DN17
Der König Mahāsudassana
Mahāsudassanasutta
So habe ich es gehört: Einmal hielt sich der Buddha zwischen einem Salbaumpaar in einem Salbaumwald der Maller in Upavattana bei Kusinārā auf, um die Zeit seines vollkommenen Erlöschens.
Da ging der Ehrwürdige Ānanda zum Buddha, verbeugte sich, setzte sich zur Seite hin und sagte zu ihm: „Herr, bitte erlösche nicht vollständig in diesem kleinen Weiler, diesem Dschungel-Weiler, diesem Weiler-Vorort. Es gibt andere große Städte wie etwa Campā, Rājagaha, Sāvatthī, Sāketa, Kosambī oder Varanasi. Der Buddha erlösche doch dort vollständig. Dort gibt es viele gutsituierte Adlige, Brahmanen und Hausbesitzer, die dem Buddha ergeben sind. Sie werden die Riten zur Verehrung des Leichnams des Klargewordenen vollziehen.“
„Sag das nicht, Ānanda! Sag nicht, das hier sei ein kleiner Weiler, ein Dschungel-Weiler, ein Weiler-Vorort.
1. Die Königsstadt Kusāvatī
Es war einmal ein König mit Namen Mahāsudassana, dessen Oberherrschaft sich nach allen vier Seiten erstreckte und der für das Land Sicherheit gewonnen hatte. Seine Hauptstadt war dieses Kusinārā hier und hieß zu der Zeit Kusāvatī. Sie erstreckte sich zwölf Meilen von Osten nach Westen und sieben Meilen von Norden nach Süden. Die Königsstadt Kusāvatī war erfolgreich, blühend, dicht bevölkert und voller Menschen, mit reichlich Lebensmitteln. Sie war gerade wie Āḷakamandā, die Königsstadt der Götter, die erfolgreich, blühend, dicht bevölkert und voller Geister ist, mit reichlich Lebensmitteln.
Zehn Klänge fehlten in Kusāvatī nie, bei Tag und bei Nacht: nämlich der Klang von Elefanten, Pferden, Wagen, Tontrommeln, Schlaginstrumenten, Bogenharfen, Gesang, Schneckenhörnern, Becken und Glöckchen; und der Ruf: ‚Iss, trink, sei lustig!‘ als zehntem.
Kusāvatī war von sieben Wällen umgeben: einem aus Gold, einem aus Silber, einem aus Beryll, einem aus Kristall, einem aus Rubin, einem aus Smaragd und einem aus allen kostbaren Dingen.
Es hatte vier Stadttore, die waren aus Gold, Silber, Beryll und Kristall. An jedem Stadttor standen sieben Säulen, drei Klafter tief im Boden und vier Klafter hoch, die waren aus Gold, Silber, Beryll, Kristall, Rubin, Smaragd und aus allen kostbaren Dingen.
Kusāvatī war von sieben Reihen von Palmen umgeben, die waren aus Gold, Silber, Beryll, Kristall, Rubin, Smaragd und aus allen kostbaren Dingen. Die goldenen Palmen hatten Stämme aus Gold und Blätter und Früchte aus Silber. Die silbernen Palmen hatten Stämme aus Silber und Blätter und Früchte aus Gold. Die Palmen aus Beryll hatten Stämme aus Beryll und Blätter und Früchte aus Kristall. Die kristallenen Palmen hatten Stämme aus Kristall und Blätter und Früchte aus Beryll. Die Palmen aus Rubin hatten Stämme aus Rubin und Blätter und Früchte aus Smaragd. Die smaragdenen Palmen hatten Stämme aus Smaragd und Blätter und Früchte aus Rubin. Und die Palmen aus allen kostbaren Dingen hatten Stämme, Blätter und Früchte aus allen kostbaren Dingen. Wenn der Wind durch die Reihen der Palmen strich, klangen sie anmutig, erregend, sinnlich und betörend, wie ein Quintett von geübten Musikern, die gut geprobt hatten und hervorragend den Rhythmus hielten. Und zu jener Zeit wurden alle Süchtigen, Zecher und Trunkenbolde in Kusāvatī von diesem Klang unterhalten.
2. Die sieben Juwelen
2.1. Das Rad-Juwel
Der König Mahāsudassana besaß sieben Juwelen und war mit vier Dingen gesegnet. Welche sieben?
An einem Besinnungstag am fünfzehnten Tag hatte König Mahāsudassana sein Haupt gebadet und war auf den Söller königlichen Pfahlbau-Langhauses gestiegen, um den Besinnungstag einzuhalten. Da erschien ihm das himmlische Rad-Juwel mit tausend Speichen, mit Felge und Nabe, in allen Einzelheiten vollständig. Als er das sah, dachte der König: ‚Ich habe gehört, dass ein König, dem das himmlische Rad-Juwel in dieser Art erscheint, ein Rad-drehender Herrscher wird. Bin ich denn nun ein Rad-drehender Herrscher?‘
Da erhob sich König Mahāsudassana von seinem Sitz, ordnete seine Robe über einer Schulter, nahm ein Weihegefäß in die linke Hand und besprengte das Rad-Juwel mit seiner Rechten. Er sagte: ‚Rolle vorwärts, o Rad-Juwel! Triumphiere, o Rad-Juwel!‘
Da rollte das Rad-Juwel nach Osten, und der König folgte ihm mit seinem Heer aus vier Abteilungen. Und wenn das Rad-Juwel an einem Ort stehenblieb, blieb der König mit seinem Heer da.
Und alle gegnerischen Herrscher im Osten kamen zu ihm und sagten: ‚Komm, großer König! Willkommen, großer König! Wir sind dein, großer König, weise uns an.‘
König Mahāsudassana sagte: ‚Tötet keine lebenden Geschöpfe. Stehlt nicht. Begeht keine sexuellen Verfehlungen. Lügt nicht. Trinkt keinen Branntwein. Behaltet die Höhe der Steuern bei.‘ Und so wurden die gegnerischen Herrscher im Osten seine Lehnsleute.
Dann tauchte das Rad-Juwel ins östliche Meer ein und tauchte wieder auf und rollte dann nach Süden …
Es tauchte ins südliche Meer ein und tauchte wieder auf und rollte dann nach Westen …
Es tauchte ins westliche Meer ein und tauchte wieder auf und rollte dann nach Norden, und der König folgte ihm mit seinem Heer aus vier Abteilungen. Und wenn das Rad-Juwel an einem Ort stehenblieb, blieb der König mit seinem Heer da.
Und alle gegnerischen Herrscher im Norden kamen zu ihm und sagten: ‚Komm, großer König! Willkommen, großer König! Wir sind dein, großer König, weise uns an.‘
König Mahāsudassana sagte: ‚Tötet keine lebenden Geschöpfe. Stehlt nicht. Begeht keine sexuellen Verfehlungen. Lügt nicht. Trinkt keinen Branntwein. Behaltet die Höhe der Steuern bei.‘ Und so wurden die gegnerischen Herrscher im Norden seine Lehnsleute.
Und nachdem das Rad-Juwel über dieses vom Meer umgebene Land triumphiert hatte, kehrte es in die Königsstadt Kusāvatī zurück. Da stand es am Tor zum königlichen Hof beim obersten Gericht still, als sei es an einer Achse befestigt, und erleuchtete den königlichen Hof. Solcherart ist das Rad-Juwel, das dem König Mahāsudassana erschien.
2.2. Das Elefanten-Juwel
Als nächstes erschien dem König Mahāsudassana das Elefanten-Juwel. Es war ein rein weißer Himmelswanderer, der übersinnliche Kraft besaß, an sieben Stellen berührte er den Boden, ein Elefantenkönig mit Namen Besinnungstag. Als er ihn sah, war der König beeindruckt: ‚Das wäre wahrhaftig ein erlesener Reitelefant, wenn er sich zähmen ließe.‘ Und das Elefanten-Juwel ließ sich zähmen, als sei es ein erlesener Vollblutelefant, der seit langem gezähmt worden war.
Einmal geschah es, dass der König Mahāsudassana, als er ebendieses Elefanten-Juwel prüfte, es am Morgen bestieg und das vom Meer umgebene Land durchquerte, bevor er rechtzeitig zum Frühstück zu der Königsstadt zurückkehrte. Solcherart ist das Elefanten-Juwel, das dem König Mahāsudassana erschien.
2.3. Das Pferde-Juwel
Als nächstes erschien dem König Mahāsudassana das Pferde-Juwel. Es war ein rein weißer Himmelswanderer, der übersinnliche Kraft besaß, mit schwarzem Kopf und einer Mähne wie geflochtenes Schilfrohr, ein königliches Ross mit Namen Donnerwolke. Als er es sah, war der König beeindruckt: ‚Das wäre wahrhaftig ein erlesenes Reitpferd, wenn es sich zähmen ließe.‘ Und das Pferde-Juwel ließ sich zähmen, als sei es ein erlesenes Vollblutpferd, das seit langem gezähmt worden war.
Einmal geschah es, dass der König Mahāsudassana, als er ebendieses Pferde-Juwel prüfte, es am Morgen bestieg und das vom Meer umgebene Land durchquerte, bevor er rechtzeitig zum Frühstück zu der Königsstadt zurückkehrte. Solcherart ist das Pferde-Juwel, das dem König Mahāsudassana erschien.
2.4. Das Edelstein-Juwel
Als nächstes erschien dem König Mahāsudassana das Edelstein-Juwel. Es war ein Schmuckstück aus Beryll, von Natur aus schimmernd, mit acht Facetten, gut gearbeitet, durchsichtig, klar und ungetrübt, mit allen guten Eigenschaften versehen. Und der Glanz dieses Juwels strahlte eine Meile weit im Umkreis.
Einmal geschah es, dass der König Mahāsudassana, als er ebendieses Edelstein-Juwel prüfte, sein Heer aus vier Abteilungen aufbot, das Juwel auf sein Banner hisste und in der nächtlichen Dunkelheit aufbrach. Da machten sich die Dorfbewohner ringsumher an die Arbeit, weil sie dachten, es sei Tag. Solcherart ist das Edelstein-Juwel, das dem König Mahāsudassana erschien.
2.5. Das Frauen-Juwel
Als nächstes erschien dem König Mahāsudassana das Frauen-Juwel. Sie war ansprechend, gut aussehend, reizend, von unvergleichlicher Schönheit. Sie war weder zu groß noch zu klein, weder zu dünn noch zu dick, weder zu dunkel noch zu hell. Sie übertraf menschliche Schönheit, ohne himmlische Schönheit zu erreichen. Ihre Berührung war wie eine Baumwoll- oder Kapokflocke. Wenn es kühl war, waren ihre Glieder warm, und wenn es warm war, waren ihre Glieder kühl. Der Duft von Sandelholz strömte von ihrem Körper und Lotusduft aus ihrem Mund. Sie stand vor dem König auf und ging nach ihm zu Bett. Sie war zuvorkommend, zeigte sich liebenswert und redete höflich. Das Frauen-Juwel betrog den Rad-drehenden Herrscher nicht einmal in Gedanken, erst recht nicht in Taten. Solcherart ist das Frauen-Juwel, das dem König Mahāsudassana erschien.
2.6. Das Hausbesitzer-Juwel
Als nächstes erschien dem König Mahāsudassana das Hausbesitzer-Juwel. Als ein Ergebnis früherer Taten zeigte sich in ihm die Kraft der Hellsichtigkeit. Er konnte verborgene Schätze sehen, solche, die einen Besitzer hatten, und solche, die keinen Besitzer hatten.
Er begab sich zum König und sagte: ‚Sei unbesorgt, Majestät. Ich werde für deine Schätze Sorge tragen.‘
Einmal geschah es, dass der König Mahāsudassana, als er ebendieses Hausbesitzer-Juwel prüfte, ein Boot bestieg und in die Mitte des Ganges segelte. Dort sagte er zu dem Hausbesitzer-Juwel: ‚Hausbesitzer, ich brauche Goldmünzen und ungemünztes Gold.‘
‚Dann, großer König, zieh das Boot zu einem Ufer.‘
‚Genau hier, Hausbesitzer, brauche ich die Goldmünzen und das ungemünzte Gold.‘
Da tauchte das Hausbesitzer-Juwel beide Hände ins Wasser, zog einen Krug mit Goldmünzen und ungemünztem Gold herauf und sagte zum König: ‚Genügt das, großer König? Wurde genug getan, großer König, wurde genug dargebracht?‘
König Mahāsudassana sagte: ‚Das genügt, Hausbesitzer. Es wurde genug getan, genug dargebracht.‘
Solcherart ist das Hausbesitzer-Juwel, das dem König Mahāsudassana erschien.
2.7. Das Befehlshaber-Juwel
Als nächstes erschien dem König Mahāsudassana das Befehlshaber-Juwel. Er war klug, fähig und verständig und in der Lage, den König dahin zu bringen, die zu ernennen, die ernannt werden sollten, die zu entlassen, die entlassen werden sollten, und die zu behalten, die behalten werden sollten.
Er begab sich zum König und sagte: ‚Sei unbesorgt, Majestät. Ich werde Anweisungen erteilen.‘
Solcherart ist das Befehlshaber-Juwel, das dem König Mahāsudassana erschien.
Das sind die sieben Juwelen, die der König Mahāsudassana besaß.
3. Die vier Dinge, mit denen er gesegnet war
Der König Mahāsudassana war mit vier Dingen gesegnet. Und was sind diese vier Dinge, mit denen er gesegnet war?
Er war ansprechend, gut aussehend, reizend, von unvergleichlicher Schönheit, schöner als andere Menschen. Das ist das erste Ding, mit dem er gesegnet war.
Dann hatte er ein langes Leben, länger als andere Menschen. Das ist das zweite Ding, mit dem er gesegnet war.
Dann war er selten krank oder unwohl. Sein Magen verdaute gut, war weder zu heiß noch zu kalt, ausgeglichener als bei anderen Menschen. Das ist das dritte Ding, mit dem er gesegnet war.
Dann war er den Brahmanen und Hausbesitzern lieb und teuer wie ein Vater seinen Kindern. Und die Brahmanen und Hausbesitzer waren dem König so lieb und teuer wie Kinder ihrem Vater.
Einmal geschah es, dass der König Mahāsudassana mit seinem Heer aus vier Abteilungen in einen Park ging. Da gingen die Brahmanen und Hausbesitzer zu ihm und sagten: ‚Mach langsam, Majestät, damit wir dich länger sehen können!‘ Und der König wies seinen Wagenlenker an: ‚Fahr langsam, Wagenlenker, damit ich die Brahmanen und Hausbesitzer länger sehen kann!‘ Das ist das vierte Ding, mit dem er gesegnet war.
Das sind die vier Dinge, mit denen der König Mahāsudassana gesegnet war.
4. Lotusteiche im Palast der Gesetzmäßigkeit
Da dachte der König Mahāsudassana: ‚Warum lasse ich nicht zwischen den Palmen in Abständen von hundert Bogenlängen Lotusteiche anlegen?‘
Und so tat er es. Die Lotusteiche waren von Steinen in vier Farben eingefasst, die waren aus Gold, Silber, Beryll und Kristall.
Vier Freitreppen in vier Farben führten in jeden Teich hinab, die waren aus Gold, Silber, Beryll und Kristall. Die goldenen Treppen hatten Geländerpfosten aus Gold und Handläufe und Zierspitzen aus Silber. Die silbernen Treppen hatten Geländerpfosten aus Silber und Handläufe und Zierspitzen aus Gold. Die Treppen aus Beryll hatten Geländerpfosten aus Beryll und Handläufe und Zierspitzen aus Kristall. Die kristallenen Treppen hatten Geländerpfosten aus Kristall und Handläufe und Zierspitzen aus Beryll. Diese Lotusteiche waren von zwei Balustraden umgeben, die aus Gold und Silber waren. Die goldenen Balustraden hatten Baluster aus Gold und Brüstungen und Zierspitzen aus Silber. Die silbernen Balustraden hatten Baluster aus Silber und Brüstungen und Zierspitzen aus Gold.
Da dachte der König Mahāsudassana: ‚Warum lasse ich nicht in den Lotusteichen Blumen anpflanzen wie blaue Seerosen, rosa, gelbe und weiße Lotusblumen, die das ganze Jahr über blühen und für die Öffentlichkeit zugänglich sind?‘ Und so tat er es.
Da dachte der König Mahāsudassana: ‚Warum ernenne ich nicht Bademeister, die den Menschen helfen, die herkommen, um in den Lotusteichen zu baden?‘ Und so tat er es.
Da dachte der König Mahāsudassana: ‚Warum eröffne ich nicht wohltätige Einrichtungen am Ufer der Lotusteiche, damit Menschen, denen es an Essen Trinken, Kleidung, Fahrzeugen, Betten, Frauen, Goldmünzen oder ungemünztem Gold fehlt, erhalten können, was sie brauchen?‘ Und so tat er es.
Da gingen die Brahmanen und Hausbesitzer zum König und brachten eine Fülle an Reichtümern. Sie sagten: ‚Majestät, diese Fülle an Reichtümern ist nur für dich allein; Seine Hoheit nehme sie bitte an!‘
‚Für mich wird durch regelmäßige Steuern genug erhoben. Das hier sei für euch; und hier, nehmt sogar noch mehr!‘
Als der König sie abgewiesen hatte, zogen sie sich zu einer Seite zurück, um einen Plan auszudenken: ‚Es wäre nicht angebracht, wenn wir diese Fülle an Reichtümern wieder zurück nach Hause nehmen würden. Warum bauen wir nicht ein Wohnhaus für den König Mahāsudassana?‘
Sie gingen zum König und sagten: ‚Wir werden ein Wohnhaus für dich bauen lassen, Majestät!‘ Der König Mahāsudassana schwieg zum Zeichen der Zustimmung.
Und da wandte sich Sakka der Götterfürst, der den Gedankengang des Königs erkannte, an den Ortsgott Vissakamma: ‚Komm, lieber Vissakamma, baue einen Palast mit dem Namen Gesetzmäßigkeit als Wohnhaus für König Mahāsudassana.‘
‚Ja, Gebieter‘, antwortete Vissakamma. Und so leicht, wie ein kräftiger Mensch den Arm strecken oder beugen würde, verschwand er von den Göttern der Dreiunddreißig und erschien wieder vor König Mahāsudassana.
Vissakamma sagte zum König: ‚Ich werde einen Palast mit dem Namen Gesetzmäßigkeit als Wohnhaus für dich bauen, Majestät.‘ Der König Mahāsudassana schwieg zum Zeichen der Zustimmung.
Und so tat es Vissakamma.
Der Palast der Gesetzmäßigkeit erstreckte sich eine Meile von Osten nach Westen und eine halbe Meile von Norden nach Süden. Er war drei Klafter hoch und von Steinen in vier Farben eingefasst, die waren aus Gold, Silber, Beryll und Kristall.
Er hatte 84.000 Säulen in vier Farben, die waren aus Gold, Silber, Beryll und Kristall. Der Boden war mit Platten in vier Farben ausgelegt, die waren aus Gold, Silber, Beryll und Kristall.
Der Palast hatte vierundzwanzig Treppenhäuser in vier Farben, die waren aus Gold, Silber, Beryll und Kristall. Die goldenen Treppen hatten Geländerpfosten aus Gold und Handläufe und Zierspitzen aus Silber. Die silbernen Treppen hatten Geländerpfosten aus Silber und Handläufe und Zierspitzen aus Gold. Die Treppen aus Beryll hatten Geländerpfosten aus Beryll und Handläufe und Zierspitzen aus Kristall. Die kristallenen Treppen hatten Geländerpfosten aus Kristall und Handläufe und Zierspitzen aus Beryll.
Der Palast hatte 84.000 Zimmer in vier Farben, die waren aus Gold, Silber, Beryll und Kristall. Das goldene Zimmer hatte eine gepolsterte Liege aus Silber, das silberne Zimmer hatte eine gepolsterte Liege aus Gold, das Zimmer aus Beryll hatte eine gepolsterte Liege aus Elfenbein und das kristallene Zimmer hatte eine gepolsterte Liege aus Kernholz. An der Tür zum goldenen Zimmer stand eine Palme aus Silber mit einem Stamm aus Silber und Blättern und Früchten aus Gold. An der Tür zum silbernen Zimmer stand eine Palme aus Gold mit einem Stamm aus Gold und Blättern und Früchten aus Silber. An der Tür zum Zimmer aus Beryll stand eine Palme aus Kristall mit einem Stamm aus Kristall und Blättern und Früchten aus Beryll. An der Tür zum kristallenen Zimmer stand eine Palme aus Beryll mit einem Stamm aus Beryll und Blättern und Früchten aus Kristall.
Da dachte der König Mahāsudassana: ‚Warum lasse ich nicht ein Wäldchen von goldenen Palmen bei der Tür zur großen Eingangshalle pflanzen, wo ich den Tag über sitzen kann?‘ Und so tat er es.
Der Palast der Gesetzmäßigkeit war von zwei Balustraden umgeben, die aus Gold und Silber waren. Die goldenen Balustraden hatten Baluster aus Gold und Brüstungen und Zierspitzen aus Silber. Die silbernen Balustraden hatten Baluster aus Silber und Brüstungen und Zierspitzen aus Gold.
Der Palast der Gesetzmäßigkeit war von zwei Geflechten mit Glöckchen umgeben, die aus Gold, und Silber waren. Das goldene Geflecht hatte Glöckchen aus Silber und das silberne Geflecht hatte Glöckchen aus Gold. Wenn der Wind durch diese Geflechte mit Glöckchen strich, klangen sie anmutig, erregend, sinnlich und betörend, wie ein Quintett von geübten Musikern, die gut geprobt hatten und hervorragend den Rhythmus hielten. Und zu jener Zeit wurden alle Süchtigen, Zecher und Trunkenbolde in Kusāvatī von diesem Klang unterhalten. Als der Palast fertig war, war es beschwerlich, ihn anzuschauen, da er die Augen blendete. Wie wenn im letzten Monat der Regenzeit, zur Herbstzeit, der Himmel klar und wolkenlos ist: Wenn die Sonne zum Himmelszelt aufsteigt, ist es beschwerlich, sie anzuschauen, da sie die Augen blendet. So beschwerlich war es, den Palast anzuschauen, da er die Augen blendete.
Da dachte der König Mahāsudassana: ‚Warum lasse ich nicht einen Lotusteich mit dem Namen Gesetzmäßigkeit vor dem Palast anlegen?‘ Und so tat er es. Der Lotusteich der Gesetzmäßigkeit erstreckte sich eine Meile von Osten nach Westen und eine halbe Meile von Norden nach Süden. Er war von Steinen in vier Farben eingefasst, die waren aus Gold, Silber, Beryll und Kristall.
Vierundzwanzig Freitreppen in vier Farben führten in ihn hinab, die waren aus Gold, Silber, Beryll und Kristall. Die goldenen Treppen hatten Geländerpfosten aus Gold und Handläufe und Zierspitzen aus Silber. Die silbernen Treppen hatten Geländerpfosten aus Silber und Handläufe und Zierspitzen aus Gold. Die Treppen aus Beryll hatten Geländerpfosten aus Beryll und Handläufe und Zierspitzen aus Kristall. Die kristallenen Treppen hatten Geländerpfosten aus Kristall und Handläufe und Zierspitzen aus Beryll.
Der Teich war von zwei Balustraden umgeben, die aus Gold und Silber waren. Die goldenen Balustraden hatten Baluster aus Gold und Brüstungen und Zierspitzen aus Silber. Die silbernen Balustraden hatten Baluster aus Silber und Brüstungen und Zierspitzen aus Gold.
Der Teich war von sieben Reihen von Palmen umgeben, die waren aus Gold, Silber, Beryll, Kristall, Rubin, Smaragd und aus allen kostbaren Dingen. Die goldenen Palmen hatten Stämme aus Gold und Blätter und Früchte aus Silber. Die silbernen Palmen hatten Stämme aus Silber und Blätter und Früchte aus Gold. Die Palmen aus Beryll hatten Stämme aus Beryll und Blätter und Früchte aus Kristall. Die kristallenen Palmen hatten Stämme aus Kristall und Blätter und Früchte aus Beryll. Die Palmen aus Rubin hatten Stämme aus Rubin und Blätter und Früchte aus Smaragd. Die smaragdenen Palmen hatten Stämme aus Smaragd und Blätter und Früchte aus Rubin. Und die Palmen aus allen kostbaren Dingen hatten Stämme, Blätter und Früchte aus allen kostbaren Dingen. Wenn der Wind durch die Reihen der Palmen strich, klangen sie anmutig, erregend, sinnlich und betörend, wie ein Quintett von geübten Musikern, die gut geprobt hatten und hervorragend den Rhythmus hielten. Und zu jener Zeit wurden alle Süchtigen, Zecher und Trunkenbolde in Kusāvatī von diesem Klang unterhalten.
Als der Palast mit seinem Lotusteich fertiggestellt war, bediente der König Mahāsudassana alle, die als wahre Asketen und Brahmanen erachtet wurden, mit allem, was sie begehrten. Dann stieg er in den Palast der Gesetzmäßigkeit hinauf.
Der erste Abschnitt zum Aufsagen.
5. Vertiefung erlangen
Da dachte der König Mahāsudassana: ‚Von welcher Tat, die ich begangen habe, ist es die Frucht und das Ergebnis, dass ich jetzt so mächtig und gewaltig bin?‘
Dann dachte er: ‚Es ist die Frucht und das Ergebnis von drei Taten: Geben, Selbstbeherrschung und Zügelung.‘
Da ging er zur großen Eingangshalle, stand an der Tür und drückte dieses innige Gefühl aus: ‚Halt, ihr sinnlichen, böswilligen und grausamen Gedanken! Bis hierher und nicht weiter!‘
Dann betrat er die große Eingangshalle und setzte sich auf die goldene Liege. Ganz abgeschieden von den Sinnenfreuden, abgeschieden von untauglichen Eigenschaften, trat er in die erste Vertiefung ein und verweilte darin; da gibt es aus Abgeschiedenheit geborene Ekstase und Seligkeit, während man den Geist ausrichtet und hält. Als das Ausrichten und Halten des Geistes sich beruhigte, trat er in die zweite Vertiefung ein und verweilte darin; da gibt es aus Versenkung geborene Ekstase und Seligkeit, mit innerer Klarheit und geeintem Geist, ohne Ausrichten und Halten. Und mit dem Schwinden der Ekstase trat er in die dritte Vertiefung ein und verweilte darin; da meditierte er mit Gleichmut, achtsam und bewusst, und erfuhr persönlich die Seligkeit, von der die Edlen erklären: ‚Gleichmütig und achtsam meditiert man in Seligkeit.‘ Indem er Glück und Schmerz aufgab, und mit dem Vergehen früherer Fröhlichkeit und Traurigkeit, trat er in die vierte Vertiefung ein und verweilte darin, ohne Glück oder Schmerz, mit reinem Gleichmut und reiner Achtsamkeit.
Dann verließ König Mahāsudassana die große Eingangshalle und ging in das goldene Zimmer, wo er sich auf die goldene Liege setzte. Er meditierte, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Liebe durchdrang, und die zweite und die dritte und die vierte. Ebenso nach oben, nach unten, dazwischen, überall und ringsumher; die ganze Welt durchdrang er mit einem Herzen voller Liebe – weit, ausgedehnt, grenzenlos, frei von Feindschaft und bösem Willen. Er meditierte, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Mitgefühl durchdrang … Er meditierte, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller freudiger Anteilnahme durchdrang … Er meditierte, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Gleichmut durchdrang, und die zweite und die dritte und die vierte. Ebenso nach oben, nach unten, dazwischen, überall und ringsumher; die ganze Welt durchdrang er mit einem Herzen voller Gleichmut – weit, ausgedehnt, grenzenlos, frei von Feindschaft und bösem Willen.
6. Unter den 84.000 Städten
Der König Mahāsudassana hatte 84.000 Städte, unter denen die Königsstadt Kusāvatī die vorderste war. Er hatte 84.000 Paläste, unter denen der Palast der Gesetzmäßigkeit der vorderste war. Er hatte 84.000 Zimmer, unter denen die große Eingangshalle das vorderste war. Er hatte 84.000 Liegen aus Gold, Silber, Elfenbein und Kernholz. Sie waren mit flauschigen, rein weißen oder mit Blumen bestickten wollenen Decken gepolstert und mit einer Decke aus feinem Hirschleder überzogen, mit einem Baldachin und roten Kissen auf beiden Seiten. Er hatte 84.000 Elefantenbullen mit goldenen Wimpeln und Fahnen, die von einem Netzwerk aus Schneegold bedeckt waren und unter denen der königliche Elefantenbulle mit Namen Besinnungstag der vorderste war. Er hatte 84.000 Pferde mit goldenen Wimpeln und Fahnen, die von einem Netzwerk aus Schneegold bedeckt waren und unter denen das königliche Ross mit Namen Donnerwolke das vorderste war. Er hatte 84.000 Wagen, die mit Löwen-, Tiger- und Leopardenfellen oder cremefarbenem Tuch gepolstert waren, mit goldenen Wimpeln und Fahnen, von einem Netzwerk aus Schneegold bedeckt, unter denen der Wagen mit Namen Triumph der vorderste war. Er hatte 84.000 Edelsteine, unter denen das Edelstein-Juwel der vorderste war. Er hatte 84.000 Frauen, unter denen die Königin Subhaddā die vorderste war. Er hatte 84.000 Hausbesitzer, unter denen das Hausbesitzer-Juwel der vorderste war. Er hatte 84.000 adlige Lehnsleute, unter denen das Befehlshaber-Juwel der vorderste war. Er hatte 84.000 Milchkühe mit seidenen Halftern und bronzenen Eimern. Er hatte 8.400.000.000 zarte Kleider aus Leinen, Baumwolle, Seide oder Wolle. Er hatte 84.000 Gerichte, die ihm als Gaben morgens und abends aufgetragen wurden.
Zu dieser Zeit kamen seine 84.000 königlichen Elefanten morgens und abends, um ihm ihre Aufwartung zu machen. Da dachte der König Mahāsudassana: ‚Wie wäre es, wenn stattdessen die Hälfte der Elefanten mir abwechselnd alle hundert Jahre ihre Aufwartung machen würden?‘ Er wies sein Befehlshaber-Juwel entsprechend an, und so geschah es.
7. Der Besuch der Königin Subhaddā
Dann, nachdem viele Jahre, viele hundert Jahre, viele tausend Jahre vergangen waren, dachte die Königin Subhaddā: ‚Es ist lange her, dass ich den König Mahāsudassana gesehen habe. Warum gehe ich nicht zu ihm?‘
Und die Königin wandte sich an die Haremsfrauen: ‚Kommt, badet euer Haupt und legt gelbe Kleider an. Es ist lange her, dass wir den König gesehen haben, und wir wollen zu ihm gehen.‘
‚Ja, meine Dame‘, antworteten die Haremsfrauen. Sie taten wie geheißen und gingen zur Königin zurück.
Dann wandte sich die Königin an das Befehlshaber-Juwel: ‚Liebes Befehlshaber-Juwel, bitte mache das Heer aus vier Abteilungen bereit. Es ist lange her, dass wir den König gesehen haben, und wir wollen zu ihm gehen.‘
‚Ja, meine Königin‘, antwortete er und tat wie geheißen. Dann unterrichtete er die Königin: ‚Meine Königin, das Heer aus vier Abteilungen ist bereit, bitte geht nach Eurem Belieben.‘
Da ging die Königin Subhaddā mit den Haremsfrauen zusammen mit dem Heer zum Palast der Gesetzmäßigkeit. Sie stieg zum Palast hinauf, ging zur großen Eingangshalle und lehnte sich dort an einen Türpfosten.
Der König hörte sie und dachte: ‚Was ist das? Es klingt wie eine große Menschenmenge!‘ Er trat aus der Eingangshalle und sah die Königin Subhaddā an einen Türpfosten gelehnt. Er sagte zu ihr: ‚Bitte bleib dort, meine Königin. Komm nicht herein.‘
Dann wandte er sich an einen gewissen Mann: ‚He, Mann, komm, bring die goldene Liege aus der großen Eingangshalle und stelle sie in das goldene Palmenwäldchen.‘
‚Ja, Majestät‘, antwortete der Mann und tat wie geheißen. Der König legte sich in der Haltung des Löwen nieder – auf die rechte Seite, einen Fuß auf den anderen gelegt – achtsam und der Situation bewusst.
Da dachte die Königin Subhaddā: ‚Die Sinne des Königs sind so klar und seine Hautfarbe ist so rein und hell. Er wird doch nicht sterben!‘ Sie sagte zu ihm: ‚Majestät, du hast 84.000 Städte, unter denen die Königsstadt Kusāvatī die vorderste ist. Erwecke Sehnen nach ihnen! Nimm Anteil am Leben!
Du hast all diese Paläste, Zimmer, gepolsterten Liegen, Elefanten, Pferde, Wagen, Edelsteine, Frauen, Hausbesitzer, Lehnsleute, Milchkühe, zarten Kleider und all die Gerichte, die dir als Gaben morgens und abends aufgetragen werden. Erwecke Sehnen nach ihnen! Nimm Anteil am Leben!‘
Als die Königin so gesprochen hatte, sagte der König zu ihr: ‚Lange Zeit hast du zu mir mit erwünschten, willkommenen, lieben und angenehmen Worten gesprochen. Doch in meiner letzten Stunde sind deine Worte unerwünscht, unwillkommen, unlieb und unangenehm.‘
‚Wie genau, Majestät, sollte ich denn zu dir sprechen?‘
‚So solltest du sprechen, meine Königin: „Majestät, von allem, was uns lieb und teuer ist, müssen wir getrennt und geschieden werden. Daher mache dir, wenn du verscheidest, keine Sorgen. Solche Sorgen sind Leiden, und sie werden getadelt. Majestät, du hast 84.000 Städte, unter denen die Königsstadt Kusāvatī die vorderste ist. Gib das Sehnen nach ihnen auf! Nimm keinen Anteil am Leben! Du hast all diese Paläste, Zimmer, gepolsterten Liegen, Elefanten, Pferde, Wagen, Edelsteine, Frauen, Hausbesitzer, Lehnsleute, Milchkühe, zarten Kleider und all die Gerichte, die dir als Gaben morgens und abends aufgetragen werden. Gib das Sehnen nach ihnen auf! Nimm keinen Anteil am Leben!“‘
Als der König gesprochen hatte, weinte die Königin und brach in Tränen aus. Sie wischte ihre Tränen ab und sagte zum König: ‚Majestät, von allem, was uns lieb und teuer ist, müssen wir getrennt und geschieden werden. Daher mache dir, wenn du verscheidest, keine Sorgen. Solche Sorgen sind Leiden, und sie werden getadelt. Majestät, du hast 84.000 Städte, unter denen die Königsstadt Kusāvatī die vorderste ist. Gib das Sehnen nach ihnen auf! Nimm keinen Anteil am Leben! Du hast all diese Paläste, Zimmer, gepolsterten Liegen, Elefanten, Pferde, Wagen, Edelsteine, Frauen, Hausbesitzer, Lehnsleute, Milchkühe, zarten Kleider und all die Gerichte, die dir als Gaben morgens und abends aufgetragen werden. Gib das Sehnen nach ihnen auf! Nimm keinen Anteil am Leben!‘
8. Wiedergeburt in der Brahmāwelt
Nicht lange danach verschied der König Mahāsudassana. Kurz vor seinem Tod fühlte er sich wie ein Hausbesitzer oder das Kind eines Hausbesitzers, das nach einer befriedigenden Mahlzeit einschläft.
Nach seinem Tod wurde der König Mahāsudassana an einem guten Ort wiedergeboren, in einer Brahmāwelt. Ānanda, der König Mahāsudassana spielte 84.000 Jahre lang Kinderspiele. Er herrschte 84.000 Jahre lang als Vizekönig. Er herrschte 84.000 Jahre lang als König. Er führte 84.000 Jahre lang als Laie im Palast der Gesetzmäßigkeit das geistliche Leben. Und nachdem er die vier göttlichen Meditationen entwickelt hatte, wurde er, als sein Körper auseinanderbrach, nach dem Tod, an einem guten Ort wiedergeboren, in einer Brahmāwelt.
Ānanda, du denkst vielleicht: ‚Der König Mahāsudassana wird damals sicher jemand anders gewesen sein?‘ Aber so solltest du es nicht sehen. Ich selbst war damals der König Mahāsudassana.
Ich hatte die 84.000 Städte, unter denen die Königsstadt Kusāvatī die vorderste war. Ich hatte all diese Paläste, Zimmer, gepolsterten Liegen, Elefanten, Pferde, Wagen, Edelsteine, Frauen, Hausbesitzer, Lehnsleute, Milchkühe, zarten Kleider und all die Gerichte, die mir als Gaben morgens und abends aufgetragen wurden.
Von den 84.000 Städten residierte ich nur in einer, in der Königsstadt Kusāvatī. Von den 84.000 Palästen residierte ich nur in einem, im Palast der Gesetzmäßigkeit. Von den 84.000 Zimmern bewohnte ich nur die große Eingangshalle. Von den 84.000 Liegen benutzte ich nur eine aus Gold oder Silber oder Elfenbein oder Kernholz. Von den 84.000 Elefantenbullen ritt ich nur einen, den königlichen Elefantenbullen mit Namen Besinnungstag. Von den 84.000 Pferden ritt ich nur eines, das königliche Ross mit Namen Donnerwolke. Von den 84.000 Wagen fuhr ich nur einen, den Wagen mit Namen Triumph. Von den 84.000 Frauen wurde ich nur von einer bedient, einem Mädchen aus der Adels- oder Landarbeiterkaste. Von den 8.400.000.000 zarten Kleidern trug ich nur ein Paar aus Leinen, Baumwolle, Seide oder Wolle. Von den 84.000 Gerichten aß ich nur eines; ich aß höchstens einen Becher Reis mit passender Soße.
Sieh, Ānanda, all diese bedingten Erscheinungen sind vergangen, haben aufgehört und sind zugrunde gegangen. So unbeständig sind Bedingungen, so brüchig sind Bedingungen, so unzuverlässig sind Bedingungen. Eben das reicht völlig aus, dass du in Bezug auf alle Bedingungen ernüchtert wirst, dass deine Leidenschaft schwindet und du davon frei wirst.
Ānanda, ich erinnere mich, dass ich sechsmal an dieser Stelle meinen Körper abgelegt habe. Und beim siebten Mal geschah es als ein Rad-drehender Herrscher, ein gerechter und prinzipientreuer König, dessen Oberherrschaft sich nach allen vier Seiten erstreckte, der für das Land Sicherheit gewonnen hatte und die sieben Juwelen besaß. Aber, Ānanda, ich sehe keine Stelle in dieser Welt mit ihren Göttern, Māras und Brahmās, unter dieser Bevölkerung mit ihren Asketen und Brahmanen, Göttern und Menschen – ich sehe keine andere Stelle, an der der Klargewordene seinen Körper zum achten Mal ablegen würde.“
Das sagte der Buddha. Und der Heilige, der Lehrer, fuhr fort:
„Ach! Bedingungen sind unbeständig, Entstehen und Vergehen ist ihre Natur. Wenn sie entstanden sind, hören sie auf. Ihr Zur-Ruhe-Kommen ist Seligkeit.“
So I have heard. At one time the Buddha was staying between a pair of sal trees in the sal forest of the Mallas at Upavattana near Kusinārā at the time of his full extinguishment.
Then Venerable Ānanda went up to the Buddha, bowed, sat down to one side, and said to him, “Sir, please don’t be fully extinguished in this little hamlet, this jungle hamlet, this branch hamlet. There are other great cities such as Campā, Rājagaha, Sāvatthī, Sāketa, Kosambī, and Varanasi. Let the Buddha be fully extinguished there. There are many well-to-do aristocrats, brahmins, and householders there who are devoted to the Buddha. They will perform the rites of venerating the Realized One’s corpse.”
“Don’t say that, Ānanda! Don’t say that this is a little hamlet, a jungle hamlet, a branch hamlet.
1. The Capital City of Kusāvatī
Once upon a time there was a king named Mahāsudassana whose dominion extended to all four sides, and who achieved stability in the country. His capital was this Kusinārā, which at the time was named Kusāvatī. It stretched for twelve leagues from east to west, and seven leagues from north to south. The royal capital of Kusāvatī was successful, prosperous, populous, full of people, with plenty of food. It was just like Āḷakamandā, the royal capital of the gods, which is successful, prosperous, populous, full of spirits, with plenty of food.
Kusāvatī was never free of ten sounds by day or night, namely: the sound of elephants, horses, chariots, drums, clay drums, arched harps, singing, horns, gongs, and handbells; and the cry, ‘Eat, drink, be merry!’ as the tenth.
Kusāvatī was encircled by seven ramparts: one made of gold, one made of silver, one made of beryl, one made of crystal, one made of ruby, one made of emerald, and one made of all precious things.
It had four gates, made of gold, silver, beryl, and crystal. At each gate there were seven pillars, three fathoms deep and four fathoms high, made of gold, silver, beryl, crystal, ruby, emerald, and all precious things.
It was surrounded by seven rows of palm trees, made of gold, silver, beryl, crystal, ruby, emerald, and all precious things. The golden palms had trunks of gold, and leaves and fruits of silver. The silver palms had trunks of silver, and leaves and fruits of gold. The beryl palms had trunks of beryl, and leaves and fruits of crystal. The crystal palms had trunks of crystal, and leaves and fruits of beryl. The ruby palms had trunks of ruby, and leaves and fruits of emerald. The emerald palms had trunks of emerald, and leaves and fruits of ruby. The palms of all precious things had trunks of all precious things, and leaves and fruits of all precious things. When those rows of palm trees were blown by the wind they sounded graceful, tantalizing, sensuous, lovely, and intoxicating, like a quintet made up of skilled musicians who had practiced well and kept excellent rhythm. And any addicts, carousers, or drunkards in Kusāvatī at that time were entertained by that sound.
2. The Seven Treasures
2.1. The Wheel-Treasure
King Mahāsudassana possessed seven treasures and four blessings. What seven?
On a fifteenth day sabbath, King Mahāsudassana had bathed his head and gone upstairs in the royal longhouse to observe the sabbath. And the heavenly wheel-treasure appeared to him, with a thousand spokes, with rim and hub, complete in every detail. Seeing this, the king thought, ‘I have heard that when the heavenly wheel-treasure appears to a king in this way, he becomes a wheel-turning monarch. Am I then a wheel-turning monarch?’
Then King Mahāsudassana, rising from his seat and arranging his robe over one shoulder, took a ceremonial vase in his left hand and besprinkled the wheel-treasure with his right hand, saying: ‘Roll forth, O wheel-treasure! Triumph, O wheel-treasure!’
Then the wheel-treasure rolled towards the east. And the king followed it together with his army of four divisions. In whatever place the wheel-treasure stood still, there the king came to stay together with his army.
And any opposing rulers of the eastern quarter came to him and said, ‘Come, great king! Welcome, great king! We are yours, great king, instruct us.’
The king said, ‘Do not kill living creatures. Do not steal. Do not commit sexual misconduct. Do not lie. Do not drink liquor. Maintain the current level of taxation.’ And so the opposing rulers of the eastern quarter became his vassals.
Then the wheel-treasure, having plunged into the eastern ocean and emerged again, rolled towards the south. …
Having plunged into the southern ocean and emerged again, it rolled towards the west. …
Having plunged into the western ocean and emerged again, it rolled towards the north, followed by the king together with his army of four divisions. In whatever place the wheel-treasure stood still, there the king came to stay together with his army.
And any opposing rulers of the northern quarter came to him and said, ‘Come, great king! Welcome, great king! We are yours, great king, instruct us.’
The king said, ‘Do not kill living creatures. Do not steal. Do not commit sexual misconduct. Do not lie. Do not drink liquor. Maintain the current level of taxation.’ And so the opposing rulers of the northern quarter became his vassals.
And then the wheel-treasure, having triumphed over this land surrounded by ocean, returned to the royal capital. There it stood still by the gate to the royal compound at the High Court as if fixed to an axle, illuminating the royal compound. Such is the wheel-treasure that appeared to King Mahāsudassana.
2.2. The Elephant-Treasure
Next, the elephant-treasure appeared to King Mahāsudassana. It was an all-white sky-walker with psychic power, touching the ground in seven places, a king of elephants named Sabbath. Seeing him, the king was impressed, ‘This would truly be a fine elephant vehicle, if he would submit to taming.’ Then the elephant-treasure submitted to taming, as if he was a fine thoroughbred elephant that had been tamed for a long time.
Once it so happened that King Mahāsudassana, testing that same elephant-treasure, mounted him in the morning and traversed the land surrounded by ocean before returning to the royal capital in time for breakfast. Such is the elephant-treasure that appeared to King Mahāsudassana.
2.3. The Horse-Treasure
Next, the horse-treasure appeared to King Mahāsudassana. It was an all-white sky-walker with psychic power, with head of black and mane like woven reeds, a royal steed named Thundercloud. Seeing him, the king was impressed, ‘This would truly be a fine horse vehicle, if he would submit to taming.’ Then the horse-treasure submitted to taming, as if he was a fine thoroughbred horse that had been tamed for a long time.
Once it so happened that King Mahāsudassana, testing that same horse-treasure, mounted him in the morning and traversed the land surrounded by ocean before returning to the royal capital in time for breakfast. Such is the horse-treasure that appeared to King Mahāsudassana.
2.4. The Jewel-Treasure
Next, the jewel-treasure appeared to King Mahāsudassana. It was a beryl gem that was naturally lustrous, eight-faceted, well-worked, transparent, clear, and unclouded, endowed with all good qualities. And the radiance of that jewel spread all-round for a league.
Once it so happened that King Mahāsudassana, testing that same jewel-treasure, mobilized his army of four divisions and, with the jewel hoisted on his banner, set out in the dark of the night. Then the villagers around them set off to work, thinking that it was day. Such is the jewel-treasure that appeared to King Mahāsudassana.
2.5. The Woman-Treasure
Next, the woman-treasure appeared to King Mahāsudassana. She was attractive, good-looking, lovely, of surpassing beauty. She was neither too tall nor too short; neither too thin nor too fat; neither too dark nor too light. She outdid human beauty without reaching heavenly beauty. And her touch was like a tuft of cotton-wool or kapok. When it was cool her limbs were warm, and when it was warm her limbs were cool. The fragrance of sandal floated from her body, and lotus from her mouth. She got up before the king and went to bed after him, and was obliging, behaving nicely and speaking politely. The woman-treasure did not betray the wheel-turning monarch even in thought, still less in deed. Such is the woman-treasure that appeared to King Mahāsudassana.
2.6. The Householder-Treasure
Next, the householder-treasure appeared to King Mahāsudassana. The power of clairvoyance manifested in him as a result of past deeds, by which he sees treasure troves, both owned and ownerless.
He approached the king and said, ‘Relax, sire. I will take care of the treasury.’
Once it so happened that the wheel-turning monarch, testing that same householder-treasure, boarded a boat and sailed to the middle of the Ganges river. Then he said to the householder-treasure, ‘Householder, I need gold, both coined and uncoined.’
‘Well then, great king, draw the boat up to one shore.’
‘It’s right here, householder, that I need gold, both coined and uncoined.’
Then that householder-treasure, immersing both hands in the water, pulled up a pot full of gold, both coined and uncoined, and said to the king, ‘Is this sufficient, great king? Has enough been done, great king, enough offered?’
The king said, ‘That is sufficient, householder. Enough has been done, enough offered.’
Such is the householder-treasure that appeared to King Mahāsudassana.
2.7. The Commander-Treasure
Next, the commander-treasure appeared to King Mahāsudassana. He is astute, competent, intelligent, and capable regarding who should be ushered in to the king’s presence, who should be ushered out, and who should be kept by his side.
He approached the king and said, ‘Relax, sire. I shall issue instructions.’
Such is the commander-treasure that appeared to King Mahāsudassana.
These are the seven treasures possessed by King Mahāsudassana.
3. The Four Blessings
King Mahāsudassana possessed four blessings. And what are the four blessings?
He was attractive, good-looking, lovely, of surpassing beauty, more so than other humans. This is the first blessing.
Furthermore, he was long-lived, more so than other humans. This is the second blessing.
Furthermore, he was rarely ill or unwell, and his stomach digested well, being neither too hot nor too cold, more so than other humans. This is the third blessing.
Furthermore, he was as dear and beloved to the brahmins and householders as a father is to his children. And the brahmins and householders were as dear to the king as children are to their father.
Once it so happened that King Mahāsudassana went with his army of four divisions to visit a park. Then the brahmins and householders went up to him and said, ‘Slow down, Your Majesty, so we may see you longer!’ And the king addressed his charioteer, ‘Drive slowly, charioteer, so I can see the brahmins and householders longer!’ This is the fourth blessing.
These are the four blessings possessed by King Mahāsudassana.
4. Lotus Ponds in the Palace of Principle
Then King Mahāsudassana thought, ‘Why don’t I have lotus ponds built between the palms, at intervals of a hundred bow lengths?’
So that’s what he did. The lotus ponds were lined with tiles of four colors, made of gold, silver, beryl, and crystal.
And four flights of stairs of four colors descended into each lotus pond, made of gold, silver, beryl, and crystal. The golden stairs had posts of gold, and banisters and finials of silver. The silver stairs had posts of silver, and banisters and finials of gold. The beryl stairs had posts of beryl, and banisters and finials of crystal. The crystal stairs had posts of crystal, and banisters and finials of beryl. Those lotus ponds were surrounded by two balustrades, made of gold and silver. The golden balustrades had posts of gold, and banisters and finials of silver. The silver balustrades had posts of silver, and banisters and finials of gold.
Then King Mahāsudassana thought, ‘Why don’t I plant flowers in the lotus ponds such as blue water lilies, and lotuses of pink, yellow, and white, blooming all year round, and accessible to the public?’ So that’s what he did.
Then King Mahāsudassana thought, ‘Why don’t I appoint bath attendants to help bathe the people who come to bathe in the lotus ponds?’ So that’s what he did.
Then King Mahāsudassana thought, ‘Why don’t I set up charities on the banks of the lotus ponds, so that those in need of food, drink, clothes, vehicles, beds, women, coined gold, or uncoined gold can get what they need?’ So that’s what he did.
Then the brahmins and householders came to the king bringing abundant wealth and said, ‘Sire, this abundant wealth is specially for you alone; may Your Highness accept it!’
‘There’s enough raised for me through regular taxes. Let this be for you; and here, take even more!’
When the king turned them down, they withdrew to one side to think up a plan, ‘It wouldn’t be proper for us to take this abundant wealth back to our own homes. Why don’t we build a home for King Mahāsudassana?’
They went up to the king and said, ‘We shall have a home built for you, sire!’ King Mahāsudassana consented with silence.
And then Sakka, lord of gods, knowing the king’s train of thought, addressed the godling Vissakamma, ‘Come, dear Vissakamma, build a palace named Principle as a home for King Mahāsudassana.’
‘Yes, lord,’ replied Vissakamma. Then, as easily as a strong person would extend or contract their arm, he vanished from the gods of the thirty-three and appeared in front of King Mahāsudassana.
Vissakamma said to the king, ‘I shall build a palace named Principle as a home for you, sire.’ King Mahāsudassana consented with silence.
And so that’s what Vissakamma did.
The Palace of Principle stretched for a league from east to west, and half a league from north to south. It was lined with tiles of four colors, three fathoms high, made of gold, silver, beryl, and crystal.
It had 84,000 pillars of four colors, made of gold, silver, beryl, and crystal. It was covered with panels of four colors, made of gold, silver, beryl, and crystal.
It had twenty-four staircases of four colors, made of gold, silver, beryl, and crystal. The golden stairs had posts of gold, and banisters and finials of silver. The silver stairs had posts of silver, and banisters and finials of gold. The beryl stairs had posts of beryl, and banisters and finials of crystal. The crystal stairs had posts of crystal, and banisters and finials of beryl.
It had 84,000 chambers of four colors, made of gold, silver, beryl, and crystal. In each chamber a couch was spread: in the golden chamber a couch of silver; in the silver chamber a couch of gold; in the beryl chamber a couch of ivory; in the crystal chamber a couch of hardwood. At the door of the golden chamber stood a palm tree of silver, with trunk of silver, and leaves and fruits of gold. At the door of the silver chamber stood a palm tree of gold, with trunk of gold, and leaves and fruits of silver. At the door of the beryl chamber stood a palm tree of crystal, with trunk of crystal, and leaves and fruits of beryl. At the door of the crystal chamber stood a palm tree of beryl, with trunk of beryl, and leaves and fruits of crystal.
Then King Mahāsudassana thought, ‘Why don’t I build a grove of golden palm trees at the door to the Chamber of the Grand Tower, where I can sit for the day?’ So that’s what he did.
The Palace of Principle was surrounded by two balustrades, made of gold and silver. The golden balustrades had posts of gold, and banisters and finials of silver. The silver balustrades had posts of silver, and banisters and finials of gold.
The Palace of Principle was surrounded by two nets of bells, made of gold and silver. The golden net had bells of silver, and the silver net had bells of gold. When those nets of bells were blown by the wind they sounded graceful, tantalizing, sensuous, lovely, and intoxicating, like a quintet made up of skilled musicians who had practiced well and kept excellent rhythm. And any addicts, carousers, or drunkards in Kusāvatī at that time were entertained by that sound. When it was finished, the palace was hard to look at, dazzling to the eyes. It was like how in the last month of the rainy season, in autumn, when the heavens are sunny and cloudless, as the sun is rising to the firmament, it is hard to look at, dazzling to the eyes.
Then King Mahāsudassana thought, ‘Why don’t I build a lotus pond named Principle in front of the palace?’ So that’s what he did. The Lotus Pond of Principle stretched for a league from east to west, and half a league from north to south. It was lined with tiles of four colors, made of gold, silver, beryl, and crystal.
It had twenty-four staircases of four colors, made of gold, silver, beryl, and crystal. The golden stairs had posts of gold, and banisters and finials of silver. The silver stairs had posts of silver, and banisters and finials of gold. The beryl stairs had posts of beryl, and banisters and finials of crystal. The crystal stairs had posts of crystal, and banisters and finials of beryl.
It was surrounded by two balustrades, made of gold and silver. The golden balustrades had posts of gold, and banisters and finials of silver. The silver balustrades had posts of silver, and banisters and finials of gold.
It was surrounded by seven rows of palm trees, made of gold, silver, beryl, crystal, ruby, emerald, and all precious things. The golden palms had trunks of gold, and leaves and fruits of silver. The silver palms had trunks of silver, and leaves and fruits of gold. The beryl palms had trunks of beryl, and leaves and fruits of crystal. The crystal palms had trunks of crystal, and leaves and fruits of beryl. The ruby palms had trunks of ruby, and leaves and fruits of emerald. The emerald palms had trunks of emerald, and leaves and fruits of ruby. The palms of all precious things had trunks of all precious things, and leaves and fruits of all precious things. When those rows of palm trees were blown by the wind they sounded graceful, tantalizing, sensuous, lovely, and intoxicating, like a quintet made up of skilled musicians who had practiced well and kept excellent rhythm. And any addicts, carousers, or drunkards in Kusāvatī at that time were entertained by that sound.
When the palace and its lotus pond were finished, King Mahāsudassana served those who were deemed true ascetics and brahmins with all they desired. Then he ascended the Palace of Principle.
The first recitation section.
5. Attaining Absorption
Then King Mahāsudassana thought, ‘Of what deed of mine is this the fruit and result, that I am now so mighty and powerful?’
Then King Mahāsudassana thought, ‘It is the fruit and result of three kinds of deeds: giving, self-control, and restraint.’
Then he went to the Chamber of the Grand Tower, stood at the door, and expressed this heartfelt sentiment: ‘Stop here, sensual, malicious, and cruel thoughts— no further!’
Then he entered the Chamber of the Grand Tower and sat on the golden couch. Quite secluded from sensual pleasures, secluded from unskillful qualities, he entered and remained in the first absorption, which has the rapture and bliss born of seclusion, while placing the mind and keeping it connected. As the placing of the mind and keeping it connected were stilled, he entered and remained in the second absorption, which has the rapture and bliss born of immersion, with internal clarity and mind at one, without placing the mind and keeping it connected. And with the fading away of rapture, he entered and remained in the third absorption, where he meditated with equanimity, mindful and aware, personally experiencing the bliss of which the noble ones declare, ‘Equanimous and mindful, one meditates in bliss.’ With the giving up of pleasure and pain, and the ending of former happiness and sadness, he entered and remained in the fourth absorption, without pleasure or pain, with pure equanimity and mindfulness.
Then King Mahāsudassana left the Chamber of the Grand Tower and entered the golden chamber, where he sat on the golden couch. He meditated spreading a heart full of love to one direction, and to the second, and to the third, and to the fourth. In the same way he spread a heart full of love above, below, across, everywhere, all around, to everyone in the world—abundant, expansive, limitless, free of enmity and ill will. He meditated spreading a heart full of compassion … He meditated spreading a heart full of rejoicing … He meditated spreading a heart full of equanimity to one direction, and to the second, and to the third, and to the fourth. In the same way above, below, across, everywhere, all around, he spread a heart full of equanimity to the whole world—abundant, expansive, limitless, free of enmity and ill will.
6. Of All Cities
King Mahāsudassana had 84,000 cities, with the royal capital of Kusāvatī the foremost. He had 84,000 palaces, with the Palace of Principle the foremost. He had 84,000 chambers, with the Chamber of the Grand Tower the foremost. He had 84,000 couches made of gold, silver, ivory, and hardwood. They were spread with woollen covers—shag-piled, pure white, or embroidered with flowers—and spread with a fine deer hide, with a canopy above and red pillows at both ends. He had 84,000 bull elephants with gold adornments and banners, covered with snow gold netting, with the royal bull elephant named Sabbath foremost. He had 84,000 horses with gold adornments and banners, covered with snow gold netting, with the royal steed named Thundercloud foremost. He had 84,000 chariots upholstered with the hide of lions, tigers, and leopards, and cream rugs, with gold adornments and banners, covered with snow gold netting, with the chariot named Triumph foremost. He had 84,000 jewels, with the jewel-treasure foremost. He had 84,000 women, with Queen Subhaddā foremost. He had 84,000 householders, with the householder-treasure foremost. He had 84,000 aristocrat vassals, with the commander-treasure foremost. He had 84,000 milk-cows with silken halter and bronze pails. He had 8,400,000,000 delicate cloths of linen, cotton, silk, and wool. He had 84,000 servings of food, which were presented to him as offerings at daybreak and dusk.
Now at that time his 84,000 royal elephants came to attend on him at daybreak and dusk. Then King Mahāsudassana thought, ‘What if instead half of the elephants took turns to attend on me at the end of each century?’ He instructed the commander-treasure to do this, and so it was done.
7. The Visit of Queen Subhaddā
Then, after many years, many hundred years, many thousand years had passed, Queen Subhaddā thought, ‘It is long since I have seen the king. Why don’t I go to see him?’
So the queen addressed the ladies of the harem, ‘Come, bathe your heads and dress in yellow. It is long since we saw the king, and we shall go to see him.’
‘Yes, ma’am,’ replied the ladies of the harem. They did as she asked and returned to the queen.
Then the queen addressed the commander-treasure, ‘Dear commander-treasure, please ready the army of four divisions. It is long since we saw the king, and we shall go to see him.’
‘Yes, my queen,’ he replied, and did as he was asked. He informed the queen, ‘My queen, the army of four divisions is ready, please go at your convenience.’
Then Queen Subhaddā together with the ladies of the harem went with the army to the Palace of Principle. She ascended the palace and went to the Chamber of the Grand Tower, where she stood leaning against a door-post.
Hearing them, the king thought, ‘What’s that, it sounds like a big crowd!’ Coming out of the chamber he saw Queen Subhaddā leaning against a door-post and said to her, ‘Please stay there, my queen, don’t enter in here.’
Then he addressed a certain man, ‘Come, my friend, bring the golden couch from the Chamber of the Grand Tower and set it up in the golden palm grove.’
‘Yes, Your Majesty,’ that man replied, and did as he was asked. The king laid down in the lion’s posture—on the right side, placing one foot on top of the other—mindful and aware.
Then Queen Subhaddā thought, ‘The king’s faculties are so very clear, and the complexion of his skin is pure and bright. Let him not pass away!’ She said to him, ‘Sire, you have 84,000 cities, with the royal capital of Kusāvatī foremost. Arouse desire for these! Take an interest in life!’
And she likewise urged the king to live on by taking an interest in all his possessions as described above.
When the queen had spoken, the king said to her, ‘For a long time, my queen, you have spoken to me with words that are welcome, desirable, agreeable, and pleasant. And yet in my final hour, your words are unwelcome, undesirable, disagreeable, and unpleasant!’
‘So how then, Your Majesty, am I to speak to you?’
‘Like this, my queen: “Sire, we must be parted and separated from all we hold dear and beloved. Don’t pass away with concerns. Such concern is suffering, and it’s criticized. Sire, you have 84,000 cities, with the royal capital of Kusāvatī foremost. Give up desire for these! Take no interest in life!”’ And so on for all the king’s possessions.
When the king had spoken, Queen Subhaddā cried and burst out in tears. Wiping away her tears, the queen said to the king: ‘Sire, we must be parted and separated from all we hold dear and beloved. Don’t pass away with concerns. Such concern is suffering, and it’s criticized. Sire, you have 84,000 cities, with the royal capital of Kusāvatī foremost. Give up desire for these! Take no interest in life!’ And she continued, listing all the king’s possessions.
8. Rebirth in the Realm of Divinity
Not long after that, King Mahāsudassana passed away. And the feeling he had close to death was like a householder or their child falling asleep after eating a satisfying meal.
When he passed away King Mahāsudassana was reborn in a good place, a realm of divinity. Ānanda, King Mahāsudassana played children’s games for 84,000 years. He ruled as viceroy for 84,000 years. He ruled as king for 84,000 years. He led the spiritual life as a layman in the Palace of Principle for 84,000 years. And having developed the four divine meditations, when his body broke up, after death, he was reborn in a good place, a realm of divinity.
Now, Ānanda, you might think: ‘Surely King Mahāsudassana must have been someone else at that time?’ But you should not see it like that. I myself was King Mahāsudassana at that time.
Mine were the 84,000 cities, with the royal capital of Kusāvatī foremost. And mine were all the other possessions.
Of those 84,000 cities, I only stayed in one, the capital Kusāvatī. Of those 84,000 palaces, I only dwelt in one, the Palace of Principle. Of those 84,000 chambers, I only dwelt in the Chamber of the Grand Tower. Of those 84,000 couches, I only used one, made of gold or silver or ivory or heartwood. Of those 84,000 bull elephants, I only rode one, the royal bull elephant named Sabbath. Of those 84,000 horses, I only rode one, the royal horse named Thundercloud. Of those 84,000 chariots, I only rode one, the chariot named Triumph. Of those 84,000 women, I was only served by one, an aristocrat maiden or a coquette. Of those 8,400,000,000 cloths, I only wore one pair, made of delicate linen, cotton, silk, or wool. Of those 84,000 servings of food, I only had one, eating at most a cup of rice with suitable sauce.
See, Ānanda! All those conditioned phenomena have passed, ceased, and perished. So impermanent are conditions, so unstable are conditions, so unreliable are conditions. This is quite enough for you to become disillusioned, dispassionate, and freed regarding all conditions.
Six times, Ānanda, I recall having laid down my body at this place. And the seventh time was as a wheel-turning monarch, a just and principled king, at which time my dominion extended to all four sides, I achieved stability in the country, and I possessed the seven treasures. But Ānanda, I do not see any place in this world with its gods, Māras, and Divinities, this population with its ascetics and brahmins, its gods and humans where the Realized One would lay down his body for the eighth time.”
That is what the Buddha said. Then the Holy One, the Teacher, went on to say:
“Oh! Conditions are impermanent, their nature is to rise and fall; having arisen, they cease; their settling is such bliss.”
Evaṁ me sutaṁ— ekaṁ samayaṁ bhagavā kusinārāyaṁ viharati upavattane mallānaṁ sālavane antarena yamakasālānaṁ parinibbānasamaye.
Atha kho āyasmā ānando yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinno kho āyasmā ānando bhagavantaṁ etadavoca: “mā, bhante, bhagavā imasmiṁ khuddakanagarake ujjaṅgalanagarake sākhānagarake parinibbāyi. Santi, bhante, aññāni mahānagarāni. Seyyathidaṁ—campā, rājagahaṁ, sāvatthi, sāketaṁ, kosambī, bārāṇasī; ettha bhagavā parinibbāyatu. Ettha bahū khattiyamahāsālā brāhmaṇamahāsālā gahapatimahāsālā tathāgate abhippasannā, te tathāgatassa sarīrapūjaṁ karissantī”ti.
“Mā hevaṁ, ānanda, avaca; mā hevaṁ, ānanda, avaca: ‘khuddakanagarakaṁ ujjaṅgalanagarakaṁ sākhānagarakan’ti.
1. Kusāvatīrājadhānī
Bhūtapubbaṁ, ānanda, rājā mahāsudassano nāma ahosi khattiyo muddhāvasitto cāturanto vijitāvī janapadatthāvariyappatto. Rañño, ānanda, mahāsudassanassa ayaṁ kusinārā kusāvatī nāma rājadhānī ahosi. Puratthimena ca pacchimena ca dvādasayojanāni āyāmena, uttarena ca dakkhiṇena ca sattayojanāni vitthārena. Kusāvatī, ānanda, rājadhānī iddhā ceva ahosi phītā ca bahujanā ca ākiṇṇamanussā ca subhikkhā ca. Seyyathāpi, ānanda, devānaṁ āḷakamandā nāma rājadhānī iddhā ceva hoti phītā ca bahujanā ca ākiṇṇayakkhā ca subhikkhā ca;
Kusāvatī, ānanda, rājadhānī dasahi saddehi avivittā ahosi divā ceva rattiñca, seyyathidaṁ— hatthisaddena assasaddena rathasaddena bherisaddena mudiṅgasaddena vīṇāsaddena gītasaddena saṅkhasaddena sammasaddena pāṇitāḷasaddena ‘asnātha pivatha khādathā’ti dasamena saddena.
Kusāvatī, ānanda, rājadhānī sattahi pākārehi parikkhittā ahosi. Eko pākāro sovaṇṇamayo, eko rūpiyamayo, eko veḷuriyamayo, eko phalikamayo, eko lohitaṅkamayo, eko masāragallamayo, eko sabbaratanamayo.
Kusāvatiyā, ānanda, rājadhāniyā catunnaṁ vaṇṇānaṁ dvārāni ahesuṁ. Ekaṁ dvāraṁ sovaṇṇamayaṁ, ekaṁ rūpiyamayaṁ, ekaṁ veḷuriyamayaṁ, ekaṁ phalikamayaṁ. Ekekasmiṁ dvāre satta satta esikā nikhātā ahesuṁ tiporisaṅgā tiporisanikhātā dvādasaporisā ubbedhena. Ekā esikā sovaṇṇamayā, ekā rūpiyamayā, ekā veḷuriyamayā, ekā phalikamayā, ekā lohitaṅkamayā, ekā masāragallamayā, ekā sabbaratanamayā.
Kusāvatī, ānanda, rājadhānī sattahi tālapantīhi parikkhittā ahosi. Ekā tālapanti sovaṇṇamayā, ekā rūpiyamayā, ekā veḷuriyamayā, ekā phalikamayā, ekā lohitaṅkamayā, ekā masāragallamayā, ekā sabbaratanamayā. Sovaṇṇamayassa tālassa sovaṇṇamayo khandho ahosi, rūpiyamayāni pattāni ca phalāni ca. Rūpiyamayassa tālassa rūpiyamayo khandho ahosi, sovaṇṇamayāni pattāni ca phalāni ca. Veḷuriyamayassa tālassa veḷuriyamayo khandho ahosi, phalikamayāni pattāni ca phalāni ca. Phalikamayassa tālassa phalikamayo khandho ahosi, veḷuriyamayāni pattāni ca phalāni ca. Lohitaṅkamayassa tālassa lohitaṅkamayo khandho ahosi, masāragallamayāni pattāni ca phalāni ca. Masāragallamayassa tālassa masāragallamayo khandho ahosi, lohitaṅkamayāni pattāni ca phalāni ca. Sabbaratanamayassa tālassa sabbaratanamayo khandho ahosi, sabbaratanamayāni pattāni ca phalāni ca. Tāsaṁ kho panānanda, tālapantīnaṁ vāteritānaṁ saddo ahosi vaggu ca rajanīyo ca khamanīyo ca madanīyo ca. Seyyathāpi, ānanda, pañcaṅgikassa tūriyassa suvinītassa suppaṭitāḷitassa sukusalehi samannāhatassa saddo hoti vaggu ca rajanīyo ca khamanīyo ca madanīyo ca; Ye kho panānanda, tena samayena kusāvatiyā rājadhāniyā dhuttā ahesuṁ soṇḍā pipāsā, te tāsaṁ tālapantīnaṁ vāteritānaṁ saddena paricāresuṁ.
2. Sattaratanasamannāgata
2.1. Cakkaratana
Rājā, ānanda, mahāsudassano sattahi ratanehi samannāgato ahosi catūhi ca iddhīhi. Katamehi sattahi?
Idhānanda, rañño mahāsudassanassa tadahuposathe pannarase sīsaṁnhātassa uposathikassa uparipāsādavaragatassa dibbaṁ cakkaratanaṁ pāturahosi sahassāraṁ sanemikaṁ sanābhikaṁ sabbākāraparipūraṁ. Disvā rañño mahāsudassanassa etadahosi: ‘sutaṁ kho pana metaṁ: “yassa rañño khattiyassa muddhāvasittassa tadahuposathe pannarase sīsaṁnhātassa uposathikassa uparipāsādavaragatassa dibbaṁ cakkaratanaṁ pātubhavati sahassāraṁ sanemikaṁ sanābhikaṁ sabbākāraparipūraṁ, so hoti rājā cakkavattī”ti. Assaṁ nu kho ahaṁ rājā cakkavattī’ti.
Atha kho, ānanda, rājā mahāsudassano uṭṭhāyāsanā ekaṁsaṁ uttarāsaṅgaṁ karitvā vāmena hatthena suvaṇṇabhiṅkāraṁ gahetvā dakkhiṇena hatthena cakkaratanaṁ abbhukkiri: ‘pavattatu bhavaṁ cakkaratanaṁ, abhivijinātu bhavaṁ cakkaratanan’ti.
Atha kho taṁ, ānanda, cakkaratanaṁ puratthimaṁ disaṁ pavatti, anvadeva rājā mahāsudassano saddhiṁ caturaṅginiyā senāya, yasmiṁ kho panānanda, padese cakkaratanaṁ patiṭṭhāsi, tattha rājā mahāsudassano vāsaṁ upagacchi saddhiṁ caturaṅginiyā senāya.
Ye kho panānanda, puratthimāya disāya paṭirājāno, te rājānaṁ mahāsudassanaṁ upasaṅkamitvā evamāhaṁsu: ‘ehi kho, mahārāja, svāgataṁ te, mahārāja, sakaṁ te, mahārāja, anusāsa, mahārājā’ti.
Rājā mahāsudassano evamāha: ‘pāṇo na hantabbo, adinnaṁ na ādātabbaṁ, kāmesu micchā na caritabbā, musā na bhaṇitabbā, majjaṁ na pātabbaṁ, yathābhuttañca bhuñjathā’ti. Ye kho panānanda, puratthimāya disāya paṭirājāno, te rañño mahāsudassanassa anuyantā ahesuṁ.
Atha kho taṁ, ānanda, cakkaratanaṁ puratthimaṁ samuddaṁ ajjhogāhetvā paccuttaritvā dakkhiṇaṁ disaṁ pavatti …pe…
dakkhiṇaṁ samuddaṁ ajjhogāhetvā paccuttaritvā pacchimaṁ disaṁ pavatti …pe…
pacchimaṁ samuddaṁ ajjhogāhetvā paccuttaritvā uttaraṁ disaṁ pavatti, anvadeva rājā mahāsudassano saddhiṁ caturaṅginiyā senāya. Yasmiṁ kho panānanda, padese cakkaratanaṁ patiṭṭhāsi, tattha rājā mahāsudassano vāsaṁ upagacchi saddhiṁ caturaṅginiyā senāya.
Ye kho panānanda, uttarāya disāya paṭirājāno, te rājānaṁ mahāsudassanaṁ upasaṅkamitvā evamāhaṁsu: ‘ehi kho, mahārāja, svāgataṁ te, mahārāja, sakaṁ te, mahārāja, anusāsa, mahārājā’ti.
Rājā mahāsudassano evamāha: ‘pāṇo na hantabbo, adinnaṁ na ādātabbaṁ, kāmesu micchā na caritabbā, musā na bhaṇitabbā, majjaṁ na pātabbaṁ, yathābhuttañca bhuñjathā’ti. Ye kho panānanda, uttarāya disāya paṭirājāno, te rañño mahāsudassanassa anuyantā ahesuṁ.
Atha kho taṁ, ānanda, cakkaratanaṁ samuddapariyantaṁ pathaviṁ abhivijinitvā kusāvatiṁ rājadhāniṁ paccāgantvā rañño mahāsudassanassa antepuradvāre atthakaraṇapamukhe akkhāhataṁ maññe aṭṭhāsi rañño mahāsudassanassa antepuraṁ upasobhayamānaṁ. Rañño, ānanda, mahāsudassanassa evarūpaṁ cakkaratanaṁ pāturahosi.
2.2. Hatthiratana
Puna caparaṁ, ānanda, rañño mahāsudassanassa hatthiratanaṁ pāturahosi sabbaseto sattappatiṭṭho iddhimā vehāsaṅgamo uposatho nāma nāgarājā. Taṁ disvā rañño mahāsudassanassa cittaṁ pasīdi: ‘bhaddakaṁ vata bho hatthiyānaṁ, sace damathaṁ upeyyā’ti. Atha kho taṁ, ānanda, hatthiratanaṁ—seyyathāpi nāma gandhahatthājāniyo dīgharattaṁ suparidanto; evameva damathaṁ upagacchi.
Bhūtapubbaṁ, ānanda, rājā mahāsudassano tameva hatthiratanaṁ vīmaṁsamāno pubbaṇhasamayaṁ abhiruhitvā samuddapariyantaṁ pathaviṁ anuyāyitvā kusāvatiṁ rājadhāniṁ paccāgantvā pātarāsamakāsi. Rañño, ānanda, mahāsudassanassa evarūpaṁ hatthiratanaṁ pāturahosi.
2.3. Assaratana
Puna caparaṁ, ānanda, rañño mahāsudassanassa assaratanaṁ pāturahosi sabbaseto kāḷasīso muñjakeso iddhimā vehāsaṅgamo valāhako nāma assarājā. Taṁ disvā rañño mahāsudassanassa cittaṁ pasīdi: ‘bhaddakaṁ vata bho assayānaṁ sace damathaṁ upeyyā’ti. Atha kho taṁ, ānanda, assaratanaṁ seyyathāpi nāma bhaddo assājāniyo dīgharattaṁ suparidanto; evameva damathaṁ upagacchi.
Bhūtapubbaṁ, ānanda, rājā mahāsudassano tameva assaratanaṁ vīmaṁsamāno pubbaṇhasamayaṁ abhiruhitvā samuddapariyantaṁ pathaviṁ anuyāyitvā kusāvatiṁ rājadhāniṁ paccāgantvā pātarāsamakāsi. Rañño, ānanda, mahāsudassanassa evarūpaṁ assaratanaṁ pāturahosi.
2.4. Maṇiratana
Puna caparaṁ, ānanda, rañño mahāsudassanassa maṇiratanaṁ pāturahosi. So ahosi maṇi veḷuriyo subho jātimā aṭṭhaṁso suparikammakato accho vippasanno anāvilo sabbākārasampanno. Tassa kho panānanda, maṇiratanassa ābhā samantā yojanaṁ phuṭā ahosi.
Bhūtapubbaṁ, ānanda, rājā mahāsudassano tameva maṇiratanaṁ vīmaṁsamāno caturaṅginiṁ senaṁ sannayhitvā maṇiṁ dhajaggaṁ āropetvā rattandhakāratimisāya pāyāsi. Ye kho panānanda, samantā gāmā ahesuṁ, te tenobhāsena kammante payojesuṁ divāti maññamānā. Rañño, ānanda, mahāsudassanassa evarūpaṁ maṇiratanaṁ pāturahosi.
2.5. Itthiratana
Puna caparaṁ, ānanda, rañño mahāsudassanassa itthiratanaṁ pāturahosi abhirūpā dassanīyā pāsādikā paramāya vaṇṇapokkharatāya samannāgatā nātidīghā nātirassā nātikisā nātithūlā nātikāḷikā nāccodātā atikkantā mānusivaṇṇaṁ appattā dibbavaṇṇaṁ. Tassa kho panānanda, itthiratanassa evarūpo kāyasamphasso hoti, seyyathāpi nāma tūlapicuno vā kappāsapicuno vā. Tassa kho panānanda, itthiratanassa sīte uṇhāni gattāni honti, uṇhe sītāni. Tassa kho panānanda, itthiratanassa kāyato candanagandho vāyati, mukhato uppalagandho. Taṁ kho panānanda, itthiratanaṁ rañño mahāsudassanassa pubbuṭṭhāyinī ahosi pacchānipātinī kiṅkārapaṭissāvinī manāpacārinī piyavādinī. Taṁ kho panānanda, itthiratanaṁ rājānaṁ mahāsudassanaṁ manasāpi no aticari, kuto pana kāyena. Rañño, ānanda, mahāsudassanassa evarūpaṁ itthiratanaṁ pāturahosi.
2.6. Gahapatiratana
Puna caparaṁ, ānanda, rañño mahāsudassanassa gahapatiratanaṁ pāturahosi. Tassa kammavipākajaṁ dibbacakkhu pāturahosi yena nidhiṁ passati sassāmikampi assāmikampi.
So rājānaṁ mahāsudassanaṁ upasaṅkamitvā evamāha: ‘appossukko tvaṁ, deva, hohi, ahaṁ te dhanena dhanakaraṇīyaṁ karissāmī’ti.
Bhūtapubbaṁ, ānanda, rājā mahāsudassano tameva gahapatiratanaṁ vīmaṁsamāno nāvaṁ abhiruhitvā majjhe gaṅgāya nadiyā sotaṁ ogāhitvā gahapatiratanaṁ etadavoca: ‘attho me, gahapati, hiraññasuvaṇṇenā’ti.
‘Tena hi, mahārāja, ekaṁ tīraṁ nāvā upetū’ti.
‘Idheva me, gahapati, attho hiraññasuvaṇṇenā’ti.
Atha kho taṁ, ānanda, gahapatiratanaṁ ubhohi hatthehi udakaṁ omasitvā pūraṁ hiraññasuvaṇṇassa kumbhiṁ uddharitvā rājānaṁ mahāsudassanaṁ etadavoca: ‘alamettāvatā, mahārāja, katamettāvatā, mahārāja, pūjitamettāvatā, mahārājā’ti?
Rājā mahāsudassano evamāha: ‘alamettāvatā, gahapati, katamettāvatā, gahapati, pūjitamettāvatā, gahapatī’ti.
Rañño, ānanda, mahāsudassanassa evarūpaṁ gahapatiratanaṁ pāturahosi.
2.7. Pariṇāyakaratana
Puna caparaṁ, ānanda, rañño mahāsudassanassa pariṇāyakaratanaṁ pāturahosi paṇḍito viyatto medhāvī paṭibalo rājānaṁ mahāsudassanaṁ upayāpetabbaṁ upayāpetuṁ, apayāpetabbaṁ apayāpetuṁ, ṭhapetabbaṁ ṭhapetuṁ.
So rājānaṁ mahāsudassanaṁ upasaṅkamitvā evamāha: ‘appossukko tvaṁ, deva, hohi, ahamanusāsissāmī’ti.
Rañño, ānanda, mahāsudassanassa evarūpaṁ pariṇāyakaratanaṁ pāturahosi.
Rājā, ānanda, mahāsudassano imehi sattahi ratanehi samannāgato ahosi.
3. Catuiddhisamannāgata
Rājā, ānanda, mahāsudassano catūhi iddhīhi samannāgato ahosi. Katamāhi catūhi iddhīhi?
Idhānanda, rājā mahāsudassano abhirūpo ahosi dassanīyo pāsādiko paramāya vaṇṇapokkharatāya samannāgato ativiya aññehi manussehi. Rājā, ānanda, mahāsudassano imāya paṭhamāya iddhiyā samannāgato ahosi.
Puna caparaṁ, ānanda, rājā mahāsudassano dīghāyuko ahosi ciraṭṭhitiko ativiya aññehi manussehi. Rājā, ānanda, mahāsudassano imāya dutiyāya iddhiyā samannāgato ahosi.
Puna caparaṁ, ānanda, rājā mahāsudassano appābādho ahosi appātaṅko samavepākiniyā gahaṇiyā samannāgato nātisītāya nāccuṇhāya ativiya aññehi manussehi. Rājā, ānanda, mahāsudassano imāya tatiyāya iddhiyā samannāgato ahosi.
Puna caparaṁ, ānanda, rājā mahāsudassano brāhmaṇagahapatikānaṁ piyo ahosi manāpo. Seyyathāpi, ānanda, pitā puttānaṁ piyo hoti manāpo; Raññopi, ānanda, mahāsudassanassa brāhmaṇagahapatikā piyā ahesuṁ manāpā. Seyyathāpi, ānanda, pitu puttā piyā honti manāpā;
Bhūtapubbaṁ, ānanda, rājā mahāsudassano caturaṅginiyā senāya uyyānabhūmiṁ niyyāsi. Atha kho, ānanda, brāhmaṇagahapatikā rājānaṁ mahāsudassanaṁ upasaṅkamitvā evamāhaṁsu: ‘ataramāno, deva, yāhi, yathā taṁ mayaṁ cirataraṁ passeyyāmā’ti. Rājāpi, ānanda, mahāsudassano sārathiṁ āmantesi: ‘ataramāno, sārathi, rathaṁ pesehi, yathā ahaṁ brāhmaṇagahapatike cirataraṁ passeyyan’ti. Rājā, ānanda, mahāsudassano imāya catutthiyā iddhiyā samannāgato ahosi.
Rājā, ānanda, mahāsudassano imāhi catūhi iddhīhi samannāgato ahosi.
4. Dhammapāsādapokkharaṇī
Atha kho, ānanda, rañño mahāsudassanassa etadahosi: ‘yannūnāhaṁ imāsu tālantarikāsu dhanusate dhanusate pokkharaṇiyo māpeyyan’ti.
Māpesi kho, ānanda, rājā mahāsudassano tāsu tālantarikāsu dhanusate dhanusate pokkharaṇiyo. Tā kho panānanda, pokkharaṇiyo catunnaṁ vaṇṇānaṁ iṭṭhakāhi citā ahesuṁ— ekā iṭṭhakā sovaṇṇamayā, ekā rūpiyamayā, ekā veḷuriyamayā, ekā phalikamayā.
Tāsu kho panānanda, pokkharaṇīsu cattāri cattāri sopānāni ahesuṁ catunnaṁ vaṇṇānaṁ, ekaṁ sopānaṁ sovaṇṇamayaṁ ekaṁ rūpiyamayaṁ ekaṁ veḷuriyamayaṁ ekaṁ phalikamayaṁ. Sovaṇṇamayassa sopānassa sovaṇṇamayā thambhā ahesuṁ, rūpiyamayā sūciyo ca uṇhīsañca. Rūpiyamayassa sopānassa rūpiyamayā thambhā ahesuṁ, sovaṇṇamayā sūciyo ca uṇhīsañca. Veḷuriyamayassa sopānassa veḷuriyamayā thambhā ahesuṁ, phalikamayā sūciyo ca uṇhīsañca. Phalikamayassa sopānassa phalikamayā thambhā ahesuṁ, veḷuriyamayā sūciyo ca uṇhīsañca. Tā kho panānanda, pokkharaṇiyo dvīhi vedikāhi parikkhittā ahesuṁ ekā vedikā sovaṇṇamayā, ekā rūpiyamayā. Sovaṇṇamayāya vedikāya sovaṇṇamayā thambhā ahesuṁ, rūpiyamayā sūciyo ca uṇhīsañca. Rūpiyamayāya vedikāya rūpiyamayā thambhā ahesuṁ, sovaṇṇamayā sūciyo ca uṇhīsañca.
Atha kho, ānanda, rañño mahāsudassanassa etadahosi: ‘yannūnāhaṁ imāsu pokkharaṇīsu evarūpaṁ mālaṁ ropāpeyyaṁ uppalaṁ padumaṁ kumudaṁ puṇḍarīkaṁ sabbotukaṁ sabbajanassa anāvaṭan’ti. Ropāpesi kho, ānanda, rājā mahāsudassano tāsu pokkharaṇīsu evarūpaṁ mālaṁ uppalaṁ padumaṁ kumudaṁ puṇḍarīkaṁ sabbotukaṁ sabbajanassa anāvaṭaṁ.
Atha kho, ānanda, rañño mahāsudassanassa etadahosi: ‘yannūnāhaṁ imāsaṁ pokkharaṇīnaṁ tīre nhāpake purise ṭhapeyyaṁ, ye āgatāgataṁ janaṁ nhāpessantī’ti. Ṭhapesi kho, ānanda, rājā mahāsudassano tāsaṁ pokkharaṇīnaṁ tīre nhāpake purise, ye āgatāgataṁ janaṁ nhāpesuṁ.
Atha kho, ānanda, rañño mahāsudassanassa etadahosi: ‘yannūnāhaṁ imāsaṁ pokkharaṇīnaṁ tīre evarūpaṁ dānaṁ paṭṭhapeyyaṁ— annaṁ annaṭṭhikassa, pānaṁ pānaṭṭhikassa, vatthaṁ vatthaṭṭhikassa, yānaṁ yānaṭṭhikassa, sayanaṁ sayanaṭṭhikassa, itthiṁ itthiṭṭhikassa, hiraññaṁ hiraññaṭṭhikassa, suvaṇṇaṁ suvaṇṇaṭṭhikassā’ti. Paṭṭhapesi kho, ānanda, rājā mahāsudassano tāsaṁ pokkharaṇīnaṁ tīre evarūpaṁ dānaṁ—
Atha kho, ānanda, brāhmaṇagahapatikā pahūtaṁ sāpateyyaṁ ādāya rājānaṁ mahāsudassanaṁ upasaṅkamitvā evamāhaṁsu: ‘idaṁ, deva, pahūtaṁ sāpateyyaṁ devaññeva uddissa ābhataṁ, taṁ devo paṭiggaṇhatū’ti.
‘Alaṁ, bho, mamapidaṁ pahūtaṁ sāpateyyaṁ dhammikena balinā abhisaṅkhataṁ, tañca vo hotu, ito ca bhiyyo harathā’ti.
Te raññā paṭikkhittā ekamantaṁ apakkamma evaṁ samacintesuṁ: ‘na kho etaṁ amhākaṁ patirūpaṁ, yaṁ mayaṁ imāni sāpateyyāni punadeva sakāni gharāni paṭihareyyāma. Yannūna mayaṁ rañño mahāsudassanassa nivesanaṁ māpeyyāmā’ti.
Te rājānaṁ mahāsudassanaṁ upasaṅkamitvā evamāhaṁsu: ‘nivesanaṁ te, deva, māpessāmā’ti. Adhivāsesi kho, ānanda, rājā mahāsudassano tuṇhībhāvena.
Atha kho, ānanda, sakko devānamindo rañño mahāsudassanassa cetasā cetoparivitakkamaññāya vissakammaṁ devaputtaṁ āmantesi: ‘ehi tvaṁ, samma vissakamma, rañño mahāsudassanassa nivesanaṁ māpehi dhammaṁ nāma pāsādan’ti.
‘Evaṁ, bhaddantavā’ti kho, ānanda, vissakammo devaputto sakkassa devānamindassa paṭissutvā seyyathāpi nāma balavā puriso samiñjitaṁ vā bāhaṁ pasāreyya pasāritaṁ vā bāhaṁ samiñjeyya; evameva—devesu tāvatiṁsesu antarahito rañño mahāsudassanassa purato pāturahosi.
Atha kho, ānanda, vissakammo devaputto rājānaṁ mahāsudassanaṁ etadavoca: ‘nivesanaṁ te, deva, māpessāmi dhammaṁ nāma pāsādan’ti. Adhivāsesi kho, ānanda, rājā mahāsudassano tuṇhībhāvena.
Māpesi kho, ānanda, vissakammo devaputto rañño mahāsudassanassa nivesanaṁ dhammaṁ nāma pāsādaṁ.
Dhammo, ānanda, pāsādo puratthimena pacchimena ca yojanaṁ āyāmena ahosi. Uttarena dakkhiṇena ca aḍḍhayojanaṁ vitthārena. Dhammassa, ānanda, pāsādassa tiporisaṁ uccatarena vatthu citaṁ ahosi catunnaṁ vaṇṇānaṁ iṭṭhakāhi— ekā iṭṭhakā sovaṇṇamayā, ekā rūpiyamayā, ekā veḷuriyamayā, ekā phalikamayā.
Dhammassa, ānanda, pāsādassa caturāsītithambhasahassāni ahesuṁ catunnaṁ vaṇṇānaṁ— eko thambho sovaṇṇamayo, eko rūpiyamayo, eko veḷuriyamayo, eko phalikamayo. Dhammo, ānanda, pāsādo catunnaṁ vaṇṇānaṁ phalakehi santhato ahosi— ekaṁ phalakaṁ sovaṇṇamayaṁ, ekaṁ rūpiyamayaṁ, ekaṁ veḷuriyamayaṁ, ekaṁ phalikamayaṁ.
Dhammassa, ānanda, pāsādassa catuvīsati sopānāni ahesuṁ catunnaṁ vaṇṇānaṁ— ekaṁ sopānaṁ sovaṇṇamayaṁ, ekaṁ rūpiyamayaṁ, ekaṁ veḷuriyamayaṁ, ekaṁ phalikamayaṁ. Sovaṇṇamayassa sopānassa sovaṇṇamayā thambhā ahesuṁ rūpiyamayā sūciyo ca uṇhīsañca. Rūpiyamayassa sopānassa rūpiyamayā thambhā ahesuṁ sovaṇṇamayā sūciyo ca uṇhīsañca. Veḷuriyamayassa sopānassa veḷuriyamayā thambhā ahesuṁ phalikamayā sūciyo ca uṇhīsañca. Phalikamayassa sopānassa phalikamayā thambhā ahesuṁ veḷuriyamayā sūciyo ca uṇhīsañca.
Dhamme, ānanda, pāsāde caturāsītikūṭāgārasahassāni ahesuṁ catunnaṁ vaṇṇānaṁ— ekaṁ kūṭāgāraṁ sovaṇṇamayaṁ, ekaṁ rūpiyamayaṁ, ekaṁ veḷuriyamayaṁ, ekaṁ phalikamayaṁ. Sovaṇṇamaye kūṭāgāre rūpiyamayo pallaṅko paññatto ahosi, rūpiyamaye kūṭāgāre sovaṇṇamayo pallaṅko paññatto ahosi, veḷuriyamaye kūṭāgāre dantamayo pallaṅko paññatto ahosi, phalikamaye kūṭāgāre sāramayo pallaṅko paññatto ahosi. Sovaṇṇamayassa kūṭāgārassa dvāre rūpiyamayo tālo ṭhito ahosi, tassa rūpiyamayo khandho sovaṇṇamayāni pattāni ca phalāni ca. Rūpiyamayassa kūṭāgārassa dvāre sovaṇṇamayo tālo ṭhito ahosi, tassa sovaṇṇamayo khandho, rūpiyamayāni pattāni ca phalāni ca. Veḷuriyamayassa kūṭāgārassa dvāre phalikamayo tālo ṭhito ahosi, tassa phalikamayo khandho, veḷuriyamayāni pattāni ca phalāni ca. Phalikamayassa kūṭāgārassa dvāre veḷuriyamayo tālo ṭhito ahosi, tassa veḷuriyamayo khandho, phalikamayāni pattāni ca phalāni ca.
Atha kho, ānanda, rañño mahāsudassanassa etadahosi: ‘yannūnāhaṁ mahāviyūhassa kūṭāgārassa dvāre sabbasovaṇṇamayaṁ tālavanaṁ māpeyyaṁ, yattha divāvihāraṁ nisīdissāmī’ti. Māpesi kho, ānanda, rājā mahāsudassano mahāviyūhassa kūṭāgārassa dvāre sabbasovaṇṇamayaṁ tālavanaṁ, yattha divāvihāraṁ nisīdi.
Dhammo, ānanda, pāsādo dvīhi vedikāhi parikkhitto ahosi, ekā vedikā sovaṇṇamayā, ekā rūpiyamayā. Sovaṇṇamayāya vedikāya sovaṇṇamayā thambhā ahesuṁ, rūpiyamayā sūciyo ca uṇhīsañca. Rūpiyamayāya vedikāya rūpiyamayā thambhā ahesuṁ, sovaṇṇamayā sūciyo ca uṇhīsañca.
Dhammo, ānanda, pāsādo dvīhi kiṅkiṇikajālehi parikkhitto ahosi— ekaṁ jālaṁ sovaṇṇamayaṁ ekaṁ rūpiyamayaṁ. Sovaṇṇamayassa jālassa rūpiyamayā kiṅkiṇikā ahesuṁ, rūpiyamayassa jālassa sovaṇṇamayā kiṅkiṇikā ahesuṁ. Tesaṁ kho panānanda, kiṅkiṇikajālānaṁ vāteritānaṁ saddo ahosi vaggu ca rajanīyo ca khamanīyo ca madanīyo ca. Seyyathāpi, ānanda, pañcaṅgikassa tūriyassa suvinītassa suppaṭitāḷitassa sukusalehi samannāhatassa saddo hoti, vaggu ca rajanīyo ca khamanīyo ca madanīyo ca; Ye kho panānanda, tena samayena kusāvatiyā rājadhāniyā dhuttā ahesuṁ soṇḍā pipāsā, te tesaṁ kiṅkiṇikajālānaṁ vāteritānaṁ saddena paricāresuṁ. Niṭṭhito kho panānanda, dhammo pāsādo duddikkho ahosi musati cakkhūni. Seyyathāpi, ānanda, vassānaṁ pacchime māse saradasamaye viddhe vigatavalāhake deve ādicco nabhaṁ abbhussakkamāno duddikkho hoti musati cakkhūni; evameva kho, ānanda, dhammo pāsādo duddikkho ahosi musati cakkhūni.
Atha kho, ānanda, rañño mahāsudassanassa etadahosi: ‘yannūnāhaṁ dhammassa pāsādassa purato dhammaṁ nāma pokkharaṇiṁ māpeyyan’ti. Māpesi kho, ānanda, rājā mahāsudassano dhammassa pāsādassa purato dhammaṁ nāma pokkharaṇiṁ. Dhammā, ānanda, pokkharaṇī puratthimena pacchimena ca yojanaṁ āyāmena ahosi, uttarena dakkhiṇena ca aḍḍhayojanaṁ vitthārena. Dhammā, ānanda, pokkharaṇī catunnaṁ vaṇṇānaṁ iṭṭhakāhi citā ahosi— ekā iṭṭhakā sovaṇṇamayā, ekā rūpiyamayā, ekā veḷuriyamayā, ekā phalikamayā.
Dhammāya, ānanda, pokkharaṇiyā catuvīsati sopānāni ahesuṁ catunnaṁ vaṇṇānaṁ— ekaṁ sopānaṁ sovaṇṇamayaṁ, ekaṁ rūpiyamayaṁ, ekaṁ veḷuriyamayaṁ, ekaṁ phalikamayaṁ. Sovaṇṇamayassa sopānassa sovaṇṇamayā thambhā ahesuṁ rūpiyamayā sūciyo ca uṇhīsañca. Rūpiyamayassa sopānassa rūpiyamayā thambhā ahesuṁ sovaṇṇamayā sūciyo ca uṇhīsañca. Veḷuriyamayassa sopānassa veḷuriyamayā thambhā ahesuṁ phalikamayā sūciyo ca uṇhīsañca. Phalikamayassa sopānassa phalikamayā thambhā ahesuṁ veḷuriyamayā sūciyo ca uṇhīsañca.
Dhammā, ānanda, pokkharaṇī dvīhi vedikāhi parikkhittā ahosi—ekā vedikā sovaṇṇamayā, ekā rūpiyamayā. Sovaṇṇamayāya vedikāya sovaṇṇamayā thambhā ahesuṁ rūpiyamayā sūciyo ca uṇhīsañca. Rūpiyamayāya vedikāya rūpiyamayā thambhā ahesuṁ sovaṇṇamayā sūciyo ca uṇhīsañca.
Dhammā, ānanda, pokkharaṇī sattahi tālapantīhi parikkhittā ahosi— ekā tālapanti sovaṇṇamayā, ekā rūpiyamayā, ekā veḷuriyamayā, ekā phalikamayā, ekā lohitaṅkamayā, ekā masāragallamayā, ekā sabbaratanamayā. Sovaṇṇamayassa tālassa sovaṇṇamayo khandho ahosi rūpiyamayāni pattāni ca phalāni ca. Rūpiyamayassa tālassa rūpiyamayo khandho ahosi sovaṇṇamayāni pattāni ca phalāni ca. Veḷuriyamayassa tālassa veḷuriyamayo khandho ahosi phalikamayāni pattāni ca phalāni ca. Phalikamayassa tālassa phalikamayo khandho ahosi veḷuriyamayāni pattāni ca phalāni ca. Lohitaṅkamayassa tālassa lohitaṅkamayo khandho ahosi masāragallamayāni pattāni ca phalāni ca. Masāragallamayassa tālassa masāragallamayo khandho ahosi lohitaṅkamayāni pattāni ca phalāni ca. Sabbaratanamayassa tālassa sabbaratanamayo khandho ahosi, sabbaratanamayāni pattāni ca phalāni ca. Tāsaṁ kho panānanda, tālapantīnaṁ vāteritānaṁ saddo ahosi, vaggu ca rajanīyo ca khamanīyo ca madanīyo ca. Seyyathāpi, ānanda, pañcaṅgikassa tūriyassa suvinītassa suppaṭitāḷitassa sukusalehi samannāhatassa saddo hoti vaggu ca rajanīyo ca khamanīyo ca madanīyo ca; Ye kho panānanda, tena samayena kusāvatiyā rājadhāniyā dhuttā ahesuṁ soṇḍā pipāsā, te tāsaṁ tālapantīnaṁ vāteritānaṁ saddena paricāresuṁ.
Niṭṭhite kho panānanda, dhamme pāsāde niṭṭhitāya dhammāya ca pokkharaṇiyā rājā mahāsudassano ‘ye tena samayena samaṇesu vā samaṇasammatā brāhmaṇesu vā brāhmaṇasammatā’, te sabbakāmehi santappetvā dhammaṁ pāsādaṁ abhiruhi.
Paṭhamabhāṇavāro.
5. Jhānasampatti
Atha kho, ānanda, rañño mahāsudassanassa etadahosi: ‘kissa nu kho me idaṁ kammassa phalaṁ kissa kammassa vipāko, yenāhaṁ etarahi evaṁmahiddhiko evaṁmahānubhāvo’ti?
Atha kho, ānanda, rañño mahāsudassanassa etadahosi: ‘tiṇṇaṁ kho me idaṁ kammānaṁ phalaṁ tiṇṇaṁ kammānaṁ vipāko, yenāhaṁ etarahi evaṁmahiddhiko evaṁmahānubhāvo, seyyathidaṁ— dānassa damassa saṁyamassā’ti.
Atha kho, ānanda, rājā mahāsudassano yena mahāviyūhaṁ kūṭāgāraṁ tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā mahāviyūhassa kūṭāgārassa dvāre ṭhito udānaṁ udānesi: ‘tiṭṭha, kāmavitakka, tiṭṭha, byāpādavitakka, tiṭṭha, vihiṁsāvitakka. Ettāvatā, kāmavitakka, ettāvatā, byāpādavitakka, ettāvatā, vihiṁsāvitakkā’ti.
Atha kho, ānanda, rājā mahāsudassano mahāviyūhaṁ kūṭāgāraṁ pavisitvā sovaṇṇamaye pallaṅke nisinno vivicceva kāmehi vivicca akusalehi dhammehi savitakkaṁ savicāraṁ vivekajaṁ pītisukhaṁ paṭhamaṁ jhānaṁ upasampajja vihāsi. Vitakkavicārānaṁ vūpasamā ajjhattaṁ sampasādanaṁ cetaso ekodibhāvaṁ avitakkaṁ avicāraṁ samādhijaṁ pītisukhaṁ dutiyaṁ jhānaṁ upasampajja vihāsi. Pītiyā ca virāgā upekkhako ca vihāsi, sato ca sampajāno sukhañca kāyena paṭisaṁvedesi, yaṁ taṁ ariyā ācikkhanti: ‘upekkhako satimā sukhavihārī’ti tatiyaṁ jhānaṁ upasampajja vihāsi. Sukhassa ca pahānā dukkhassa ca pahānā pubbeva somanassadomanassānaṁ atthaṅgamā adukkhamasukhaṁ upekkhāsatipārisuddhiṁ catutthaṁ jhānaṁ upasampajja vihāsi.
Atha kho, ānanda, rājā mahāsudassano mahāviyūhā kūṭāgārā nikkhamitvā sovaṇṇamayaṁ kūṭāgāraṁ pavisitvā rūpiyamaye pallaṅke nisinno mettāsahagatena cetasā ekaṁ disaṁ pharitvā vihāsi. Tathā dutiyaṁ tathā tatiyaṁ tathā catutthaṁ. Iti uddhamadho tiriyaṁ sabbadhi sabbattatāya sabbāvantaṁ lokaṁ mettāsahagatena cetasā vipulena mahaggatena appamāṇena averena abyāpajjena pharitvā vihāsi. Karuṇāsahagatena cetasā …pe… muditāsahagatena cetasā …pe… upekkhāsahagatena cetasā ekaṁ disaṁ pharitvā vihāsi. Tathā dutiyaṁ tathā tatiyaṁ tathā catutthaṁ. Iti uddhamadho tiriyaṁ sabbadhi sabbattatāya sabbāvantaṁ lokaṁ upekkhāsahagatena cetasā vipulena mahaggatena appamāṇena averena abyāpajjena pharitvā vihāsi.
6. Caturāsītinagarasahassādi
Rañño, ānanda, mahāsudassanassa caturāsīti nagarasahassāni ahesuṁ kusāvatīrājadhānippamukhāni; caturāsīti pāsādasahassāni ahesuṁ dhammapāsādappamukhāni; caturāsīti kūṭāgārasahassāni ahesuṁ mahāviyūhakūṭāgārappamukhāni; caturāsīti pallaṅkasahassāni ahesuṁ sovaṇṇamayāni rūpiyamayāni dantamayāni sāramayāni gonakatthatāni paṭikatthatāni paṭalikatthatāni kadalimigapavarapaccattharaṇāni sauttaracchadāni ubhatolohitakūpadhānāni; caturāsīti nāgasahassāni ahesuṁ sovaṇṇālaṅkārāni sovaṇṇadhajāni hemajālapaṭicchannāni uposathanāgarājappamukhāni; caturāsīti assasahassāni ahesuṁ sovaṇṇālaṅkārāni sovaṇṇadhajāni hemajālapaṭicchannāni valāhakaassarājappamukhāni; caturāsīti rathasahassāni ahesuṁ sīhacammaparivārāni byagghacammaparivārāni dīpicammaparivārāni paṇḍukambalaparivārāni sovaṇṇālaṅkārāni sovaṇṇadhajāni hemajālapaṭicchannāni vejayantarathappamukhāni; caturāsīti maṇisahassāni ahesuṁ maṇiratanappamukhāni; caturāsīti itthisahassāni ahesuṁ subhaddādevippamukhāni; caturāsīti gahapatisahassāni ahesuṁ gahapatiratanappamukhāni; caturāsīti khattiyasahassāni ahesuṁ anuyantāni pariṇāyakaratanappamukhāni; caturāsīti dhenusahassāni ahesuṁ duhasandanāni kaṁsūpadhāraṇāni; caturāsīti vatthakoṭisahassāni ahesuṁ khomasukhumānaṁ kappāsikasukhumānaṁ koseyyasukhumānaṁ kambalasukhumānaṁ; rañño, ānanda, mahāsudassanassa caturāsīti thālipākasahassāni ahesuṁ sāyaṁ pātaṁ bhattābhihāro abhihariyittha.
Tena kho panānanda, samayena rañño mahāsudassanassa caturāsīti nāgasahassāni sāyaṁ pātaṁ upaṭṭhānaṁ āgacchanti. Atha kho, ānanda, rañño mahāsudassanassa etadahosi: ‘imāni kho me caturāsīti nāgasahassāni sāyaṁ pātaṁ upaṭṭhānaṁ āgacchanti, yannūna vassasatassa vassasatassa accayena dvecattālīsaṁ dvecattālīsaṁ nāgasahassāni sakiṁ sakiṁ upaṭṭhānaṁ āgaccheyyun’ti. Atha kho, ānanda, rājā mahāsudassano pariṇāyakaratanaṁ āmantesi:
7. Subhaddādeviupasaṅkamana
Atha kho, ānanda, subhaddāya deviyā bahunnaṁ vassānaṁ bahunnaṁ vassasatānaṁ bahunnaṁ vassasahassānaṁ accayena etadahosi: ‘ciraṁ diṭṭho kho me rājā mahāsudassano. Yannūnāhaṁ rājānaṁ mahāsudassanaṁ dassanāya upasaṅkameyyan’ti.
Atha kho, ānanda, subhaddā devī itthāgāraṁ āmantesi: ‘etha tumhe sīsāni nhāyatha pītāni vatthāni pārupatha. Ciraṁ diṭṭho no rājā mahāsudassano, rājānaṁ mahāsudassanaṁ dassanāya upasaṅkamissāmā’ti.
‘Evaṁ, ayye’ti kho, ānanda, itthāgāraṁ subhaddāya deviyā paṭissutvā sīsāni nhāyitvā pītāni vatthāni pārupitvā yena subhaddā devī tenupasaṅkami.
Atha kho, ānanda, subhaddā devī pariṇāyakaratanaṁ āmantesi: ‘kappehi, samma pariṇāyakaratana, caturaṅginiṁ senaṁ, ciraṁ diṭṭho no rājā mahāsudassano, rājānaṁ mahāsudassanaṁ dassanāya upasaṅkamissāmā’ti.
‘Evaṁ, devī’ti kho, ānanda, pariṇāyakaratanaṁ subhaddāya deviyā paṭissutvā caturaṅginiṁ senaṁ kappāpetvā subhaddāya deviyā paṭivedesi: ‘kappitā kho, devi, caturaṅginī senā, yassadāni kālaṁ maññasī’ti.
Atha kho, ānanda, subhaddā devī caturaṅginiyā senāya saddhiṁ itthāgārena yena dhammo pāsādo tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā dhammaṁ pāsādaṁ abhiruhitvā yena mahāviyūhaṁ kūṭāgāraṁ tenupasaṅkami. Upasaṅkamitvā mahāviyūhassa kūṭāgārassa dvārabāhaṁ ālambitvā aṭṭhāsi.
Atha kho, ānanda, rājā mahāsudassano saddaṁ sutvā: ‘kiṁ nu kho mahato viya janakāyassa saddo’ti mahāviyūhā kūṭāgārā nikkhamanto addasa subhaddaṁ deviṁ dvārabāhaṁ ālambitvā ṭhitaṁ, disvāna subhaddaṁ deviṁ etadavoca: ‘ettheva, devi, tiṭṭha mā pāvisī’ti.
Atha kho, ānanda, rājā mahāsudassano aññataraṁ purisaṁ āmantesi: ‘ehi tvaṁ, ambho purisa, mahāviyūhā kūṭāgārā sovaṇṇamayaṁ pallaṅkaṁ nīharitvā sabbasovaṇṇamaye tālavane paññapehī’ti.
‘Evaṁ, devā’ti kho, ānanda, so puriso rañño mahāsudassanassa paṭissutvā mahāviyūhā kūṭāgārā sovaṇṇamayaṁ pallaṅkaṁ nīharitvā sabbasovaṇṇamaye tālavane paññapesi. Atha kho, ānanda, rājā mahāsudassano dakkhiṇena passena sīhaseyyaṁ kappesi pāde pādaṁ accādhāya sato sampajāno.
Atha kho, ānanda, subhaddāya deviyā etadahosi: ‘vippasannāni kho rañño mahāsudassanassa indriyāni, parisuddho chavivaṇṇo pariyodāto, mā heva kho rājā mahāsudassano kālamakāsī’ti rājānaṁ mahāsudassanaṁ etadavoca: ‘Imāni te, deva, caturāsīti nagarasahassāni kusāvatīrājadhānippamukhāni. Ettha, deva, chandaṁ janehi jīvite apekkhaṁ karohi.
Imāni te, deva, caturāsīti pāsādasahassāni dhammapāsādappamukhāni. Ettha, deva, chandaṁ janehi jīvite apekkhaṁ karohī’ti.
Evaṁ vutte, ānanda, rājā mahāsudassano subhaddaṁ deviṁ etadavoca: ‘Dīgharattaṁ kho maṁ tvaṁ, devi, iṭṭhehi kantehi piyehi manāpehi samudācarittha; atha ca pana maṁ tvaṁ pacchime kāle aniṭṭhehi akantehi appiyehi amanāpehi samudācarasī’ti.
‘Kathaṁ carahi taṁ, deva, samudācarāmī’ti?
‘Evaṁ kho maṁ tvaṁ, devi, samudācara: “sabbeheva, deva, piyehi manāpehi nānābhāvo vinābhāvo aññathābhāvo, mā kho tvaṁ, deva, sāpekkho kālamakāsi, dukkhā sāpekkhassa kālaṅkiriyā, garahitā ca sāpekkhassa kālaṅkiriyā. Imāni te, deva, caturāsīti nagarasahassāni kusāvatīrājadhānippamukhāni. Ettha, deva, chandaṁ pajaha jīvite apekkhaṁ mākāsi. Imāni te, deva, caturāsīti pāsādasahassāni dhammapāsādappamukhāni. Ettha, deva, chandaṁ pajaha jīvite apekkhaṁ mākāsī”’ti.
Evaṁ vutte, ānanda, subhaddā devī parodi assūni pavattesi. Atha kho, ānanda, subhaddā devī assūni puñchitvā rājānaṁ mahāsudassanaṁ etadavoca: ‘Sabbeheva, deva, piyehi manāpehi nānābhāvo vinābhāvo aññathābhāvo, mā kho tvaṁ, deva, sāpekkho kālamakāsi, dukkhā sāpekkhassa kālaṅkiriyā, garahitā ca sāpekkhassa kālaṅkiriyā. Imāni te, deva, caturāsīti nagarasahassāni kusāvatīrājadhānippamukhāni. Ettha, deva, chandaṁ pajaha jīvite apekkhaṁ mākāsi. Imāni te, deva, caturāsīti pāsādasahassāni dhammapāsādappamukhāni. Ettha, deva, chandaṁ pajaha jīvite apekkhaṁ mākāsī’ti.
8. Brahmalokūpagama
Atha kho, ānanda, rājā mahāsudassano na cirasseva kālamakāsi. Seyyathāpi, ānanda, gahapatissa vā gahapatiputtassa vā manuññaṁ bhojanaṁ bhuttāvissa bhattasammado hoti; evameva kho, ānanda, rañño mahāsudassanassa māraṇantikā vedanā ahosi.
Kālaṅkato ca, ānanda, rājā mahāsudassano sugatiṁ brahmalokaṁ upapajji. Rājā, ānanda, mahāsudassano caturāsīti vassasahassāni kumārakīḷaṁ kīḷi. Caturāsīti vassasahassāni oparajjaṁ kāresi. Caturāsīti vassasahassāni rajjaṁ kāresi. Caturāsīti vassasahassāni gihibhūto dhamme pāsāde brahmacariyaṁ cari. So cattāro brahmavihāre bhāvetvā kāyassa bhedā paraṁ maraṇā brahmalokūpago ahosi.
Siyā kho panānanda, evamassa: ‘añño nūna tena samayena rājā mahāsudassano ahosī’ti, na kho panetaṁ, ānanda, evaṁ daṭṭhabbaṁ. Ahaṁ tena samayena rājā mahāsudassano ahosiṁ.
Mama tāni caturāsīti nagarasahassāni kusāvatīrājadhānippamukhāni, mama tāni caturāsīti pāsādasahassāni dhammapāsādappamukhāni, mama tāni caturāsīti kūṭāgārasahassāni mahāviyūhakūṭāgārappamukhāni, mama tāni caturāsīti pallaṅkasahassāni sovaṇṇamayāni rūpiyamayāni dantamayāni sāramayāni gonakatthatāni paṭikatthatāni paṭalikatthatāni kadalimigapavarapaccattharaṇāni sauttaracchadāni ubhatolohitakūpadhānāni, mama tāni caturāsīti nāgasahassāni sovaṇṇālaṅkārāni sovaṇṇadhajāni hemajālapaṭicchannāni uposathanāgarājappamukhāni, mama tāni caturāsīti assasahassāni sovaṇṇālaṅkārāni sovaṇṇadhajāni hemajālapaṭicchannāni valāhakaassarājappamukhāni, mama tāni caturāsīti rathasahassāni sīhacammaparivārāni byagghacammaparivārāni dīpicammaparivārāni paṇḍukambalaparivārāni sovaṇṇālaṅkārāni sovaṇṇadhajāni hemajālapaṭicchannāni vejayantarathappamukhāni, mama tāni caturāsīti maṇisahassāni maṇiratanappamukhāni, mama tāni caturāsīti itthisahassāni subhaddādevippamukhāni, mama tāni caturāsīti gahapatisahassāni gahapatiratanappamukhāni, mama tāni caturāsīti khattiyasahassāni anuyantāni pariṇāyakaratanappamukhāni, mama tāni caturāsīti dhenusahassāni duhasandanāni kaṁsūpadhāraṇāni, mama tāni caturāsīti vatthakoṭisahassāni khomasukhumānaṁ kappāsikasukhumānaṁ koseyyasukhumānaṁ kambalasukhumānaṁ, mama tāni caturāsīti thālipākasahassāni sāyaṁ pātaṁ bhattābhihāro abhihariyittha.
Tesaṁ kho panānanda, caturāsītinagarasahassānaṁ ekaññeva taṁ nagaraṁ hoti, yaṁ tena samayena ajjhāvasāmi yadidaṁ kusāvatī rājadhānī. Tesaṁ kho panānanda, caturāsīti pāsādasahassānaṁ ekoyeva so pāsādo hoti, yaṁ tena samayena ajjhāvasāmi yadidaṁ dhammo pāsādo. Tesaṁ kho panānanda, caturāsīti kūṭāgārasahassānaṁ ekaññeva taṁ kūṭāgāraṁ hoti, yaṁ tena samayena ajjhāvasāmi yadidaṁ mahāviyūhaṁ kūṭāgāraṁ. Tesaṁ kho panānanda, caturāsīti pallaṅkasahassānaṁ ekoyeva so pallaṅko hoti, yaṁ tena samayena paribhuñjāmi yadidaṁ sovaṇṇamayo vā rūpiyamayo vā dantamayo vā sāramayo vā. Tesaṁ kho panānanda, caturāsīti nāgasahassānaṁ ekoyeva so nāgo hoti, yaṁ tena samayena abhiruhāmi yadidaṁ uposatho nāgarājā. Tesaṁ kho panānanda, caturāsīti assasahassānaṁ ekoyeva so asso hoti, yaṁ tena samayena abhiruhāmi yadidaṁ valāhako assarājā. Tesaṁ kho panānanda, caturāsīti rathasahassānaṁ ekoyeva so ratho hoti, yaṁ tena samayena abhiruhāmi yadidaṁ vejayantaratho. Tesaṁ kho panānanda, caturāsīti itthisahassānaṁ ekāyeva sā itthī hoti, yā tena samayena paccupaṭṭhāti khattiyānī vā vessinī vā. Tesaṁ kho panānanda, caturāsīti vatthakoṭisahassānaṁ ekaṁyeva taṁ dussayugaṁ hoti, yaṁ tena samayena paridahāmi khomasukhumaṁ vā kappāsikasukhumaṁ vā koseyyasukhumaṁ vā kambalasukhumaṁ vā. Tesaṁ kho panānanda, caturāsīti thālipākasahassānaṁ ekoyeva so thālipāko hoti, yato nāḷikodanaparamaṁ bhuñjāmi tadupiyañca sūpeyyaṁ.
Passānanda, sabbete saṅkhārā atītā niruddhā vipariṇatā. Evaṁ aniccā kho, ānanda, saṅkhārā; evaṁ addhuvā kho, ānanda, saṅkhārā; evaṁ anassāsikā kho, ānanda, saṅkhārā. Yāvañcidaṁ, ānanda, alameva sabbasaṅkhāresu nibbindituṁ, alaṁ virajjituṁ, alaṁ vimuccituṁ.
Chakkhattuṁ kho panāhaṁ, ānanda, abhijānāmi imasmiṁ padese sarīraṁ nikkhipitaṁ, tañca kho rājāva samāno cakkavattī dhammiko dhammarājā cāturanto vijitāvī janapadatthāvariyappatto sattaratanasamannāgato, ayaṁ sattamo sarīranikkhepo. Na kho panāhaṁ, ānanda, taṁ padesaṁ samanupassāmi sadevake loke samārake sabrahmake sassamaṇabrāhmaṇiyā pajāya sadevamanussāya yattha tathāgato aṭṭhamaṁ sarīraṁ nikkhipeyyā”ti.
Idamavoca bhagavā. Idaṁ vatvāna sugato athāparaṁ etadavoca satthā:
“Aniccā vata saṅkhārā, uppādavayadhammino; Uppajjitvā nirujjhanti, tesaṁ vūpasamo sukho”ti.