AN6.14
2. Das Kapitel über warmherzige Eigenschaften
2. Sāraṇīyavagga
Ein guter Tod
Da wandte sich der Ehrwürdige Sāriputta an die Mönche und Nonnen: „Geehrte, Mönche und Nonnen!“
„Geehrter“, antworteten sie. Sāriputta sagte:
„Ein Mönch führt sein Leben so, dass er keinen guten Tod hat, kein gutes Ende. Und wie führt ein Mönch sein Leben, sodass er keinen guten Tod hat, kein gutes Ende?
Da liebt ein Mönch Arbeit, Reden, Schlafen, Gesellschaft, Nähe und Wuchern. Er liebt diese Dinge und hängt daran, sie zu lieben. Ein Mönch, der sein Leben so führt, hat keinen guten Tod, kein gutes Ende. Das nennt man einen Mönch, der substanzielle Wirklichkeit liebt, der substanzielle Wirklichkeit nicht aufgegeben hat, um richtig dem Leiden ein Ende zu machen.
Ein Mönch führt sein Leben so, dass er einen guten Tod hat, ein gutes Ende. Und wie führt ein Mönch sein Leben, sodass er einen guten Tod hat, ein gutes Ende?
Da liebt ein Mönch Arbeit, Reden, Schlafen, Gesellschaft, Nähe und Wuchern nicht. Er liebt diese Dinge nicht und hängt nicht daran, sie zu lieben. Ein Mönch, der sein Leben so führt, hat einen guten Tod, ein gutes Ende. Das nennt man einen Mönch, die das Erlöschen liebt, der substanzielle Wirklichkeit aufgegeben hat, um richtig dem Leiden ein Ende zu machen.
Einer Bestie, die gerne wuchert und das Wuchern liebt, gelingt es nicht, das Erlöschen zu gewinnen, das unübertreffliche Refugium vor dem Joch.
Doch wer das Wuchern aufgibt und den Zustand des Nicht-Wucherns liebt, gewinnt das Erlöschen, das unübertreffliche Refugium vor dem Joch.“
A Good Death
There Sāriputta addressed the mendicants: “Reverends, mendicants!”
“Reverend,” they replied. Sāriputta said this:
“A mendicant lives life so as to not have a good death. And how do they live life so as to not have a good death?
Take a mendicant who relishes work, talk, sleep, company, closeness, and proliferation. They love these things and like to relish them. A mendicant who lives life like this does not have a good death. This is called a mendicant who enjoys substantial reality, who hasn’t given up substantial reality to rightly make an end of suffering.
A mendicant lives life so as to have a good death. And how do they live life so as to have a good death?
Take a mendicant who doesn’t relish work, talk, sleep, company, closeness, and proliferation. They don’t love these things or like to relish them. A mendicant who lives life like this has a good death. This is called a mendicant who delights in extinguishment, who has given up substantial reality to rightly make an end of suffering.
A beast who likes to proliferate, enjoying proliferation, fails to win extinguishment, the supreme sanctuary from the yoke.
But one who gives up proliferation, enjoying the state of non-proliferation, wins extinguishment, the supreme sanctuary from the yoke.”
Bhaddakasutta
Tatra kho āyasmā sāriputto bhikkhū āmantesi: “āvuso bhikkhave”ti.
“Āvuso”ti kho te bhikkhū āyasmato sāriputtassa paccassosuṁ. Āyasmā sāriputto etadavoca:
“Tathā tathā, āvuso, bhikkhu vihāraṁ kappeti yathā yathāssa vihāraṁ kappayato na bhaddakaṁ maraṇaṁ hoti, na bhaddikā kālakiriyā. Kathañcāvuso, bhikkhu tathā tathā vihāraṁ kappeti yathā yathāssa vihāraṁ kappayato na bhaddakaṁ maraṇaṁ hoti, na bhaddikā kālakiriyā?
Idhāvuso, bhikkhu kammārāmo hoti kammarato kammārāmataṁ anuyutto, bhassārāmo hoti bhassarato bhassārāmataṁ anuyutto, niddārāmo hoti niddārato niddārāmataṁ anuyutto, saṅgaṇikārāmo hoti saṅgaṇikarato saṅgaṇikārāmataṁ anuyutto, saṁsaggārāmo hoti saṁsaggarato saṁsaggārāmataṁ anuyutto, papañcārāmo hoti papañcarato papañcārāmataṁ anuyutto. Evaṁ kho, āvuso, bhikkhu tathā tathā vihāraṁ kappeti yathā yathāssa vihāraṁ kappayato na bhaddakaṁ maraṇaṁ hoti, na bhaddikā kālakiriyā. Ayaṁ vuccatāvuso: ‘bhikkhu sakkāyābhirato nappajahāsi sakkāyaṁ sammā dukkhassa antakiriyāya’.
Tathā tathāvuso, bhikkhu vihāraṁ kappeti yathā yathāssa vihāraṁ kappayato bhaddakaṁ maraṇaṁ hoti, bhaddikā kālakiriyā. Kathañcāvuso, bhikkhu tathā tathā vihāraṁ kappeti yathā yathāssa vihāraṁ kappayato bhaddakaṁ maraṇaṁ hoti, bhaddikā kālakiriyā?
Idhāvuso, bhikkhu na kammārāmo hoti na kammarato na kammārāmataṁ anuyutto, na bhassārāmo hoti na bhassarato na bhassārāmataṁ anuyutto, na niddārāmo hoti na niddārato na niddārāmataṁ anuyutto, na saṅgaṇikārāmo hoti na saṅgaṇikarato na saṅgaṇikārāmataṁ anuyutto, na saṁsaggārāmo hoti na saṁsaggarato na saṁsaggārāmataṁ anuyutto, na papañcārāmo hoti na papañcarato na papañcārāmataṁ anuyutto. Evaṁ kho, āvuso, bhikkhu tathā tathā vihāraṁ kappeti yathā yathāssa vihāraṁ kappayato bhaddakaṁ maraṇaṁ hoti, bhaddikā kālakiriyā. Ayaṁ vuccatāvuso: ‘bhikkhu nibbānābhirato pajahāsi sakkāyaṁ sammā dukkhassa antakiriyāyā’ti.
Yo papañcamanuyutto, papañcābhirato mago; Virādhayī so nibbānaṁ, yogakkhemaṁ anuttaraṁ.
Yo ca papañcaṁ hitvāna, nippapañcapade rato; Ārādhayī so nibbānaṁ, yogakkhemaṁ anuttaran”ti.