagt: „Das Selbst besitzt nach dem Tod Form und ist heil“?‘ Und wenn sie sagen: ‚Ja! Das allein ist die Wahrheit, alles andere ist unnütz‘, dann erkenne ich das nicht an. Warum ist das so? Weil es Wesen gibt, die über diesen Punkt verschiedene Meinungen haben. Ich sehe keine solche Darlegung, die meiner eigenen gleichkäme, und erst recht keine, die höher stünde. Vielmehr bin ich der Höherstehende, wenn es um die höhere Darlegung geht.
Im Hinblick darauf gehe ich zu den Asketen und Brahmanen, die die Ansicht haben, dass das Selbst nach dem Tod formlos ist … dass es sowohl Form besitzt als auch formlos ist … dass es weder Form besitzt noch formlos ist … dass es Wahrnehmung besitzt … dass es ohne Wahrnehmung ist … dass es weder Wahrnehmung besitzt noch ohne Wahrnehmung ist … dass das Selbst vernichtet und zerstört wird, wenn der Körper auseinanderbricht, und nach dem Tod nicht fortbesteht; dass das allein die Wahrheit ist und alles andere unnütz. Ich gehe zu ihnen und sage: ‚Geehrte, ist es das, was ihr sagt: „Das Selbst wird vernichtet und zerstört, wenn der Körper auseinanderbricht, und besteht nach dem Tod nicht fort“?‘ Und wenn sie sagen: ‚Ja! Das allein ist die Wahrheit, alles andere ist unnütz‘, dann erkenne ich das nicht an. Warum ist das so? Weil es Wesen gibt, die über diesen Punkt verschiedene Meinungen haben. Ich sehe keine solche Darlegung, die meiner eigenen gleichkäme, und erst recht keine, die höher stünde. Vielmehr bin ich der Höherstehende, wenn es um die höhere Darlegung geht.
Das sind die Ansichten über den letzten Schluss, auf die sich manche stützen, die ich so erklärt habe, wie sie erklärt werden sollen. Soll ich sie dir auf falsche Art erklären?
Ich habe die vier Arten der Achtsamkeitsmeditation gelehrt und gezeigt, um all diese Ansichten über den ersten Anfang und den letzten Schluss aufzugeben und darüber hinauszugehen. Welche vier? Da meditiert ein Mönch, indem er einen Aspekt des Körpers beobachtet – eifrig, bewusst und achtsam, frei von Begehrlichkeit und Verdrießlichkeit gegenüber der Welt. Er meditiert, indem er einen Aspekt der Gefühle beobachtet … indem er einen Aspekt des Geistes beobachtet … indem er einen Aspekt der natürlichen Gesetzmäßigkeiten beobachtet – eifrig, bewusst und achtsam, frei von Begehrlichkeit und Verdrießlichkeit gegenüber der Welt. Das sind die vier Arten der Achtsamkeitsmeditation, die ich gelehrt und gezeigt habe, um all diese Ansichten über den ersten Anfang und den letzten Schluss aufzugeben und darüber hinauszugehen.“
Nun stand da gerade der Ehrwürdige Upavāna hinter dem Buddha und fächelte ihm. Er sagte zum Buddha: „Es ist unglaublich, Herr, es ist erstaunlich! Diese Lehrdarlegung ist beeindruckend, Herr, sie ist sehr beeindruckend. Herr, wie ist der Name dieser Lehrdarlegung?“
„Nun, Upavāna, du sollst diese Lehrdarlegung als ‚die beeindruckende Lehrrede‘ in Erinnerung behalten.“
Das sagte der Buddha. Zufrieden begrüßte der Ehrwürdige Upavāna die Worte des Buddha.
So I have heard. At one time the Buddha was staying in the land of the Sakyans in a stilt longhouse in a mango grove belonging to those Sakyans named Vedhaññā.
Now at that time the Jain ascetic of the Ñātika clan had recently passed away at Pāvā. With his passing the Jain ascetics split, dividing into two factions, fighting, quarreling, and disputing, continually wounding each other with barbed words:
“You don’t understand this teaching and training. I understand this teaching and training. What, you understand this teaching and training? You’re practicing wrong. I’m practicing right. I stay on topic, you don’t. You said last what you should have said first. You said first what you should have said last. What you’ve thought so much about has been disproved. Your doctrine is refuted. Go on, save your doctrine! You’re trapped; get yourself out of this—if you can!”
You’d think there was nothing but slaughter going on among the Jain ascetics. And the Jain Ñātika’s white-clothed lay disciples were disillusioned, dismayed, and disappointed in the Jain ascetics. They were equally disappointed with a teaching and training so poorly explained and poorly propounded, not emancipating, not leading to peace, proclaimed by someone who is not a fully awakened Buddha, with broken monument and without a refuge.
And then, after completing the rainy season residence near Pāvā, the novice Cunda went to see Venerable Ānanda at Sāma village. He bowed, sat down to one side, and told him what had happened.
Ānanda said to him, “Reverend Cunda, we should see the Buddha about this matter. Come, let’s go to the Buddha and tell him about this.”
“Yes, sir,” replied Cunda.
Then Ānanda and Cunda went to the Buddha, bowed, sat down to one side, and told him what had happened.
1. The Teaching of the Unawakened
“That’s what happens, Cunda, when a teaching and training is poorly explained and poorly propounded, not emancipating, not leading to peace, proclaimed by someone who is not a fully awakened Buddha.
Take the case where a teacher is not awakened, and the teaching is poorly explained and poorly propounded, not emancipating, not leading to peace, proclaimed by someone who is not a fully awakened Buddha. A disciple in that teaching does not practice in line with the teaching, does not practice following that procedure, does not live in line with the teaching. They proceed having turned away from that teaching. You should say this to them, ‘You’re fortunate, reverend, you’re so very fortunate! For your teacher is not awakened, and their teaching is poorly explained and poorly propounded, not emancipating, not leading to peace, proclaimed by someone who is not a fully awakened Buddha. But you don’t practice in line with that teaching, you don’t practice following that procedure, you don’t live in line with the teaching. You proceed having turned away from that teaching.’ In such a case the teacher and the teaching are to blame, but the disciple deserves praise. Suppose someone was to say to such a disciple, ‘Come on, venerable, practice as taught and pointed out by your teacher.’ The one who encourages, the one who they encourage, and the one who practices accordingly all brim with much wickedness. Why is that? It’s because that teaching and training is poorly explained and poorly propounded, not emancipating, not leading to peace, proclaimed by someone who is not a fully awakened Buddha.
Take the case where a teacher is not awakened, and the teaching is poorly explained and poorly propounded, not emancipating, not leading to peace, proclaimed by someone who is not a fully awakened Buddha. A disciple in that teaching practices in line with the teaching, practices following that procedure, lives in line with the teaching. They proceed having undertaken that teaching. You should say this to them, ‘It’s your loss, reverend, it’s your misfortune! For your teacher is not awakened, and their teaching is poorly explained and poorly propounded, not emancipating, not leading to peace, proclaimed by someone who is not a fully awakened Buddha. And you practice in line with that teaching, you practice following that procedure, you live in line with the teaching. You proceed having undertaken that teaching.’ In such a case the teacher, the teaching, and the disciple are all to blame. Suppose someone was to say to such a disciple, ‘Clearly the venerable is practicing systematically and will succeed in that system.’ The one who praises, the one who they praise, and the one who, being praised, rouses up even more energy all brim with much wickedness. Why is that? It’s because that teaching and training is poorly explained and poorly propounded, not emancipating, not leading to peace, proclaimed by someone who is not a fully awakened Buddha.
2. The Teaching of the Awakened
Take the case where a teacher is awakened, and the teaching is well explained and well propounded, emancipating, leading to peace, proclaimed by someone who is a fully awakened Buddha. A disciple in that teaching does not practice in line with the teaching, does not practice following that procedure, does not live in line with the teaching. They proceed having turned away from that teaching. You should say this to them, ‘It’s your loss, reverend, it’s your misfortune! For your teacher is awakened, and their teaching is well explained and well propounded, emancipating, leading to peace, proclaimed by someone who is a fully awakened Buddha. But you don’t practice in line with that teaching, you don’t practice following that procedure, you don’t live in line with the teaching. You proceed having turned away from that teaching.’ In such a case the teacher and the teaching deserve praise, but the disciple is to blame. Suppose someone was to say to such a disciple, ‘Come on, venerable, practice as taught and pointed out by your teacher.’ The one who encourages, the one who they encourage, and the one who practices accordingly all brim with much merit. Why is that? It’s because that teaching and training is well explained and well propounded, emancipating, leading to peace, proclaimed by someone who is a fully awakened Buddha.
Take the case where a teacher is awakened, and the teaching is well explained and well propounded, emancipating, leading to peace, proclaimed by someone who is a fully awakened Buddha. A disciple in that teaching practices in line with the teaching, practices following that procedure, lives in line with the teaching. They proceed having undertaken that teaching. You should say this to them, ‘You’re fortunate, reverend, you’re so very fortunate! For your teacher is awakened, and their teaching is well explained and well propounded, emancipating, leading to peace, proclaimed by someone who is a fully awakened Buddha. And you practice in line with that teaching, you practice following that procedure, you live in line with the teaching. You proceed having undertaken that teaching.’ In such a case the teacher, the teaching, and the disciple all deserve praise. Suppose someone was to say to such a disciple, ‘Clearly the venerable is practicing systematically and will succeed in that system.’ The one who praises, the one who they praise, and the one who, being praised, rouses up even more energy all brim with much merit. Why is that? It’s because that teaching and training is well explained and well propounded, emancipating, leading to peace, proclaimed by someone who is a fully awakened Buddha.
3. When Disciples Have Regrets
Take the case where a teacher arises in the world who is perfected, a fully awakened Buddha. The teaching is well explained and well propounded, emancipating, leading to peace, proclaimed by someone who is fully awakened. But the disciples have not been educated in the meaning of that good teaching. And the spiritual practice that’s entirely full and pure has not been disclosed and revealed to them; its sayings have not all been collected; and it has not been well proclaimed with its demonstrable basis wherever there are gods and humans. And then their teacher passes away. When such a teacher has passed away the disciples are tormented by regrets. Why is that? They think: ‘Our teacher was perfected, a fully awakened Buddha. His teaching was well explained, but we were not educated in its meaning. And the spiritual practice was not fully disclosed and revealed to us; its sayings have not all been collected; and it has not been well proclaimed with its demonstrable basis wherever there are gods and humans. And then our teacher passed away.’ When such a teacher has passed away the disciples are tormented by regrets.
4. When Disciples Have No Regrets
Take the case where a teacher arises in the world who is perfected, a fully awakened Buddha. The teaching is well explained and well propounded, emancipating, leading to peace, proclaimed by someone who is fully awakened. The disciples have been educated in the meaning of that good teaching. And the spiritual practice that’s entirely full and pure has been disclosed and revealed to them; its sayings have all been collected; and it has been well proclaimed with its demonstrable basis wherever there are gods and humans. And then their teacher passes away. When such a teacher has passed away the disciples are free of regrets. Why is that? They think: ‘Our teacher was perfected, a fully awakened Buddha. His teaching was well explained, we were educated in its meaning, and the spiritual practice was fully disclosed to us. And then our teacher passed away.’ When such a teacher has passed away the disciples are free of regrets.
5. On the Incomplete Spiritual Path, Etc.
Now suppose, Cunda, that a spiritual path possesses those factors. But the teacher is not senior, long standing, long gone forth, advanced in years, and reached the final stage of life. Then that spiritual path is incomplete in that respect.
But when a spiritual path possesses those factors and the teacher is senior, then that spiritual path is complete in that respect.
Now suppose that a spiritual path possesses those factors and the teacher is senior. But there are no senior monk disciples who are competent, educated, assured, have attained sanctuary from the yoke, who can rightly explain the true teaching, and who can legitimately and completely refute the doctrines of others that come up, and teach with a demonstrable basis. Then that spiritual path is incomplete in that respect.
But when a spiritual path possesses those factors and the teacher is senior and there are competent senior monks, then that spiritual path is complete in that respect.
Now suppose that a spiritual path possesses those factors and the teacher is senior and there are competent senior monks. But there are no competent middle monks, junior monks, senior nuns, middle nuns, junior nuns, chaste white-clothed laymen, white-clothed laymen enjoying sensual pleasures, chaste white-clothed laywomen, white-clothed laywomen enjoying sensual pleasures. … There are white-clothed laywomen enjoying sensual pleasures, but the spiritual path is not successful and prosperous, extensive, popular, widespread, and well proclaimed wherever there are gods and humans … the spiritual path is successful and prosperous, extensive, popular, widespread, and well proclaimed wherever there are gods and humans, but it has not reached the peak of material things and fame. Then that spiritual path is incomplete in that respect.
But when a spiritual path possesses those factors and the teacher is senior and there are competent senior monks, middle monks, junior monks, senior nuns, middle nuns, junior nuns, chaste laymen, laymen enjoying sensual pleasures, chaste laywomen, laywomen enjoying sensual pleasures, and the spiritual path is successful and prosperous, extensive, popular, widespread, and well proclaimed wherever there are gods and humans, and it has reached the peak of material things and fame, then that spiritual path is complete in that respect.
I, Cunda, am a teacher who has arisen in the world today, perfected and fully awakened. The teaching is well explained and well propounded, emancipating, leading to peace, proclaimed by someone who is fully awakened. My disciples have been educated in the meaning of that good teaching. And the spiritual practice that’s entirely full and pure has been disclosed and revealed to them with all its collected sayings, with its demonstrable basis, well proclaimed wherever there are gods and humans. I am a teacher today who is senior, long standing, long gone forth, advanced in years, and have reached the final stage of life.
I have today disciples who are competent senior monks, middle monks, junior monks, senior nuns, middle nuns, junior nuns, chaste laymen, laymen enjoying sensual pleasures, chaste laywomen, and laywomen enjoying sensual pleasures. Today my spiritual path is successful and prosperous, extensive, popular, widespread, and well proclaimed wherever there are gods and humans.
Of all the teachers in the world today, Cunda, I don’t see even a single one who has reached the peak of material things and fame like me. Of all the spiritual communities and groups in the world today, Cunda, I don’t see even a single one who has reached the pinnacle of material things and fame like the mendicant Saṅgha. And if there’s any spiritual path of which it may be rightly said that it’s endowed with all good qualities, complete in all good qualities, neither too little nor too much, well explained, whole, full, and well propounded, it’s of this spiritual path that this should be said.
Uddaka son of Rāma used to say: ‘Seeing, one does not see.’ But seeing what does one not see? You can see the blade of a well-sharpened razor, but not the edge. Thus it is said: ‘Seeing, one does not see.’ But that saying of Uddaka’s is low, crude, ordinary, ignoble, and pointless, as it’s only about a razor. If there’s anything of which it may be rightly said: ‘Seeing, one does not see,’ it’s of this that it should be said. Seeing what does one not see? One sees this: a spiritual path endowed with all good qualities, complete in all good qualities, neither too little nor too much, well explained, whole, full, and well propounded. One does not see this: anything that, were it to be removed, would make it purer. One does not see this: anything that, were it to be added, would make it more complete. Thus it is rightly said: ‘Seeing, one does not see.’
6. Teachings Should be Recited in Concert
So, Cunda, you should all come together and recite in concert, without disputing, those things I have taught you from my direct knowledge, comparing meaning with meaning and phrasing with phrasing, so that this spiritual path may last for a long time. That would be for the welfare and happiness of the people, out of sympathy for the world, for the benefit, welfare, and happiness of gods and humans. And what are those things I have taught from my direct knowledge? They are the four kinds of mindfulness meditation, the four right efforts, the four bases of psychic power, the five faculties, the five powers, the seven awakening factors, and the noble eightfold path. These are the things I have taught from my own direct knowledge.
7. Reaching Agreement
Suppose one of those spiritual companions who is training in harmony and mutual appreciation, without disputing, were to recite the teaching in the Saṅgha. Now, you might think, ‘This venerable misconstrues the meaning and mistakes the phrasing.’ You should neither approve nor reject them, but say, ‘Reverend, if this is the meaning, the phrasing may either be this or that: which is more fitting? And if this is the phrasing, the meaning may be either this or that: which is more fitting?’ Suppose they reply, ‘This phrasing fits the meaning better than that. And this meaning fits the phrasing better than that.’ Without flattering or rebuking them, you should carefully persuade them by examining that meaning and that phrasing.
Suppose another spiritual companion were to recite the teaching in the Saṅgha. Now, you might think, ‘This venerable misconstrues the meaning but gets the phrasing right.’ You should neither approve nor reject them, but say, ‘Reverend, if this is the phrasing, the meaning may be either this or that: which is more fitting?’ Suppose they reply, ‘This meaning fits the phrasing better than that.’ Without flattering or rebuking, you should carefully persuade them by examining that meaning.
Suppose another spiritual companion were to recite the teaching in the Saṅgha. Now, you might think, ‘This venerable construes the meaning correctly but mistakes the phrasing.’ You should neither approve nor reject them, but say, ‘Reverend, if this is the meaning, the phrasing may be either this or that: which is more fitting?’ Suppose they reply, ‘This phrasing fits the meaning better than that.’ Without flattering or rebuking, you should carefully persuade them by examining that phrasing.
Suppose another spiritual companion were to recite the teaching in the Saṅgha. Now, you might think, ‘This venerable construes the meaning correctly and gets the phrasing right.’ Saying ‘Good!’ you should express approval and appreciation of that mendicant’s statement, and then say to them, ‘We are fortunate, reverend, so very fortunate to see a venerable such as yourself, so well-versed in the meaning and the phrasing, as one of our spiritual companions!’
8. The Reasons for Allowing Requisites
Cunda, I do not teach you solely for restraining defilements that affect this life. Nor do I teach solely for protecting against defilements that affect lives to come. I teach both for restraining defilements that affect this life and protecting against defilements that affect lives to come.
And that’s why I have allowed robes for you that suffice only for the sake of warding off cold and heat; for warding off the touch of flies, mosquitoes, wind, sun, and reptiles; and for covering up the private parts. I have allowed almsfood for you that suffices only to sustain this body, avoid harm, and support spiritual practice; so that you will put an end to old discomfort and not give rise to new discomfort, and will keep on living blamelessly and at ease. I have allowed lodgings for you that suffice only for the sake of warding off cold and heat; for warding off the touch of flies, mosquitoes, wind, sun, and reptiles; to shelter from harsh weather and to enjoy retreat. I have allowed medicines and supplies for the sick for you that suffice only for the sake of warding off the pains of illness and to promote good health.
9. Indulgence in Pleasure
It’s possible that wanderers of other religions might say, ‘The ascetics who follow the Sakyan live indulging in pleasure.’ You should say to them, ‘What is that indulgence in pleasure? For there are many different kinds of indulgence in pleasure.’
These four kinds of indulgence in pleasure, Cunda, are low, crude, ordinary, ignoble, and pointless. They don’t lead to disillusionment, dispassion, cessation, peace, insight, awakening, and extinguishment. What four?
It’s when some fool makes themselves happy and pleased by killing living creatures. This is the first kind of indulgence in pleasure.
Furthermore, someone makes themselves happy and pleased by theft. This is the second kind of indulgence in pleasure.
Furthermore, someone makes themselves happy and pleased by lying. This is the third kind of indulgence in pleasure.
Furthermore, someone amuses themselves, supplied and provided with the five kinds of sensual stimulation. This is the fourth kind of indulgence in pleasure.
These are the four kinds of indulgence in pleasure that are low, crude, ordinary, ignoble, and pointless. They don’t lead to disillusionment, dispassion, cessation, peace, insight, awakening, and extinguishment.
It’s possible that wanderers of other religions might say, ‘The ascetics who follow the Sakyan live indulging in pleasure in these four ways.’ They should be told, ‘Not so!’ It isn’t right to say that about you; it misrepresents you with an untruth.
Cunda, these four kinds of indulgence in pleasure lead solely to disillusionment, dispassion, cessation, peace, insight, awakening, and extinguishment. What four?
It’s when a mendicant, quite secluded from sensual pleasures, secluded from unskillful qualities, enters and remains in the first absorption, which has the rapture and bliss born of seclusion, while placing the mind and keeping it connected. This is the first kind of indulgence in pleasure.
Furthermore, as the placing of the mind and keeping it connected are stilled, a mendicant enters and remains in the second absorption. It has the rapture and bliss born of immersion, with internal clarity and mind at one, without placing the mind and keeping it connected. This is the second kind of indulgence in pleasure.
Furthermore, with the fading away of rapture, a mendicant enters and remains in the third absorption. They meditate with equanimity, mindful and aware, personally experiencing the bliss of which the noble ones declare, ‘Equanimous and mindful, one meditates in bliss.’ This is the third kind of indulgence in pleasure.
Furthermore, with the giving up of pleasure and pain and the disappearance of former happiness and sadness, a mendicant enters and remains in the fourth absorption. It is without pleasure or pain, with pure equanimity and mindfulness. This is the fourth kind of indulgence in pleasure.
These are the four kinds of indulgence in pleasure which lead solely to disillusionment, dispassion, cessation, peace, insight, awakening, and extinguishment.
It’s possible that wanderers of other religions might say, ‘The ascetics who follow the Sakyan live indulging in pleasure in these four ways.’ They should be told, ‘Exactly so!’ It’s right to say that about you; it doesn’t misrepresent you with an untruth.
10. The Benefits of Indulgence in Pleasure
It’s possible that wanderers of other religions might say, ‘How many fruits and benefits may be expected by those who live indulging in pleasure in these four ways?’ You should say to them, ‘Four benefits may be expected by those who live indulging in pleasure in these four ways. What four?
Firstly, with the ending of three fetters a mendicant becomes a stream-enterer, not liable to be reborn in the underworld, destined for awakening. This is the first fruit and benefit.
Furthermore, a mendicant—with the ending of three fetters, and the weakening of greed, hate, and delusion—becomes a once-returner. They come back to this world once only, then make an end of suffering. This is the second fruit and benefit.
Furthermore, with the ending of the five lower fetters, a mendicant is reborn spontaneously and will become extinguished there, not liable to return from that world. This is the third fruit and benefit.
Furthermore, a mendicant realizes the undefiled freedom of heart and freedom by wisdom in this very life, and lives having realized it with their own insight due to the ending of defilements. This is the fourth fruit and benefit.
These four benefits may be expected by those who live indulging in pleasure in these four ways.’
11. Things Impossible for the Perfected
It’s possible that wanderers of other religions might say, ‘The ascetics who follow the Sakyan are fickle.’ You should say to them, ‘Reverends, these things have been taught and pointed out for his disciples by the Blessed One, who knows and sees, the perfected one, the fully awakened Buddha, not to be transgressed so long as life lasts. Suppose there was an Indra’s pillar or an iron pillar with deep foundations, firmly embedded, imperturbable and unshakable. In the same way, these things have been taught and pointed out for his disciples by the Blessed One, who knows and sees, the perfected one, the fully awakened Buddha, not to be transgressed so long as life lasts.
A mendicant who is perfected—with defilements ended, who has completed the spiritual journey, done what had to be done, laid down the burden, achieved their heart’s goal, utterly ended the fetter of continued existence, and is rightly freed through enlightenment—can’t transgress in nine respects. A mendicant with defilements ended can’t deliberately take the life of a living creature, take something with the intention to steal, have sex, tell a deliberate lie, or store up goods for their own enjoyment like they used to as a layperson. And they can’t make decisions prejudiced by favoritism, hostility, stupidity, or cowardice. A mendicant who is perfected can’t transgress in these nine respects.’
12. Questions and Answers
It’s possible that wanderers of other religions might say, ‘The ascetic Gotama demonstrates boundless knowledge and vision of the past, but not of the future. What’s up with that?’ Those wanderers, like incompetent fools, seem to imagine that one kind of knowledge and vision can be demonstrated by means of another kind of knowledge and vision.
Regarding the past, the Realized One has knowledge stemming from memory. He recollects as far as he wants.
Regarding the future, the Realized One has the knowledge born of awakening: ‘This is my last rebirth; now there’ll be no more future lives.’
If a question about the past is untrue, false, and pointless, the Realized One does not reply. If a question about the past is true and correct, but pointless, he does not reply. If a question about the past is true, correct, and beneficial, he knows the right time to reply. And the Realized One replies to questions about the future or the present in the same way.
And so the Realized One has speech that’s well-timed, true, meaningful, in line with the teaching and training. That’s why he’s called the ‘Realized One’.
In this world—with its gods, Māras, and Divinities, this population with its ascetics and brahmins, its gods and humans—whatever is seen, heard, thought, known, attained, sought, and explored by the mind, all that has been understood by the Realized One. That’s why he’s called the ‘Realized One’.
From the night when the Realized One awakens to the supreme perfect awakening until the night he becomes fully extinguished—in the element of extinguishment with no residue—everything he speaks, says, and expresses is real, not otherwise. That’s why he’s called the ‘Realized One’.
The Realized One does as he says, and says as he does. Since this is so, that’s why he’s called the ‘Realized One’. In this world—with its gods, Māras, and divinities, this population with its ascetics and brahmins, gods and humans—the Realized One is the vanquisher, the unvanquished, the universal seer, the wielder of power.
13. The Undeclared Points
It’s possible that wanderers of other religions might say, ‘Is this your view: “A Realized One exists after death. This is the only truth, anything else is futile”?’ You should say to them, ‘Reverend, this has not been declared by the Buddha.’
The wanderers might say, ‘Then is this your view: “A Realized One doesn’t exist after death. This is the only truth, anything else is futile”?’ You should say to them, ‘This too has not been declared by the Buddha.’
The wanderers might say, ‘Then is this your view: “A Realized One both exists and doesn’t exist after death. This is the only truth, anything else is futile”?’ You should say to them, ‘This too has not been declared by the Buddha.’
The wanderers might say, ‘Then is this your view: “A Realized One neither exists nor doesn’t exist after death. This is the only truth, anything else is futile”?’ You should say to them, ‘This too has not been declared by the Buddha.’
The wanderers might say, ‘But why has this not been declared by the ascetic Gotama?’ You should say to them, ‘Because it’s not beneficial or relevant to the fundamentals of the spiritual life. It doesn’t lead to disillusionment, dispassion, cessation, peace, insight, awakening, and extinguishment. That’s why it hasn’t been declared by the Buddha.’
14. The Declared Points
It’s possible that wanderers of other religions might say, ‘But what has been declared by the ascetic Gotama?’ You should say to them, ‘What has been declared by the Buddha is this: “This is suffering”—“This is the origin of suffering”—“This is the cessation of suffering”—“This is the practice that leads to the cessation of suffering.”’
The wanderers might say, ‘But why has this been declared by the ascetic Gotama?’ You should say to them, ‘Because it’s beneficial and relevant to the fundamentals of the spiritual life. It leads to disillusionment, dispassion, cessation, peace, insight, awakening, and extinguishment. That’s why it has been declared by the Buddha.’
15. Views of the First Beginning
Cunda, I have explained to you as they should be explained the views that some rely on regarding the first beginning. Shall I explain them to you in the wrong way? I have explained to you as they should be explained the views that some rely on regarding the final end. Shall I explain them to you in the wrong way?
What are the views that some rely on regarding the first beginning? There are some ascetics and brahmins who have this doctrine and view: ‘The self and the cosmos are eternal. This is the only truth, anything else is futile.’ There are some ascetics and brahmins who have this doctrine and view: ‘The self and the cosmos are not eternal, or both eternal and not eternal, or neither eternal nor not eternal. The self and the cosmos are made by oneself, or made by another, or made by both oneself and another, or they have arisen anomalously, not made by oneself or another. Pleasure and pain are eternal, or not eternal, or both eternal and not eternal, or neither eternal nor not eternal. Pleasure and pain are made by oneself, or made by another, or made by both oneself and another, or they have arisen anomalously, not made by oneself or another. This is the only truth, anything else is futile.’
Regarding this, I go up to the ascetics and brahmins whose view is that the self and the cosmos are eternal, and say, ‘Reverends, is this what you say, “The self and the cosmos are eternal”?’ But when they say, ‘Yes! This is the only truth, anything else is futile,’ I don’t grant that. Why is that? Because there are beings who have different opinions on this topic. I don’t see any such expositions that are equal to my own, still less superior. Rather, I am the one who is superior when it comes to the higher exposition.
Regarding this, I go up to the ascetics and brahmins who assert all the other views as described above. And in each case, I don’t grant that. Why is that? Because there are beings who have different opinions on this topic. I don’t see any such expositions that are equal to my own, still less superior. Rather, I am the one who is superior when it comes to the higher exposition.
These are the views that some rely on regarding the first beginning.
16. Views of the Final End
What are the views that some rely on regarding the final end? There are some ascetics and brahmins who have this doctrine and view: ‘The self is healthy after death, and formed … or formless … or both formed and formless … or neither formed nor formless … or percipient … or non-percipient … or neither percipient nor non-percipient … or the self is annihilated and destroyed when the body breaks up, and doesn’t exist after death. This is the only truth, anything else is futile.’
Regarding this, I go up to the ascetics and brahmins whose view is that, ‘The self is formed and healthy after death,’ and say, ‘Reverends, is this what you say, “The self is formed and healthy after death”?’ But when they say, ‘Yes! This is the only truth, anything else is futile,’ I don’t grant that. Why is that? Because there are beings who have different opinions on this topic. I don’t see any such expositions that are equal to my own, still less superior. Rather, I am the one who is superior when it comes to the higher exposition.
Regarding this, I go up to the ascetics and brahmins who assert all the other views as described above. And in each case, I don’t grant that. Why is that? Because there are beings who have different opinions on this topic. I don’t see any such expositions that are equal to my own, still less superior. Rather, I am the one who is superior when it comes to the higher exposition.
These are the views that some rely on regarding the final end, which I have explained to you as they should be explained. Shall I explain them to you in the wrong way?
I have taught and pointed out the four kinds of mindfulness meditation for giving up and going beyond all these views of the first beginning and the final end. What four? It’s when a mendicant meditates by observing an aspect of the body—keen, aware, and mindful, rid of covetousness and displeasure for the world. They meditate observing an aspect of feelings … mind … principles—keen, aware, and mindful, rid of covetousness and displeasure for the world. These are the four kinds of mindfulness meditation that I have taught for giving up and going beyond all these views of the first beginning and the final end.”
Now at that time Venerable Upavāṇa was standing behind the Buddha fanning him. He said to the Buddha, “It’s incredible, sir, it’s amazing! This exposition of the teaching is impressive, sir, it is very impressive. Sir, what is the name of this exposition of the teaching?”
“Well then, Upavāṇa, you may remember this exposition of the teaching as ‘The Impressive Discourse’.”
That is what the Buddha said. Satisfied, Venerable Upavāṇa approved what the Buddha said.
Evaṁ me sutaṁ— ekaṁ samayaṁ bhagavā sakkesu viharati vedhaññā nāma sakyā, tesaṁ ambavane pāsāde.
Tena kho pana samayena nigaṇṭho nāṭaputto pāvāyaṁ adhunākālaṅkato hoti. Tassa kālaṅkiriyāya bhinnā nigaṇṭhā dvedhikajātā bhaṇḍanajātā kalahajātā vivādāpannā aññamaññaṁ mukhasattīhi vitudantā viharanti:
“na tvaṁ imaṁ dhammavinayaṁ ājānāsi, ahaṁ imaṁ dhammavinayaṁ ājānāmi, kiṁ tvaṁ imaṁ dhammavinayaṁ ājānissasi? Micchāpaṭipanno tvamasi, ahamasmi sammāpaṭipanno. Sahitaṁ me, asahitaṁ te. Purevacanīyaṁ pacchā avaca, pacchāvacanīyaṁ pure avaca. Adhiciṇṇaṁ te viparāvattaṁ, āropito te vādo, niggahito tvamasi, cara vādappamokkhāya, nibbeṭhehi vā sace pahosī”ti.
Vadhoyeva kho maññe nigaṇṭhesu nāṭaputtiyesu vattati. Yepi nigaṇṭhassa nāṭaputtassa sāvakā gihī odātavasanā, tepi nigaṇṭhesu nāṭaputtiyesu nibbinnarūpā virattarūpā paṭivānarūpā, yathā taṁ durakkhāte dhammavinaye duppavedite aniyyānike anupasamasaṁvattanike asammāsambuddhappavedite bhinnathūpe appaṭisaraṇe.
Atha kho cundo samaṇuddeso pāvāyaṁ vassaṁvuṭṭho yena sāmagāmo, yenāyasmā ānando tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā āyasmantaṁ ānandaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinno kho cundo samaṇuddeso āyasmantaṁ ānandaṁ etadavoca: “nigaṇṭho, bhante, nāṭaputto pāvāyaṁ adhunākālaṅkato. Tassa kālaṅkiriyāya bhinnā nigaṇṭhā dvedhikajātā …pe… bhinnathūpe appaṭisaraṇe”ti.
Evaṁ vutte, āyasmā ānando cundaṁ samaṇuddesaṁ etadavoca: “atthi kho idaṁ, āvuso cunda, kathāpābhataṁ bhagavantaṁ dassanāya. Āyāmāvuso cunda, yena bhagavā tenupasaṅkamissāma; upasaṅkamitvā etamatthaṁ bhagavato ārocessāmā”ti.
“Evaṁ, bhante”ti kho cundo samaṇuddeso āyasmato ānandassa paccassosi.
Atha kho āyasmā ca ānando cundo ca samaṇuddeso yena bhagavā tenupasaṅkamiṁsu; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdiṁsu. Ekamantaṁ nisinno kho āyasmā ānando bhagavantaṁ etadavoca:
1. Asammāsambuddhappaveditadhammavinaya
“Evaṁ hetaṁ, cunda, hoti durakkhāte dhammavinaye duppavedite aniyyānike anupasamasaṁvattanike asammāsambuddhappavedite.
Idha, cunda, satthā ca hoti asammāsambuddho, dhammo ca durakkhāto duppavedito aniyyāniko anupasamasaṁvattaniko asammāsambuddhappavedito, sāvako ca tasmiṁ dhamme na dhammānudhammappaṭipanno viharati na sāmīcippaṭipanno na anudhammacārī, vokkamma ca tamhā dhammā vattati. So evamassa vacanīyo: ‘tassa te, āvuso, lābhā, tassa te suladdhaṁ, satthā ca te asammāsambuddho, dhammo ca durakkhāto duppavedito aniyyāniko anupasamasaṁvattaniko asammāsambuddhappavedito. Tvañca tasmiṁ dhamme na dhammānudhammappaṭipanno viharasi, na sāmīcippaṭipanno, na anudhammacārī, vokkamma ca tamhā dhammā vattasī’ti. Iti kho, cunda, satthāpi tattha gārayho, dhammopi tattha gārayho, sāvako ca tattha evaṁ pāsaṁso. Yo kho, cunda, evarūpaṁ sāvakaṁ evaṁ vadeyya: ‘etāyasmā tathā paṭipajjatu, yathā te satthārā dhammo desito paññatto’ti. Yo ca samādapeti, yañca samādapeti, yo ca samādapito tathattāya paṭipajjati. Sabbe te bahuṁ apuññaṁ pasavanti. Taṁ kissa hetu? Evaṁ hetaṁ, cunda, hoti durakkhāte dhammavinaye duppavedite aniyyānike anupasamasaṁvattanike asammāsambuddhappavedite.
Idha pana, cunda, satthā ca hoti asammāsambuddho, dhammo ca durakkhāto duppavedito aniyyāniko anupasamasaṁvattaniko asammāsambuddhappavedito, sāvako ca tasmiṁ dhamme dhammānudhammappaṭipanno viharati sāmīcippaṭipanno anudhammacārī, samādāya taṁ dhammaṁ vattati. So evamassa vacanīyo: ‘tassa te, āvuso, alābhā, tassa te dulladdhaṁ, satthā ca te asammāsambuddho, dhammo ca durakkhāto duppavedito aniyyāniko anupasamasaṁvattaniko asammāsambuddhappavedito. Tvañca tasmiṁ dhamme dhammānudhammappaṭipanno viharasi sāmīcippaṭipanno anudhammacārī, samādāya taṁ dhammaṁ vattasī’ti. Iti kho, cunda, satthāpi tattha gārayho, dhammopi tattha gārayho, sāvakopi tattha evaṁ gārayho. Yo kho, cunda, evarūpaṁ sāvakaṁ evaṁ vadeyya: ‘addhāyasmā ñāyappaṭipanno ñāyamārādhessatī’ti. Yo ca pasaṁsati, yañca pasaṁsati, yo ca pasaṁsito bhiyyoso mattāya vīriyaṁ ārabhati. Sabbe te bahuṁ apuññaṁ pasavanti. Taṁ kissa hetu? Evañhetaṁ, cunda, hoti durakkhāte dhammavinaye duppavedite aniyyānike anupasamasaṁvattanike asammāsambuddhappavedite.
2. Sammāsambuddhappaveditadhammavinaya
Idha pana, cunda, satthā ca hoti sammāsambuddho, dhammo ca svākkhāto suppavedito niyyāniko upasamasaṁvattaniko sammāsambuddhappavedito, sāvako ca tasmiṁ dhamme na dhammānudhammappaṭipanno viharati, na sāmīcippaṭipanno, na anudhammacārī, vokkamma ca tamhā dhammā vattati. So evamassa vacanīyo: ‘tassa te, āvuso, alābhā, tassa te dulladdhaṁ, satthā ca te sammāsambuddho, dhammo ca svākkhāto suppavedito niyyāniko upasamasaṁvattaniko sammāsambuddhappavedito. Tvañca tasmiṁ dhamme na dhammānudhammappaṭipanno viharasi, na sāmīcippaṭipanno, na anudhammacārī, vokkamma ca tamhā dhammā vattasī’ti. Iti kho, cunda, satthāpi tattha pāsaṁso, dhammopi tattha pāsaṁso, sāvako ca tattha evaṁ gārayho. Yo kho, cunda, evarūpaṁ sāvakaṁ evaṁ vadeyya: ‘etāyasmā tathā paṭipajjatu yathā te satthārā dhammo desito paññatto’ti. Yo ca samādapeti, yañca samādapeti, yo ca samādapito tathattāya paṭipajjati. Sabbe te bahuṁ puññaṁ pasavanti. Taṁ kissa hetu? Evañhetaṁ, cunda, hoti svākkhāte dhammavinaye suppavedite niyyānike upasamasaṁvattanike sammāsambuddhappavedite.
Idha pana, cunda, satthā ca hoti sammāsambuddho, dhammo ca svākkhāto suppavedito niyyāniko upasamasaṁvattaniko sammāsambuddhappavedito, sāvako ca tasmiṁ dhamme dhammānudhammappaṭipanno viharati sāmīcippaṭipanno anudhammacārī, samādāya taṁ dhammaṁ vattati. So evamassa vacanīyo: ‘tassa te, āvuso, lābhā, tassa te suladdhaṁ, satthā ca te sammāsambuddho, dhammo ca svākkhāto suppavedito niyyāniko upasamasaṁvattaniko sammāsambuddhappavedito. Tvañca tasmiṁ dhamme dhammānudhammappaṭipanno viharasi sāmīcippaṭipanno anudhammacārī, samādāya taṁ dhammaṁ vattasī’ti. Iti kho, cunda, satthāpi tattha pāsaṁso, dhammopi tattha pāsaṁso, sāvakopi tattha evaṁ pāsaṁso. Yo kho, cunda, evarūpaṁ sāvakaṁ evaṁ vadeyya: ‘addhāyasmā ñāyappaṭipanno ñāyamārādhessatī’ti. Yo ca pasaṁsati, yañca pasaṁsati, yo ca pasaṁsito bhiyyoso mattāya vīriyaṁ ārabhati. Sabbe te bahuṁ puññaṁ pasavanti. Taṁ kissa hetu? Evañhetaṁ, cunda, hoti svākkhāte dhammavinaye suppavedite niyyānike upasamasaṁvattanike sammāsambuddhappavedite.
3. Sāvakānutappasatthu
Idha pana, cunda, satthā ca loke udapādi arahaṁ sammāsambuddho, dhammo ca svākkhāto suppavedito niyyāniko upasamasaṁvattaniko sammāsambuddhappavedito, aviññāpitatthā cassa honti sāvakā saddhamme, na ca tesaṁ kevalaṁ paripūraṁ brahmacariyaṁ āvikataṁ hoti uttānīkataṁ sabbasaṅgāhapadakataṁ sappāṭihīrakataṁ yāva devamanussehi suppakāsitaṁ. Atha nesaṁ satthuno antaradhānaṁ hoti. Evarūpo kho, cunda, satthā sāvakānaṁ kālaṅkato anutappo hoti. Taṁ kissa hetu? ‘Satthā ca no loke udapādi arahaṁ sammāsambuddho, dhammo ca svākkhāto suppavedito niyyāniko upasamasaṁvattaniko sammāsambuddhappavedito, aviññāpitatthā camha saddhamme, na ca no kevalaṁ paripūraṁ brahmacariyaṁ āvikataṁ hoti uttānīkataṁ sabbasaṅgāhapadakataṁ sappāṭihīrakataṁ yāva devamanussehi suppakāsitaṁ. Atha no satthuno antaradhānaṁ hotī’ti. Evarūpo kho, cunda, satthā sāvakānaṁ kālaṅkato anutappo hoti.
4. Sāvakānanutappasatthu
Idha pana, cunda, satthā ca loke udapādi arahaṁ sammāsambuddho. Dhammo ca svākkhāto suppavedito niyyāniko upasamasaṁvattaniko sammāsambuddhappavedito. Viññāpitatthā cassa honti sāvakā saddhamme, kevalañca tesaṁ paripūraṁ brahmacariyaṁ āvikataṁ hoti uttānīkataṁ sabbasaṅgāhapadakataṁ sappāṭihīrakataṁ yāva devamanussehi suppakāsitaṁ. Atha nesaṁ satthuno antaradhānaṁ hoti. Evarūpo kho, cunda, satthā sāvakānaṁ kālaṅkato ananutappo hoti. Taṁ kissa hetu? ‘Satthā ca no loke udapādi arahaṁ sammāsambuddho. Dhammo ca svākkhāto suppavedito niyyāniko upasamasaṁvattaniko sammāsambuddhappavedito. Viññāpitatthā camha saddhamme, kevalañca no paripūraṁ brahmacariyaṁ āvikataṁ hoti uttānīkataṁ sabbasaṅgāhapadakataṁ sappāṭihīrakataṁ yāva devamanussehi suppakāsitaṁ. Atha no satthuno antaradhānaṁ hotī’ti. Evarūpo kho, cunda, satthā sāvakānaṁ kālaṅkato ananutappo hoti.
5. Brahmacariyaaparipūrādikathā
Etehi cepi, cunda, aṅgehi samannāgataṁ brahmacariyaṁ hoti, no ca kho satthā hoti thero rattaññū cirapabbajito addhagato vayoanuppatto. Evaṁ taṁ brahmacariyaṁ aparipūraṁ hoti tenaṅgena.
Yato ca kho, cunda, etehi ceva aṅgehi samannāgataṁ brahmacariyaṁ hoti, satthā ca hoti thero rattaññū cirapabbajito addhagato vayoanuppatto. Evaṁ taṁ brahmacariyaṁ paripūraṁ hoti tenaṅgena.
Etehi cepi, cunda, aṅgehi samannāgataṁ brahmacariyaṁ hoti, satthā ca hoti thero rattaññū cirapabbajito addhagato vayoanuppatto, no ca khvassa therā bhikkhū sāvakā honti viyattā vinītā visāradā pattayogakkhemā. Alaṁ samakkhātuṁ saddhammassa, alaṁ uppannaṁ parappavādaṁ sahadhammehi suniggahitaṁ niggahetvā sappāṭihāriyaṁ dhammaṁ desetuṁ. Evaṁ taṁ brahmacariyaṁ aparipūraṁ hoti tenaṅgena.
Yato ca kho, cunda, etehi ceva aṅgehi samannāgataṁ brahmacariyaṁ hoti, satthā ca hoti thero rattaññū cirapabbajito addhagato vayoanuppatto, therā cassa bhikkhū sāvakā honti viyattā vinītā visāradā pattayogakkhemā. Evaṁ taṁ brahmacariyaṁ paripūraṁ hoti tenaṅgena.
Etehi cepi, cunda, aṅgehi samannāgataṁ brahmacariyaṁ hoti, satthā ca hoti thero rattaññū cirapabbajito addhagato vayoanuppatto, therā cassa bhikkhū sāvakā honti viyattā vinītā visāradā pattayogakkhemā. No ca khvassa majjhimā bhikkhū sāvakā honti …pe… majjhimā cassa bhikkhū sāvakā honti, no ca khvassa navā bhikkhū sāvakā honti …pe… navā cassa bhikkhū sāvakā honti, no ca khvassa therā bhikkhuniyo sāvikā honti …pe… therā cassa bhikkhuniyo sāvikā honti, no ca khvassa majjhimā bhikkhuniyo sāvikā honti …pe… majjhimā cassa bhikkhuniyo sāvikā honti, no ca khvassa navā bhikkhuniyo sāvikā honti …pe… navā cassa bhikkhuniyo sāvikā honti, no ca khvassa upāsakā sāvakā honti gihī odātavasanā brahmacārino …pe… upāsakā cassa sāvakā honti gihī odātavasanā brahmacārino, no ca khvassa upāsakā sāvakā honti gihī odātavasanā kāmabhogino …pe… upāsakā cassa sāvakā honti gihī odātavasanā kāmabhogino, no ca khvassa upāsikā sāvikā honti gihiniyo odātavasanā brahmacāriniyo …pe… upāsikā cassa sāvikā honti gihiniyo odātavasanā brahmacāriniyo, no ca khvassa upāsikā sāvikā honti gihiniyo odātavasanā kāmabhoginiyo …pe… upāsikā cassa sāvikā honti gihiniyo odātavasanā kāmabhoginiyo, no ca khvassa brahmacariyaṁ hoti iddhañceva phītañca vitthārikaṁ bāhujaññaṁ puthubhūtaṁ yāva devamanussehi suppakāsitaṁ …pe… brahmacariyañcassa hoti iddhañceva phītañca vitthārikaṁ bāhujaññaṁ puthubhūtaṁ yāva devamanussehi suppakāsitaṁ, no ca kho lābhaggayasaggappattaṁ. Evaṁ taṁ brahmacariyaṁ aparipūraṁ hoti tenaṅgena.
Yato ca kho, cunda, etehi ceva aṅgehi samannāgataṁ brahmacariyaṁ hoti, satthā ca hoti thero rattaññū cirapabbajito addhagato vayoanuppatto, therā cassa bhikkhū sāvakā honti viyattā vinītā visāradā pattayogakkhemā. Majjhimā cassa bhikkhū sāvakā honti … navā cassa bhikkhū sāvakā honti … therā cassa bhikkhuniyo sāvikā honti … majjhimā cassa bhikkhuniyo sāvikā honti … navā cassa bhikkhuniyo sāvikā honti … upāsakā cassa sāvakā honti … gihī odātavasanā brahmacārino. Upāsakā cassa sāvakā honti gihī odātavasanā kāmabhogino … upāsikā cassa sāvikā honti gihiniyo odātavasanā brahmacāriniyo … upāsikā cassa sāvikā honti gihiniyo odātavasanā kāmabhoginiyo … brahmacariyañcassa hoti iddhañceva phītañca vitthārikaṁ bāhujaññaṁ puthubhūtaṁ yāva devamanussehi suppakāsitaṁ, lābhaggappattañca yasaggappattañca. Evaṁ taṁ brahmacariyaṁ paripūraṁ hoti tenaṅgena.
Ahaṁ kho pana, cunda, etarahi satthā loke uppanno arahaṁ sammāsambuddho. Dhammo ca svākkhāto suppavedito niyyāniko upasamasaṁvattaniko sammāsambuddhappavedito. Viññāpitatthā ca me sāvakā saddhamme, kevalañca tesaṁ paripūraṁ brahmacariyaṁ āvikataṁ uttānīkataṁ sabbasaṅgāhapadakataṁ sappāṭihīrakataṁ yāva devamanussehi suppakāsitaṁ. Ahaṁ kho pana, cunda, etarahi satthā thero rattaññū cirapabbajito addhagato vayoanuppatto.
Santi kho pana me, cunda, etarahi therā bhikkhū sāvakā honti viyattā vinītā visāradā pattayogakkhemā. Santi kho pana me, cunda, etarahi majjhimā bhikkhū sāvakā … santi kho pana me, cunda, etarahi navā bhikkhū sāvakā … santi kho pana me, cunda, etarahi therā bhikkhuniyo sāvikā … santi kho pana me, cunda, etarahi majjhimā bhikkhuniyo sāvikā … santi kho pana me, cunda, etarahi navā bhikkhuniyo sāvikā … santi kho pana me, cunda, etarahi upāsakā sāvakā gihī odātavasanā brahmacārino … santi kho pana me, cunda, etarahi upāsakā sāvakā gihī odātavasanā kāmabhogino … santi kho pana me, cunda, etarahi upāsikā sāvikā gihiniyo odātavasanā brahmacāriniyo … santi kho pana me, cunda, etarahi upāsikā sāvikā gihiniyo odātavasanā kāmabhoginiyo … etarahi kho pana me, cunda, brahmacariyaṁ iddhañceva phītañca vitthārikaṁ bāhujaññaṁ puthubhūtaṁ yāva devamanussehi suppakāsitaṁ.
Yāvatā kho, cunda, etarahi satthāro loke uppannā, nāhaṁ, cunda, aññaṁ ekasatthārampi samanupassāmi evaṁlābhaggayasaggappattaṁ yatharivāhaṁ. Yāvatā kho pana, cunda, etarahi saṅgho vā gaṇo vā loke uppanno; nāhaṁ, cunda, aññaṁ ekasaṅghampi samanupassāmi evaṁlābhaggayasaggappattaṁ yatharivāyaṁ, cunda, bhikkhusaṅgho. Yaṁ kho taṁ, cunda, sammā vadamāno vadeyya: ‘sabbākārasampannaṁ sabbākāraparipūraṁ anūnamanadhikaṁ svākkhātaṁ kevalaṁ paripūraṁ brahmacariyaṁ suppakāsitan’ti. Idameva taṁ sammā vadamāno vadeyya:
Udako sudaṁ, cunda, rāmaputto evaṁ vācaṁ bhāsati: ‘passaṁ na passatī’ti. Kiñca passaṁ na passatīti? Khurassa sādhunisitassa talamassa passati, dhārañca khvassa na passati. Idaṁ vuccati: ‘passaṁ na passatī’ti. Yaṁ kho panetaṁ, cunda, udakena rāmaputtena bhāsitaṁ hīnaṁ gammaṁ pothujjanikaṁ anariyaṁ anatthasaṁhitaṁ khurameva sandhāya. Yañca taṁ, cunda, sammā vadamāno vadeyya: ‘passaṁ na passatī’ti, idameva taṁ sammā vadamāno vadeyya: Kiñca passaṁ na passatīti? Evaṁ sabbākārasampannaṁ sabbākāraparipūraṁ anūnamanadhikaṁ svākkhātaṁ kevalaṁ paripūraṁ brahmacariyaṁ suppakāsitanti, iti hetaṁ passati. Idamettha apakaḍḍheyya, evaṁ taṁ parisuddhataraṁ assāti, iti hetaṁ na passati. Idamettha upakaḍḍheyya, evaṁ taṁ paripūraṁ assāti, iti hetaṁ na passati. Idaṁ vuccati, cunda: ‘passaṁ na passatī’ti.
6. Saṅgāyitabbadhamma
Tasmātiha, cunda, ye vo mayā dhammā abhiññā desitā, tattha sabbeheva saṅgamma samāgamma atthena atthaṁ byañjanena byañjanaṁ saṅgāyitabbaṁ na vivaditabbaṁ, yathayidaṁ brahmacariyaṁ addhaniyaṁ assa ciraṭṭhitikaṁ, tadassa bahujanahitāya bahujanasukhāya lokānukampāya atthāya hitāya sukhāya devamanussānaṁ. Katame ca te, cunda, dhammā mayā abhiññā desitā, yattha sabbeheva saṅgamma samāgamma atthena atthaṁ byañjanena byañjanaṁ saṅgāyitabbaṁ na vivaditabbaṁ, yathayidaṁ brahmacariyaṁ addhaniyaṁ assa ciraṭṭhitikaṁ, tadassa bahujanahitāya bahujanasukhāya lokānukampāya atthāya hitāya sukhāya devamanussānaṁ? Seyyathidaṁ—cattāro satipaṭṭhānā, cattāro sammappadhānā, cattāro iddhipādā, pañcindriyāni, pañca balāni, satta bojjhaṅgā, ariyo aṭṭhaṅgiko maggo. Ime kho te, cunda, dhammā mayā abhiññā desitā. Yattha sabbeheva saṅgamma samāgamma atthena atthaṁ byañjanena byañjanaṁ saṅgāyitabbaṁ na vivaditabbaṁ, yathayidaṁ brahmacariyaṁ addhaniyaṁ assa ciraṭṭhitikaṁ, tadassa bahujanahitāya bahujanasukhāya lokānukampāya atthāya hitāya sukhāya devamanussānaṁ.
7. Saññāpetabbavidhi
Tesañca vo, cunda, samaggānaṁ sammodamānānaṁ avivadamānānaṁ sikkhataṁ aññataro sabrahmacārī saṅghe dhammaṁ bhāseyya. Tatra ce tumhākaṁ evamassa: ‘ayaṁ kho āyasmā atthañceva micchā gaṇhāti, byañjanāni ca micchā ropetī’ti. Tassa neva abhinanditabbaṁ na paṭikkositabbaṁ, anabhinanditvā appaṭikkositvā so evamassa vacanīyo: ‘imassa nu kho, āvuso, atthassa imāni vā byañjanāni etāni vā byañjanāni katamāni opāyikatarāni, imesañca byañjanānaṁ ayaṁ vā attho eso vā attho katamo opāyikataro’ti? So ce evaṁ vadeyya: ‘imassa kho, āvuso, atthassa imāneva byañjanāni opāyikatarāni, yā ceva etāni; imesañca byañjanānaṁ ayameva attho opāyikataro, yā ceva eso’ti. So neva ussādetabbo na apasādetabbo, anussādetvā anapasādetvā sveva sādhukaṁ saññāpetabbo tassa ca atthassa tesañca byañjanānaṁ nisantiyā.
Aparopi ce, cunda, sabrahmacārī saṅghe dhammaṁ bhāseyya. Tatra ce tumhākaṁ evamassa: ‘ayaṁ kho āyasmā atthañhi kho micchā gaṇhāti byañjanāni sammā ropetī’ti. Tassa neva abhinanditabbaṁ na paṭikkositabbaṁ, anabhinanditvā appaṭikkositvā so evamassa vacanīyo: ‘imesaṁ nu kho, āvuso, byañjanānaṁ ayaṁ vā attho eso vā attho katamo opāyikataro’ti? So ce evaṁ vadeyya: ‘imesaṁ kho, āvuso, byañjanānaṁ ayameva attho opāyikataro, yā ceva eso’ti. So neva ussādetabbo na apasādetabbo, anussādetvā anapasādetvā sveva sādhukaṁ saññāpetabbo tasseva atthassa nisantiyā.
Aparopi ce, cunda, sabrahmacārī saṅghe dhammaṁ bhāseyya. Tatra ce tumhākaṁ evamassa: ‘ayaṁ kho āyasmā atthañhi kho sammā gaṇhāti byañjanāni micchā ropetī’ti. Tassa neva abhinanditabbaṁ na paṭikkositabbaṁ; anabhinanditvā appaṭikkositvā so evamassa vacanīyo: ‘imassa nu kho, āvuso, atthassa imāni vā byañjanāni etāni vā byañjanāni katamāni opāyikatarānī’ti? So ce evaṁ vadeyya: ‘imassa kho, āvuso, atthassa imāneva byañjanāni opayikatarāni, yā ceva etānī’ti. So neva ussādetabbo na apasādetabbo; anussādetvā anapasādetvā sveva sādhukaṁ saññāpetabbo tesaññeva byañjanānaṁ nisantiyā.
Aparopi ce, cunda, sabrahmacārī saṅghe dhammaṁ bhāseyya. Tatra ce tumhākaṁ evamassa: ‘ayaṁ kho āyasmā atthañceva sammā gaṇhāti byañjanāni ca sammā ropetī’ti. Tassa ‘sādhū’ti bhāsitaṁ abhinanditabbaṁ anumoditabbaṁ; tassa ‘sādhū’ti bhāsitaṁ abhinanditvā anumoditvā so evamassa vacanīyo: ‘lābhā no, āvuso, suladdhaṁ no, āvuso, ye mayaṁ āyasmantaṁ tādisaṁ sabrahmacāriṁ passāma evaṁ atthupetaṁ byañjanupetan’ti.
8. Paccayānuññātakāraṇa
Na vo ahaṁ, cunda, diṭṭhadhammikānaṁyeva āsavānaṁ saṁvarāya dhammaṁ desemi. Na panāhaṁ, cunda, samparāyikānaṁyeva āsavānaṁ paṭighātāya dhammaṁ desemi. Diṭṭhadhammikānaṁ cevāhaṁ, cunda, āsavānaṁ saṁvarāya dhammaṁ desemi; samparāyikānañca āsavānaṁ paṭighātāya.
Tasmātiha, cunda, yaṁ vo mayā cīvaraṁ anuññātaṁ, alaṁ vo taṁ yāvadeva sītassa paṭighātāya, uṇhassa paṭighātāya, ḍaṁsamakasavātātapasarīsapasamphassānaṁ paṭighātāya, yāvadeva hirikopīnapaṭicchādanatthaṁ. Yo vo mayā piṇḍapāto anuññāto, alaṁ vo so yāvadeva imassa kāyassa ṭhitiyā yāpanāya vihiṁsūparatiyā brahmacariyānuggahāya, iti purāṇañca vedanaṁ paṭihaṅkhāmi, navañca vedanaṁ na uppādessāmi, yātrā ca me bhavissati anavajjatā ca phāsuvihāro ca. Yaṁ vo mayā senāsanaṁ anuññātaṁ, alaṁ vo taṁ yāvadeva sītassa paṭighātāya, uṇhassa paṭighātāya, ḍaṁsamakasavātātapasarīsapasamphassānaṁ paṭighātāya, yāvadeva utuparissayavinodanapaṭisallānārāmatthaṁ. Yo vo mayā gilānapaccayabhesajjaparikkhāro anuññāto, alaṁ vo so yāvadeva uppannānaṁ veyyābādhikānaṁ vedanānaṁ paṭighātāya abyāpajjaparamatāya.
9. Sukhallikānuyoga
Ṭhānaṁ kho panetaṁ, cunda, vijjati yaṁ aññatitthiyā paribbājakā evaṁ vadeyyuṁ: ‘sukhallikānuyogamanuyuttā samaṇā sakyaputtiyā viharantī’ti. Evaṁvādino, cunda, aññatitthiyā paribbājakā evamassu vacanīyā: ‘katamo so, āvuso, sukhallikānuyogo? Sukhallikānuyogā hi bahū anekavihitā nānappakārakā’ti.
Cattārome, cunda, sukhallikānuyogā hīnā gammā pothujjanikā anariyā anatthasaṁhitā na nibbidāya na virāgāya na nirodhāya na upasamāya na abhiññāya na sambodhāya na nibbānāya saṁvattanti. Katame cattāro?
Idha, cunda, ekacco bālo pāṇe vadhitvā vadhitvā attānaṁ sukheti pīṇeti. Ayaṁ paṭhamo sukhallikānuyogo.
Puna caparaṁ, cunda, idhekacco adinnaṁ ādiyitvā ādiyitvā attānaṁ sukheti pīṇeti. Ayaṁ dutiyo sukhallikānuyogo.
Puna caparaṁ, cunda, idhekacco musā bhaṇitvā bhaṇitvā attānaṁ sukheti pīṇeti. Ayaṁ tatiyo sukhallikānuyogo.
Puna caparaṁ, cunda, idhekacco pañcahi kāmaguṇehi samappito samaṅgībhūto paricāreti. Ayaṁ catuttho sukhallikānuyogo.
Ime kho, cunda, cattāro sukhallikānuyogā hīnā gammā pothujjanikā anariyā anatthasaṁhitā na nibbidāya na virāgāya na nirodhāya na upasamāya na abhiññāya na sambodhāya na nibbānāya saṁvattanti.
Ṭhānaṁ kho panetaṁ, cunda, vijjati yaṁ aññatitthiyā paribbājakā evaṁ vadeyyuṁ: ‘ime cattāro sukhallikānuyoge anuyuttā samaṇā sakyaputtiyā viharantī’ti. Te vo ‘mā hevaṁ’ tissu vacanīyā. Na te vo sammā vadamānā vadeyyuṁ, abbhācikkheyyuṁ asatā abhūtena.
Cattārome, cunda, sukhallikānuyogā ekantanibbidāya virāgāya nirodhāya upasamāya abhiññāya sambodhāya nibbānāya saṁvattanti. Katame cattāro?
Idha, cunda, bhikkhu vivicceva kāmehi vivicca akusalehi dhammehi savitakkaṁ savicāraṁ vivekajaṁ pītisukhaṁ paṭhamaṁ jhānaṁ upasampajja viharati. Ayaṁ paṭhamo sukhallikānuyogo.
Puna caparaṁ, cunda, bhikkhu vitakkavicārānaṁ vūpasamā …pe… dutiyaṁ jhānaṁ upasampajja viharati. Ayaṁ dutiyo sukhallikānuyogo.
Puna caparaṁ, cunda, bhikkhu pītiyā ca virāgā …pe… tatiyaṁ jhānaṁ upasampajja viharati. Ayaṁ tatiyo sukhallikānuyogo.
Puna caparaṁ, cunda, bhikkhu sukhassa ca pahānā dukkhassa ca pahānā …pe… catutthaṁ jhānaṁ upasampajja viharati. Ayaṁ catuttho sukhallikānuyogo.
Ime kho, cunda, cattāro sukhallikānuyogā ekantanibbidāya virāgāya nirodhāya upasamāya abhiññāya sambodhāya nibbānāya saṁvattanti.
Ṭhānaṁ kho panetaṁ, cunda, vijjati yaṁ aññatitthiyā paribbājakā evaṁ vadeyyuṁ: ‘ime cattāro sukhallikānuyoge anuyuttā samaṇā sakyaputtiyā viharantī’ti. Te vo ‘evaṁ’ tissu vacanīyā. Sammā te vo vadamānā vadeyyuṁ, na te vo abbhācikkheyyuṁ asatā abhūtena.
10. Sukhallikānuyogānisaṁsa
Ṭhānaṁ kho panetaṁ, cunda, vijjati, yaṁ aññatitthiyā paribbājakā evaṁ vadeyyuṁ: ‘ime panāvuso, cattāro sukhallikānuyoge anuyuttānaṁ viharataṁ kati phalāni katānisaṁsā pāṭikaṅkhā’ti? Evaṁvādino, cunda, aññatitthiyā paribbājakā evamassu vacanīyā: ‘ime kho, āvuso, cattāro sukhallikānuyoge anuyuttānaṁ viharataṁ cattāri phalāni cattāro ānisaṁsā pāṭikaṅkhā. Katame cattāro?
Idhāvuso, bhikkhu tiṇṇaṁ saṁyojanānaṁ parikkhayā sotāpanno hoti avinipātadhammo niyato sambodhiparāyaṇo. Idaṁ paṭhamaṁ phalaṁ, paṭhamo ānisaṁso.
Puna caparaṁ, āvuso, bhikkhu tiṇṇaṁ saṁyojanānaṁ parikkhayā rāgadosamohānaṁ tanuttā sakadāgāmī hoti, sakideva imaṁ lokaṁ āgantvā dukkhassantaṁ karoti. Idaṁ dutiyaṁ phalaṁ, dutiyo ānisaṁso.
Puna caparaṁ, āvuso, bhikkhu pañcannaṁ orambhāgiyānaṁ saṁyojanānaṁ parikkhayā opapātiko hoti, tattha parinibbāyī anāvattidhammo tasmā lokā. Idaṁ tatiyaṁ phalaṁ, tatiyo ānisaṁso.
Puna caparaṁ, āvuso, bhikkhu āsavānaṁ khayā anāsavaṁ cetovimuttiṁ paññāvimuttiṁ diṭṭheva dhamme sayaṁ abhiññā sacchikatvā upasampajja viharati. Idaṁ catutthaṁ phalaṁ catuttho ānisaṁso.
Ime kho, āvuso, cattāro sukhallikānuyoge anuyuttānaṁ viharataṁ imāni cattāri phalāni, cattāro ānisaṁsā pāṭikaṅkhā’ti.
11. Khīṇāsavaabhabbaṭhāna
Ṭhānaṁ kho panetaṁ, cunda, vijjati yaṁ aññatitthiyā paribbājakā evaṁ vadeyyuṁ: ‘aṭṭhitadhammā samaṇā sakyaputtiyā viharantī’ti. Evaṁvādino, cunda, aññatitthiyā paribbājakā evamassu vacanīyā: ‘atthi kho, āvuso, tena bhagavatā jānatā passatā arahatā sammāsambuddhena sāvakānaṁ dhammā desitā paññattā yāvajīvaṁ anatikkamanīyā. Seyyathāpi, āvuso, indakhīlo vā ayokhīlo vā gambhīranemo sunikhāto acalo asampavedhī; evameva kho, āvuso, tena bhagavatā jānatā passatā arahatā sammāsambuddhena sāvakānaṁ dhammā desitā paññattā yāvajīvaṁ anatikkamanīyā.
Yo so, āvuso, bhikkhu arahaṁ khīṇāsavo vusitavā katakaraṇīyo ohitabhāro anuppattasadattho parikkhīṇabhavasaṁyojano sammadaññāvimutto, abhabbo so nava ṭhānāni ajjhācarituṁ. Abhabbo, āvuso, khīṇāsavo bhikkhu sañcicca pāṇaṁ jīvitā voropetuṁ; abhabbo khīṇāsavo bhikkhu adinnaṁ theyyasaṅkhātaṁ ādiyituṁ; abhabbo khīṇāsavo bhikkhu methunaṁ dhammaṁ paṭisevituṁ; abhabbo khīṇāsavo bhikkhu sampajānamusā bhāsituṁ; abhabbo khīṇāsavo bhikkhu sannidhikārakaṁ kāme paribhuñjituṁ, seyyathāpi pubbe āgārikabhūto; abhabbo khīṇāsavo bhikkhu chandāgatiṁ gantuṁ; abhabbo khīṇāsavo bhikkhu dosāgatiṁ gantuṁ; abhabbo khīṇāsavo bhikkhu mohāgatiṁ gantuṁ; abhabbo khīṇāsavo bhikkhu bhayāgatiṁ gantuṁ. Yo so, āvuso, bhikkhu arahaṁ khīṇāsavo vusitavā katakaraṇīyo ohitabhāro anuppattasadattho parikkhīṇabhavasaṁyojano sammadaññāvimutto, abhabbo so imāni nava ṭhānāni ajjhācaritun’ti.
12. Pañhābyākaraṇa
Ṭhānaṁ kho panetaṁ, cunda, vijjati, yaṁ aññatitthiyā paribbājakā evaṁ vadeyyuṁ: ‘atītaṁ kho addhānaṁ ārabbha samaṇo gotamo atīrakaṁ ñāṇadassanaṁ paññapeti, no ca kho anāgataṁ addhānaṁ ārabbha atīrakaṁ ñāṇadassanaṁ paññapeti, tayidaṁ kiṁsu tayidaṁ kathaṁsū’ti? Te ca aññatitthiyā paribbājakā aññavihitakena ñāṇadassanena aññavihitakaṁ ñāṇadassanaṁ paññapetabbaṁ maññanti yathariva bālā abyattā.
Atītaṁ kho, cunda, addhānaṁ ārabbha tathāgatassa satānusāriñāṇaṁ hoti; so yāvatakaṁ ākaṅkhati tāvatakaṁ anussarati.
Anāgatañca kho addhānaṁ ārabbha tathāgatassa bodhijaṁ ñāṇaṁ uppajjati: ‘ayamantimā jāti, natthi dāni punabbhavo’ti.
Atītañcepi, cunda, hoti abhūtaṁ atacchaṁ anatthasaṁhitaṁ, na taṁ tathāgato byākaroti. Atītañcepi, cunda, hoti bhūtaṁ tacchaṁ anatthasaṁhitaṁ, tampi tathāgato na byākaroti. Atītañcepi, cunda, hoti bhūtaṁ tacchaṁ atthasaṁhitaṁ, tatra kālaññū tathāgato hoti tassa pañhassa veyyākaraṇāya. Anāgatañcepi, cunda, hoti abhūtaṁ atacchaṁ anatthasaṁhitaṁ, na taṁ tathāgato byākaroti …pe… tassa pañhassa veyyākaraṇāya. Paccuppannañcepi, cunda, hoti abhūtaṁ atacchaṁ anatthasaṁhitaṁ, na taṁ tathāgato byākaroti. Paccuppannañcepi, cunda, hoti bhūtaṁ tacchaṁ anatthasaṁhitaṁ, tampi tathāgato na byākaroti. Paccuppannañcepi, cunda, hoti bhūtaṁ tacchaṁ atthasaṁhitaṁ, tatra kālaññū tathāgato hoti tassa pañhassa veyyākaraṇāya.
Iti kho, cunda, atītānāgatapaccuppannesu dhammesu tathāgato kālavādī bhūtavādī atthavādī dhammavādī vinayavādī, tasmā ‘tathāgato’ti vuccati.
Yañca kho, cunda, sadevakassa lokassa samārakassa sabrahmakassa sassamaṇabrāhmaṇiyā pajāya sadevamanussāya diṭṭhaṁ sutaṁ mutaṁ viññātaṁ pattaṁ pariyesitaṁ anuvicaritaṁ manasā, sabbaṁ tathāgatena abhisambuddhaṁ, tasmā ‘tathāgato’ti vuccati.
Yañca, cunda, rattiṁ tathāgato anuttaraṁ sammāsambodhiṁ abhisambujjhati, yañca rattiṁ anupādisesāya nibbānadhātuyā parinibbāyati, yaṁ etasmiṁ antare bhāsati lapati niddisati. Sabbaṁ taṁ tatheva hoti no aññathā, tasmā ‘tathāgato’ti vuccati.
Yathāvādī, cunda, tathāgato tathākārī, yathākārī tathāvādī. Iti yathāvādī tathākārī, yathākārī tathāvādī, tasmā ‘tathāgato’ti vuccati. Sadevake loke, cunda, samārake sabrahmake sassamaṇabrāhmaṇiyā pajāya sadevamanussāya tathāgato abhibhū anabhibhūto aññadatthudaso vasavattī, tasmā ‘tathāgato’ti vuccati.
13. Abyākataṭṭhāna
Ṭhānaṁ kho panetaṁ, cunda, vijjati yaṁ aññatitthiyā paribbājakā evaṁ vadeyyuṁ: ‘kiṁ nu kho, āvuso, hoti tathāgato paraṁ maraṇā, idameva saccaṁ moghamaññan’ti? Evaṁvādino, cunda, aññatitthiyā paribbājakā evamassu vacanīyā: ‘abyākataṁ kho etaṁ, āvuso, bhagavatā:
Ṭhānaṁ kho panetaṁ, cunda, vijjati, yaṁ aññatitthiyā paribbājakā evaṁ vadeyyuṁ: ‘kiṁ panāvuso, na hoti tathāgato paraṁ maraṇā, idameva saccaṁ moghamaññan’ti? Evaṁvādino, cunda, aññatitthiyā paribbājakā evamassu vacanīyā: ‘etampi kho, āvuso, bhagavatā abyākataṁ:
Ṭhānaṁ kho panetaṁ, cunda, vijjati, yaṁ aññatitthiyā paribbājakā evaṁ vadeyyuṁ: ‘kiṁ panāvuso, hoti ca na ca hoti tathāgato paraṁ maraṇā, idameva saccaṁ moghamaññan’ti? Evaṁvādino, cunda, aññatitthiyā paribbājakā evamassu vacanīyā: ‘abyākataṁ kho etaṁ, āvuso, bhagavatā:
Ṭhānaṁ kho panetaṁ, cunda, vijjati, yaṁ aññatitthiyā paribbājakā evaṁ vadeyyuṁ: ‘kiṁ panāvuso, neva hoti na na hoti tathāgato paraṁ maraṇā, idameva saccaṁ moghamaññan’ti? Evaṁvādino, cunda, aññatitthiyā paribbājakā evamassu vacanīyā: ‘etampi kho, āvuso, bhagavatā abyākataṁ:
Ṭhānaṁ kho panetaṁ, cunda, vijjati, yaṁ aññatitthiyā paribbājakā evaṁ vadeyyuṁ: ‘kasmā panetaṁ, āvuso, samaṇena gotamena abyākatan’ti? Evaṁvādino, cunda, aññatitthiyā paribbājakā evamassu vacanīyā: ‘na hetaṁ, āvuso, atthasaṁhitaṁ na dhammasaṁhitaṁ na ādibrahmacariyakaṁ na nibbidāya na virāgāya na nirodhāya na upasamāya na abhiññāya na sambodhāya na nibbānāya saṁvattati, tasmā taṁ bhagavatā abyākatan’ti.
14. Byākataṭṭhāna
Ṭhānaṁ kho panetaṁ, cunda, vijjati, yaṁ aññatitthiyā paribbājakā evaṁ vadeyyuṁ: ‘kiṁ panāvuso, samaṇena gotamena byākatan’ti? Evaṁvādino, cunda, aññatitthiyā paribbājakā evamassu vacanīyā: ‘idaṁ dukkhanti kho, āvuso, bhagavatā byākataṁ, ayaṁ dukkhasamudayoti kho, āvuso, bhagavatā byākataṁ, ayaṁ dukkhanirodhoti kho, āvuso, bhagavatā byākataṁ, ayaṁ dukkhanirodhagāminī paṭipadāti kho, āvuso, bhagavatā byākatan’ti.
Ṭhānaṁ kho panetaṁ, cunda, vijjati, yaṁ aññatitthiyā paribbājakā evaṁ vadeyyuṁ: ‘kasmā panetaṁ, āvuso, samaṇena gotamena byākatan’ti? Evaṁvādino, cunda, aññatitthiyā paribbājakā evamassu vacanīyā: ‘etañhi, āvuso, atthasaṁhitaṁ, etaṁ dhammasaṁhitaṁ, etaṁ ādibrahmacariyakaṁ ekantanibbidāya virāgāya nirodhāya upasamāya abhiññāya sambodhāya nibbānāya saṁvattati. Tasmā taṁ bhagavatā byākatan’ti.
15. Pubbantasahagatadiṭṭhinissaya
Yepi te, cunda, pubbantasahagatā diṭṭhinissayā, tepi vo mayā byākatā, yathā te byākātabbā. Yathā ca te na byākātabbā, kiṁ vo ahaṁ te tathā byākarissāmi? Yepi te, cunda, aparantasahagatā diṭṭhinissayā, tepi vo mayā byākatā, yathā te byākātabbā. Yathā ca te na byākātabbā, kiṁ vo ahaṁ te tathā byākarissāmi?
Katame ca te, cunda, pubbantasahagatā diṭṭhinissayā, ye vo mayā byākatā, yathā te byākātabbā. Santi kho, cunda, eke samaṇabrāhmaṇā evaṁvādino evaṁdiṭṭhino: ‘sassato attā ca loko ca, idameva saccaṁ moghamaññan’ti. Santi pana, cunda, eke samaṇabrāhmaṇā evaṁvādino evaṁdiṭṭhino: ‘asassato attā ca loko ca …pe… sassato ca asassato ca attā ca loko ca … neva sassato nāsassato attā ca loko ca … sayaṅkato attā ca loko ca … paraṅkato attā ca loko ca … sayaṅkato ca paraṅkato ca attā ca loko ca … asayaṅkāro aparaṅkāro adhiccasamuppanno attā ca loko ca, idameva saccaṁ moghamaññan’ti. ‘Sassataṁ sukhadukkhaṁ … asassataṁ sukhadukkhaṁ … sassatañca asassatañca sukhadukkhaṁ … nevasassataṁ nāsassataṁ sukhadukkhaṁ … sayaṅkataṁ sukhadukkhaṁ … paraṅkataṁ sukhadukkhaṁ … sayaṅkatañca paraṅkatañca sukhadukkhaṁ … asayaṅkāraṁ aparaṅkāraṁ adhiccasamuppannaṁ sukhadukkhaṁ, idameva saccaṁ moghamaññan’ti.
Tatra, cunda, ye te samaṇabrāhmaṇā evaṁvādino evaṁdiṭṭhino: ‘sassato attā ca loko ca, idameva saccaṁ moghamaññan’ti. Tyāhaṁ upasaṅkamitvā evaṁ vadāmi: ‘atthi nu kho idaṁ, āvuso, vuccati: “sassato attā ca loko cā”’ti? Yañca kho te evamāhaṁsu: ‘idameva saccaṁ moghamaññan’ti. Taṁ tesaṁ nānujānāmi. Taṁ kissa hetu? Aññathāsaññinopi hettha, cunda, santeke sattā. Imāyapi kho ahaṁ, cunda, paññattiyā neva attanā samasamaṁ samanupassāmi kuto bhiyyo. Atha kho ahameva tattha bhiyyo yadidaṁ adhipaññatti.
Tatra, cunda, ye te samaṇabrāhmaṇā evaṁvādino evaṁdiṭṭhino: ‘asassato attā ca loko ca … sassato ca asassato ca attā ca loko ca … nevasassato nāsassato attā ca loko ca … sayaṅkato attā ca loko ca … paraṅkato attā ca loko ca … sayaṅkato ca paraṅkato ca attā ca loko ca … asayaṅkāro aparaṅkāro adhiccasamuppanno attā ca loko ca … sassataṁ sukhadukkhaṁ … asassataṁ sukhadukkhaṁ … sassatañca asassatañca sukhadukkhaṁ … nevasassataṁ nāsassataṁ sukhadukkhaṁ … sayaṅkataṁ sukhadukkhaṁ … paraṅkataṁ sukhadukkhaṁ … sayaṅkatañca paraṅkatañca sukhadukkhaṁ … asayaṅkāraṁ aparaṅkāraṁ adhiccasamuppannaṁ sukhadukkhaṁ, idameva saccaṁ moghamaññan’ti. Tyāhaṁ upasaṅkamitvā evaṁ vadāmi: ‘atthi nu kho idaṁ, āvuso, vuccati: “asayaṅkāraṁ aparaṅkāraṁ adhiccasamuppannaṁ sukhadukkhan”’ti? Yañca kho te evamāhaṁsu: ‘idameva saccaṁ moghamaññan’ti. Taṁ tesaṁ nānujānāmi. Taṁ kissa hetu? Aññathāsaññinopi hettha, cunda, santeke sattā. Imāyapi kho ahaṁ, cunda, paññattiyā neva attanā samasamaṁ samanupassāmi kuto bhiyyo. Atha kho ahameva tattha bhiyyo yadidaṁ adhipaññatti.
Ime kho te, cunda, pubbantasahagatā diṭṭhinissayā, ye vo mayā byākatā, yathā te byākātabbā. Yathā ca te na byākātabbā, kiṁ vo ahaṁ te tathā byākarissāmi?
16. Aparantasahagatadiṭṭhinissaya
Katame ca te, cunda, aparantasahagatā diṭṭhinissayā, ye vo mayā byākatā, yathā te byākātabbā. Santi, cunda, eke samaṇabrāhmaṇā evaṁvādino evaṁdiṭṭhino: ‘rūpī attā hoti arogo paraṁ maraṇā, idameva saccaṁ moghamaññan’ti. Santi pana, cunda, eke samaṇabrāhmaṇā evaṁvādino evaṁdiṭṭhino: ‘arūpī attā hoti … rūpī ca arūpī ca attā hoti … nevarūpī nārūpī attā hoti … saññī attā hoti … asaññī attā hoti … nevasaññīnāsaññī attā hoti … attā ucchijjati vinassati na hoti paraṁ maraṇā, idameva saccaṁ moghamaññan’ti.
Tatra, cunda, ye te samaṇabrāhmaṇā evaṁvādino evaṁdiṭṭhino: ‘rūpī attā hoti arogo paraṁ maraṇā, idameva saccaṁ moghamaññan’ti. Tyāhaṁ upasaṅkamitvā evaṁ vadāmi: ‘atthi nu kho idaṁ, āvuso, vuccati: “rūpī attā hoti arogo paraṁ maraṇā”’ti? Yañca kho te evamāhaṁsu: ‘idameva saccaṁ moghamaññan’ti. Taṁ tesaṁ nānujānāmi. Taṁ kissa hetu? Aññathāsaññinopi hettha, cunda, santeke sattā. Imāyapi kho ahaṁ, cunda, paññattiyā neva attanā samasamaṁ samanupassāmi kuto bhiyyo. Atha kho ahameva tattha bhiyyo yadidaṁ adhipaññatti.
Tatra, cunda, ye te samaṇabrāhmaṇā evaṁvādino evaṁdiṭṭhino: ‘arūpī attā hoti … rūpī ca arūpī ca attā hoti … nevarūpīnārūpī attā hoti … saññī attā hoti … asaññī attā hoti … nevasaññīnāsaññī attā hoti … attā ucchijjati vinassati na hoti paraṁ maraṇā, idameva saccaṁ moghamaññan’ti. Tyāhaṁ upasaṅkamitvā evaṁ vadāmi: ‘atthi nu kho idaṁ, āvuso, vuccati: “attā ucchijjati vinassati na hoti paraṁ maraṇā”’ti? Yañca kho te, cunda, evamāhaṁsu: ‘idameva saccaṁ moghamaññan’ti. Taṁ tesaṁ nānujānāmi. Taṁ kissa hetu? Aññathāsaññinopi hettha, cunda, santeke sattā. Imāyapi kho ahaṁ, cunda, paññattiyā neva attanā samasamaṁ samanupassāmi, kuto bhiyyo. Atha kho ahameva tattha bhiyyo yadidaṁ adhipaññatti.
Ime kho te, cunda, aparantasahagatā diṭṭhinissayā, ye vo mayā byākatā, yathā te byākātabbā. Yathā ca te na byākātabbā, kiṁ vo ahaṁ te tathā byākarissāmi?
Imesañca, cunda, pubbantasahagatānaṁ diṭṭhinissayānaṁ imesañca aparantasahagatānaṁ diṭṭhinissayānaṁ pahānāya samatikkamāya evaṁ mayā cattāro satipaṭṭhānā desitā paññattā. Katame cattāro? Idha, cunda, bhikkhu kāye kāyānupassī viharati ātāpī sampajāno satimā vineyya loke abhijjhādomanassaṁ. Vedanāsu vedanānupassī …pe… citte cittānupassī …pe… dhammesu dhammānupassī viharati ātāpī sampajāno satimā, vineyya loke abhijjhādomanassaṁ. Imesañca, cunda, pubbantasahagatānaṁ diṭṭhinissayānaṁ imesañca aparantasahagatānaṁ diṭṭhinissayānaṁ pahānāya samatikkamāya. Evaṁ mayā ime cattāro satipaṭṭhānā desitā paññattā”ti.
Tena kho pana samayena āyasmā upavāṇo bhagavato piṭṭhito ṭhito hoti bhagavantaṁ bījayamāno. Atha kho āyasmā upavāṇo bhagavantaṁ etadavoca: “acchariyaṁ, bhante, abbhutaṁ, bhante. Pāsādiko vatāyaṁ, bhante, dhammapariyāyo; supāsādiko vatāyaṁ, bhante, dhammapariyāyo, ko nāmāyaṁ, bhante, dhammapariyāyo”ti?
“Tasmātiha tvaṁ, upavāṇa, imaṁ dhammapariyāyaṁ ‘pāsādiko’ tveva naṁ dhārehī”ti.
Idamavoca bhagavā. Attamano āyasmā upavāṇo bhagavato bhāsitaṁ abhinandīti.