AN3.72
8. Das Kapitel mit Ānanda
8. Ānandavagga
Ein Schüler der Ājīvakas
Einmal hielt sich der Ehrwürdige Ānanda bei Kosambī auf, in Ghositas Kloster. Da kam ein Hausbesitzer, ein Schüler der Ājīvaka-Asketen, zum Ehrwürdigen Ānanda, verbeugte sich, setzte sich zur Seite hin und sagte zu Ānanda:
„Ehrenwerter Ānanda, wessen Lehre ist gut erklärt? Wer in der Welt übt gut? Wer in der Welt hat es geschafft?“
„Nun, Hausbesitzer, ich will dir dazu Gegenfragen stellen, und du kannst antworten, wie du möchtest. Was denkst du, Hausbesitzer? Die, die für das Ziel lehren, Gier, Hass und Täuschung aufzugeben – ist deren Lehre gut erklärt oder nicht? Oder wie siehst du das?“
„Die, die für das Ziel lehren, Gier, Hass und Täuschung aufzugeben, deren Lehre ist gut erklärt. So sehe ich das.“
„Was denkst du, Hausbesitzer? Die, die für das Ziel üben, Gier, Hass und Täuschung aufzugeben – üben die gut oder nicht? Oder wie siehst du das?“
„Die, die für das Ziel üben, Gier, Hass und Täuschung aufzugeben, die üben gut. So sehe ich das.“
„Was denkst du, Hausbesitzer? Die, die Gier, Hass und Täuschung aufgegeben haben, an der Wurzel abgeschnitten, sodass sie wie der Stumpf einer Palme sind, dass sie ausgelöscht sind und sich in Zukunft nicht mehr erheben können – haben die es geschafft oder nicht? Oder wie siehst du das?“
„Die, die Gier, Hass und Täuschung aufgegeben haben, die haben es geschafft. So sehe ich das.“
„Nun, Hausbesitzer, du hast erklärt: ‚Die, die für das Ziel lehren, Gier, Hass und Täuschung aufzugeben, deren Lehre ist gut erklärt.‘ Und du hast erklärt: ‚Die, die für das Ziel üben, Gier, Hass und Täuschung aufzugeben, die üben gut.‘ Und du hast erklärt: ‚Die, die Gier, Hass und Täuschung aufgegeben haben, die haben es geschafft.‘“
„Es ist unglaublich, Herr, es ist erstaunlich! Weder wurde die eigene Lehre gefeiert noch die Lehre anderer herabgesetzt. Nur auf die Sache bezogen wurde der Dhamma gelehrt. Das Ziel wurde erklärt, doch kein Selbst ist darin verwickelt. Du, Herr Ānanda, lehrst den Dhamma für das Ziel, Gier, Hass und Täuschung aufzugeben. Deine Lehre ist gut erklärt. Du, Herr Ānanda, übst für das Ziel, Gier, Hass und Täuschung aufzugeben. Du übst in der Welt gut. Du hast Gier, Hass und Täuschung aufgegeben. Du hast es in der Welt geschafft.
Vortrefflich, Herr! Vortrefflich! Als würde er das Umgestürzte aufrichten oder das Verborgene enthüllen oder den Verirrten den Weg weisen oder im Dunkeln ein Licht anzünden, sodass Menschen mit klaren Augen sehen könnten, was da ist, so hat Meister Ānanda die Lehre auf vielerlei Weise klargemacht. Ich nehme Zuflucht zum Buddha, zur Lehre und zum Saṅgha der Mönche und Nonnen. Von diesem Tag an soll Meister Ānanda mich als Laienschüler in Erinnerung behalten, der für sein ganzes Leben Zuflucht genommen hat.“
A Disciple of the Ājīvakas
At one time Venerable Ānanda was staying near Kosambī, in Ghosita’s Monastery. Then a householder who was a disciple of the Ājīvaka ascetics went up to Venerable Ānanda, bowed, sat down to one side, and said to Ānanda:
“Honorable Ānanda, whose teaching is well explained? Who in the world is practicing well? Who in the world has done well?”
“Well then, householder, I’ll ask you about this in return, and you can answer as you like. What do you think, householder? Is the teaching of those who teach for giving up greed, hate, and delusion well explained or not? Or how do you see this?”
“The teaching of those who teach for giving up greed, hate, and delusion is well explained. That’s how I see it.”
“What do you think, householder? Are those who practice for giving up greed, hate, and delusion practicing well or not? Or how do you see this?”
“Those who practice for giving up greed, hate, and delusion are practicing well. That’s how I see it.”
“What do you think, householder? Have those who’ve given up greed, hate, and delusion—so they’re cut off at the root, made like a palm stump, obliterated, and unable to arise in the future—done well in the world, or not? Or how do you see this?”
“Those who’ve given up greed, hate, and delusion have done well in the world. That’s how I see it.”
“So, householder, you’ve declared: ‘The teaching of those who teach for giving up greed, hate, and delusion is well explained.’ And you’ve declared: ‘Those who practice for giving up greed, hate, and delusion are practicing well.’ And you’ve declared: ‘Those who’ve given up greed, hate, and delusion have done well in the world.’”
“It’s incredible, sir, it’s amazing! There’s no acclaiming your own teaching or disrespecting someone else’s, just teaching what’s relevant in that context. The goal is spoken of, but the self is not involved. You, sir, teach Dhamma for giving up greed, hate, and delusion. Your teaching is well explained. You, sir, practice for giving up greed, hate, and delusion. You in the world are practicing well. You’ve given up greed, hate, and delusion. You in the world have done well.
Excellent, sir! Excellent! As if he were righting the overturned, or revealing the hidden, or pointing out the path to the lost, or lighting a lamp in the dark so people with clear eyes can see what’s there, Master Ānanda has made the teaching clear in many ways. I go for refuge to the Buddha, to the teaching, and to the mendicant Saṅgha. From this day forth, may Master Ānanda remember me as a lay follower who has gone for refuge for life.”
Ājīvakasutta
Ekaṁ samayaṁ āyasmā ānando kosambiyaṁ viharati ghositārāme. Atha kho aññataro ājīvakasāvako gahapati yenāyasmā ānando tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā āyasmantaṁ ānandaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinno kho so ājīvakasāvako gahapati āyasmantaṁ ānandaṁ etadavoca:
“Kesaṁ no, bhante ānanda, dhammo svākkhāto? Ke loke suppaṭipannā? Ke loke sukatā”ti?
“Tena hi, gahapati, taññevettha paṭipucchissāmi, yathā te khameyya tathā naṁ byākareyyāsi. Taṁ kiṁ maññasi, gahapati, ye rāgassa pahānāya dhammaṁ desenti, dosassa pahānāya dhammaṁ desenti, mohassa pahānāya dhammaṁ desenti, tesaṁ dhammo svākkhāto no vā? Kathaṁ vā te ettha hotī”ti?
“Ye, bhante, rāgassa pahānāya dhammaṁ desenti, dosassa pahānāya dhammaṁ desenti, mohassa pahānāya dhammaṁ desenti, tesaṁ dhammo svākkhāto. Evaṁ me ettha hotī”ti.
“Taṁ kiṁ maññasi, gahapati, ye rāgassa pahānāya paṭipannā, dosassa pahānāya paṭipannā, mohassa pahānāya paṭipannā, te loke suppaṭipannā no vā? Kathaṁ vā te ettha hotī”ti?
“Ye, bhante, rāgassa pahānāya paṭipannā, dosassa pahānāya paṭipannā, mohassa pahānāya paṭipannā, te loke suppaṭipannā. Evaṁ me ettha hotī”ti.
“Taṁ kiṁ maññasi, gahapati, yesaṁ rāgo pahīno ucchinnamūlo tālāvatthukato anabhāvaṅkato āyatiṁ anuppādadhammo, yesaṁ doso pahīno ucchinnamūlo tālāvatthukato anabhāvaṅkato āyatiṁ anuppādadhammo, yesaṁ moho pahīno ucchinnamūlo tālāvatthukato anabhāvaṅkato āyatiṁ anuppādadhammo, te loke sukatā no vā? Kathaṁ vā te ettha hotī”ti?
“Yesaṁ, bhante, rāgo pahīno ucchinnamūlo tālāvatthukato anabhāvaṅkato āyatiṁ anuppādadhammo, yesaṁ doso pahīno …pe… yesaṁ moho pahīno ucchinnamūlo tālāvatthukato anabhāvaṅkato āyatiṁ anuppādadhammo, te loke sukatā. Evaṁ me ettha hotī”ti.
“Iti kho, gahapati, tayāvetaṁ byākataṁ: ‘ye, bhante, rāgassa pahānāya dhammaṁ desenti, dosassa pahānāya dhammaṁ desenti, mohassa pahānāya dhammaṁ desenti, tesaṁ dhammo svākkhāto’ti. Tayāvetaṁ byākataṁ: ‘ye, bhante, rāgassa pahānāya paṭipannā, dosassa pahānāya paṭipannā, mohassa pahānāya paṭipannā, te loke suppaṭipannā’ti. Tayāvetaṁ byākataṁ: ‘yesaṁ, bhante, rāgo pahīno ucchinnamūlo tālāvatthukato anabhāvaṅkato āyatiṁ anuppādadhammo, yesaṁ doso pahīno …pe… yesaṁ moho pahīno ucchinnamūlo tālāvatthukato anabhāvaṅkato āyatiṁ anuppādadhammo, te loke sukatā’”ti.
“Acchariyaṁ, bhante, abbhutaṁ, bhante. Na ceva nāma sadhammukkaṁsanā bhavissati, na ca paradhammāpasādanā. Āyataneva dhammadesanā, attho ca vutto, attā ca anupanīto. Tumhe, bhante ānanda, rāgassa pahānāya dhammaṁ desetha, dosassa …pe… mohassa pahanāya dhammaṁ desetha. Tumhākaṁ, bhante ānanda, dhammo svākkhāto. Tumhe, bhante ānanda, rāgassa pahānāya paṭipannā, dosassa …pe… mohassa pahānāya paṭipannā. Tumhe, bhante, loke suppaṭipannā. Tumhākaṁ, bhante ānanda, rāgo pahīno ucchinnamūlo tālāvatthukato anabhāvaṅkato āyatiṁ anuppādadhammo, tumhākaṁ doso pahīno …pe… tumhākaṁ moho pahīno ucchinnamūlo tālāvatthukato anabhāvaṅkato āyatiṁ anuppādadhammo. Tumhe loke sukatā.
Abhikkantaṁ, bhante, abhikkantaṁ, bhante. Seyyathāpi, bhante, nikkujjitaṁ vā ukkujjeyya, paṭicchannaṁ vā vivareyya, mūḷhassa vā maggaṁ ācikkheyya, andhakāre vā telapajjotaṁ dhāreyya: ‘cakkhumanto rūpāni dakkhantī’ti; evamevaṁ ayyena ānandena anekapariyāyena dhammo pakāsito. Esāhaṁ, bhante ānanda, taṁ bhagavantaṁ saraṇaṁ gacchāmi dhammañca bhikkhusaṅghañca. Upāsakaṁ maṁ ayyo ānando dhāretu, ajjatagge pāṇupetaṁ saraṇaṁ gatan”ti.